Tolv år

Lämnade just av två tolvåringar som skulle gå på fotbollscupdisko i den soliga sommarkvällen.

Glada, förväntansfulla. 

Det är en härlig tid i livet. Att vara tolv, ha kompisar, spelat cup, gå på disko med massor av jämnåriga. Mycket positiva vibbar. 

Och absolut inga föräldrar fick visa sig på diskot. Tydliga regler uppdragna, av tolvåringarna…

Aj 

Körde cykel i skog igår kväll. Brukar göra det.

Men denna gång blev det en liten vurpa. For upp över styret i låg fart, styrets reglage borrade in sig i ena ljumsken medan jag hängde där innan jag föll som en disktrasa till marken. Gjorde rejält ont. Blodigt skrapsår på pinibelt ställe… Och på armen med.

Idag är jag helt matt. Mycket trött igår kväll också. Tror att smärtan vid vurpan satte spår i kroppen, även om det inte var någon allvarlig skada, bara… smärtsam just då. Nu; öm och trött… Som om kroppen manglats rejält.

Inskickat

Fick veta att skilsmässopappret var inskickat. Behövdes bara en underskrift. Vips, gjort. Medan jag var bortrest. Många känslor att hantera nu. Trodde vi skulle prata om det igen. Nix. Ändå ska vi bo ihop. Blir något annorlunda på ett positivt sätt? Hon tror det. Jag är tvivlande.

Centrum och periferi

Jobbar i en rikstäckande organisation, med största verksamheten förlagd till huvudstaden. Det är slående hur ofta det skickas ut mejl från storstan som når ut till alla ute i periferin, trots att ärendena gäller små, lokala och för 99% av mottagarna helt ointressanta och ovidkommande problem.

Det kan vara att en mobil hittats på toaletten eller en hundring som låg i en korridor, påminnelse om en gemensam pubkväll med kollegorna (alltså de i Stockholm på en viss avdelning), eller som nu senast: bortkommen stavmixer. 

Citat: ”Söndagen 5 juli hade jag med en stavmixer (grå och svart) till jobbet och den är nu borta. Jag hade den i köket vid (avdelningsnamn). Om det är någon som sett den eller lagt undan den uppskattas det om ni hör av er.”

Utsänt till hundra-, nej tusentals kollegor i samma företag.

Tips från coachen: kolla vilken mejladress ni använder. Behöver ALLA få detta mejl?

Menar; det kommer många mejl ändå. (Även om jag inte borde läsa dem, jag som har semester nu…)

På något sätt tror jag att många som sitter centralt bara är medvetna om centrum, dvs det som de själva är del i. Trots att hela organisationen är enormt beroende av de avdelningar som ligger runt om i landet.

Natur

Sagt av ett av mina barn: ”jag hatar natur”.

En del av mitt föräldrahjärta gick sönder där. Naturen är så grundläggande… För allt.

Det som föranledde kommentaren var inte en vandring i Sarek utan ett förslag att under en liten roadtrip sova i en enklare stugby vid havet och gå lite på klippor under kvällen.

Alternativet: Scandic hotell i stan – med wi-fi. Det vann. 

Ont i hjärtat dock. Vi har inte lyckats ge vissa av barnen känsla för naturen. Kanske får han upp ögonen senare. Kanske inte.

Dags att pusta ut äntligen…

Nu får jag semester. Det känns skönt. Och det känns lite sorgligt, för jag känner viss oro också. Och så ska man inte känna inför semestern tycker jag. Nu har ungarna varit hemma och rätt sysslolösa en tid efter skolavslutningen, och det blir bra att kunna vara mer med dem och hitta på saker. I den mån de vill hitta på saker som pappa är med på… De blir äldre och det är inte alltid så att man vill det som pappa vill, nu heller…

Men det är också en liten oro över att det som gnagt och och skavt kommer att bli än värre nu, även om det redan är kört och åt skogen med allt i relationen. Vi fortsätter ändå i samma hem, men under någon slags iskall distans mot varandra. Nu får jag mer ledigt än hon så det blir väl inte så mycket trängsel. Men det blir lite känsla av att jag måste hitta på och komma iväg från henne för att det inte ska bli för jobbigt. Och så vill man ju inte ha det.

(Hur vill man ha det då? Jo, vore mysigt att sitta tillsammans och dricka vin på uteplatsen i solnedgången, ha gemenskap och prata med varandra om sådant som vi gillar och bryr oss om… Skratta och kramas, leva och njuta. Nåja. Den tiden, om vi hade den, är förbi för denna gång. Vad det verkar.)

En annan sak är det där som vi nog är många att bli lite stressade av. Sociala medie-stressen. Allas fantastiska sommar- och semesterbilder, resor hit och stugparadis dit – lätt att känna att ”vad har vi att komma med”… Särskilt som denna sommars planer blev tämligen mediokra sett mot bakgrunden av den turbulenta separerade våren. Med risig ekonomi som följd givetvis.

Nåja. Ska tänka på att njuta av ledigheten ändå. Vill träna. Ta några glas, ha trevligt, sola och bada, hinna göra kul grejer med ungarna. Medan de är ungar än. Åren går… Sommaräventyret börjar redan i morgon då vi tar en liten road trip, jag och dem, iväg till halvnära grannstad. Blir skönt att komma iväg.