SHL

Några reflektioner i kväll.

Jag  borde vara intresserad av ishockey mer än jag är. För det är jag inte. Men det är ju en tydlig social dörröppnare att kunna snacka om ”sitt” SHL-lag och munhuggas med kollegorna om deras lags undermålighet kontra det egna lagets förträfflighet. Det är olja som smörjer det sociala samspelet.

Men jag bryr mig inte om ishockey, tycker att elitidrott och särskilt ishockey får ta för stor plats och för mycket pengar från övrigt i samhället, och tycker dessutom att idrottsstjärnorna inom ishockey – män – är som vuxna dagisbarn som bara lallar runt och får massor av betalt för det… Samt att ishockey fortfarande bär vidare en sunkig machokultur med osunda värderingar och hård utslagning redan i tidig ålder.

Ja, ni hajar. Bär man på sådan aversion mot elitishockey inom sig, ja då har man svårt att kivas kring kaffebordet om Brynäs kontra Leksand kontra Skell-Fet-E-Å och så vidare… Man orkar inte spela efter kiv-reglerna så att säga. Och fattar inte att de kan bry sig så mycket om något som egentligen – verkligen EGENTLIGEN – har så liten betydelse i våra liv. Förutom att det är något att prata om på jobbet, då.

Fotboll har jag lite större intresse för, även om delar av min kritik ovan även träffar elitfotbollen. Särskilt dagis-delen.

Sedan – för att avsluta det här surgubbe-inlägget – så tycker jag nog oftast att ett starkt fixerande vid elitidrott är något slags opium för folket. Något man ägnar sig åt för att fly den egna verkligheten.

Gonatt.

Annonser

Lätt att dissa

En äldre journalistkollega sa en gång att man måste ha en åsikt om allt. Jag höll inte med. Oavsett ämne så måste man som medveten medborgare tycka något, hävdade hon. Jag kunde inte instämma.

Hon brukar ofta tycka tvärtom eller ifrågasätta saker på ett i mitt tycke irriterande vis. Jag blir trött av detta att vissa måste ifrågasätta allt, jämt. (Och av att hon en gång dissade ett av mina barns namn, det vill säga det namnval vi gjort… det förlåter jag inte).

Kom att tänka på henne nu, då jag läste om hur lätt det är att såga en idé. Att istället för att låta tankarna landa, direkt kritisera eller ifrågasätta det någon just sagt.

Här ett kärnfullt citat ur en längre text:

Dismissing an idea is so easy because it doesn’t involve any work.

Jazz

Det fanns en tid då jag inte gillade jazz. Så där svepande avfärdade jag jazz som hysteriskt och jobbigt. Min far spelade, och spelar, mycket jazz. Som barn låg man på övervåningen om kvällarna och försökte somna, då pappa satte på sina stenkakor en trappa ned. Bastonerna från låtarna bompade sig upp genom huset och det blev någon slags Smokerings-feeling överallt. Ganska mysigt, men sedan vill man ju hitta sin egen musik och då är ju farsans jazz inget att ha.

Men i dag… då gillar jag jazz. Helt, eller tämligen, oinitierad och utan närmare sakkunskaper. Men jag gillar jazz. Olika sorter. Det kan få mig lugn eller fokuserad i kontorslandskapet, eller när jag kör bil om natten, eller när jag är hemma och städar. Hellre gammeldags jazz än alltför fusion-artad. Och också gärna lite lättsmält, så där Nat King Cole-aktig jazz. Monica Zetterlund, javisst. Chet Baker, Miles Davis, jodå. Coleman Hawkins, yes.

Jag är ju i grunden en pop- och rockkille fortfarande. Men jag öppnade upp och breddade mig rätt så tidigt när jag blev vuxen. Till skillnad från en del andra som fortfarande verbalt kräks på jazz. Det finns något annat i den där jazzen… lite som med klassisk musik som man också hatade som barn. Jazz och klassiskt är ett annat musikalistk språk, det tar tid att lära sig och tar tid att vänja sig – men man kan verkligen få upp öronen för ny, det vill säga gammal, musik. Om man ger det en chans. Om man försöker.

Lite sånt här, till exempel.

Årsdag

Idag är det 15 år sedan jag blev en gift man. Men sedan några veckor är jag inte gift längre. Det visade papper som kom med posten från tingsrätten tydligt.

Då gläds jag hellre åt att det idag är födelsedag för ett av mina barn, som fyller tolv år. Stort, vemodigt, härligt, kul!

Det andra kan vi ta en annan gång.

Hoppfullt

De hemska bilderna från en turkisk strand gjorde stor skillnad. Plötsligt brast fördämningarna hos både vanligt folk och makthavare.  Givandet ökade kraftigt, gränser öppnades, tusentals flyende tar sig vidare genom Europa. Och blir välkomnade! 

Stora utmaningar väntar men det känns fantastiskt att exempelvis Tyskland säger: vi tar emot alla som kommer för att söka asyl. Det sätter en standard, en nivå, för andra att följa, hoppas jag.

Jag hoppas också att den känsla som råder just nu fortsätter att råda. Att humanismen ska segra och att de hatiska och främlingsfientliga – och fega, anonyma -inte ska gå något mer gehör för sina förgiftande lögner.

#welcomerefugees