Träighet och kramar

I en paus på jobbet skriver jag fast jag inte har tid egentligen.

Några tankar.

Jag träffade mina gamla föräldrar i helgen. De åldras. De är riktigt gamla. Man märker vissa saker. Både vissa sorgliga och vissa värmande saker.

Åldrandets slutpunkt är ju förstås något att oroas och bli lite ledsen över. Jag har mentalt förberett mig i många år. Jag har vänner som mist sina föräldrar långt tidigare. Än har jag båda kvar.

Äldre människor tar det mer med ro. De vet. De har det nära, i medvetandet. Att snart är det slut. Har man blivit rejält gammal vet man att det har levts många år längre än många andra fått. Vänner, släktingar, anhöriga har gått bort. Jag vet en hundra-plussare som levde längre än hon ville. Nu lever hon inte längre. Hon var ensam kvar, när alla hon känt gått bort. Kan inte vara så kul heller.

Min far har alltid varit en person som det är lite svårt att komma nära. Både nära i relation och nära fysiskt. Men på senare år har jag tvingat mig på honom, hehe… Genom att börja krama honom, vid de alltför glesa besöken. Det har varit rejält stela tillställningar genom åren, då jag gett honom kramen. Men nu, senast, kände jag att han kramades tillbaka. Det är sådant som berör mig. När ens träige gamle far ger respons på en kram, män emellan, då når det in i hjärtat.

Han är lite skröplig numera, och jag vet att han helst vill dö knall fall, hellre än bli en långliggare inom omsorgen. Det förstår jag. Verkligen. Han är en utemänniska, skulle inte stå ut att vårdas och inte kunna gå ut som han vill. Men livet och åldrandet kan man inte bestämma över. Jag hoppas att allt blir så bra som det kan bli när det är dags. Sedan kan man inte önska mer. Varken för någon annan eller sig själv.