Ett steg tillbaka

Jo, jag fick ett ryck förra hösten, vintern. Och tänkte: jag ska göra nytta. Jag ska gå med i Hemvärnet.

Bakom det låg bland annat tankarna på att det inte bara ska vara vapengalna ynglingar på högersta högerkanten som får ta hand Bv206_sweden_hvom försvaret av landet. Eftersom jag fått för mig att det nog dras en del galna män till Hemvärnet. Det stämmer nog inte helt, bara delvis, inser jag. Men så tänkte jag.

En annan orsak till mitt hemvärnsintresse var just det oroliga läget i omvärlden, främst från ryskt håll. Tankar på att inte mina barn ska behöva bli militärer om de inte vill, men att jag kan välja att göra någon nytta utifrån det jag kan – om jag behövs.

Det som fick vågskålen att tippa över var ett reportage i DN av Bengt Ohlsson. Jag vet inte idag om jag gillar att ett reportage kan få en sådan effekt som det fick, hos mig och därmed säkert hos många andra. Effekt att man vill säga ja till att bli krigförande trupp. Jag gillar ju inte det egentligen.

Men artikeln övertygade mig om att det i slutänden, förlängningen av all diplomati och statsmannaskap, när allt skiter sig i förhandlingar och motbud – då är det vapenkraft som återstår. Att försvara sig. Att visa motstånd. Och tyngsta argumentet från Ohlsson var: Vem ska göra det? Man kan inte lita på att ”någon annan” ska försvara landet. Det måste vi alla göra, som kan.

Det gjorde intryck. Jag tänkte till. Och gjorde en ansökan. Det tog lång tid. Lite påstötningar. Och så kom ett brev. De ville träffa mig, se att jag var normalt funtad antagligen. Jag kom på ett besök, en intervju. Om vilka Hemvärnet var och vilka de ville ha, och vem och vad jag var för en.

Min känsla då, viljan att göra nytta på olika sätt, var nog också präglad av att jag ville hitta på något nytt. Något annat, då det på privata fronten var mest jobbigt. Tänkte; det är nog bra om jag gör något som jag själv väljer och går in för. På egen hand. Med andra människor.

Nu har tiden gått. Jag kunde inte vara med på intro-helg i våras på grund av mitt jobb. Och så kom en ny kallelse i höst. Jag funderade. Tankarna hade vandrat, kanske mognat. Jag tackade nej av familjeskäl, för denna gång. Kanske gör jag det nästa år.

Men det kan hända att det inte blir av. Jag började tvivla. Ska jag bli en militär, lyda order, tvingas att inställa mig om försvarsmakten kallar? Allt det som jag ju hade lämnat bakom mig i och med värnpliktens upphörande. Jag blev aldrig kallad på repövning trots att jag gjorde en gedigen tiomånaders tjänst i arktiskt klimat som yngling.

Det jag tänkt en del på, är att jag kanske är viktigare där jag är. Som pappa. Som kollega. Som medmänniska. Att göra det jag kan utifrån där jag är. Och; det jag tycker är jobbigt i livet just nu, det försvinner inte av att jag går in i en militär organisation. Och jag är ju ege
ntligen rädd för att ha vapen omkring mig. Ogillar det.

Jag kanske tänker om. Men just nu är det där jag är i tankarna.

Foto: Indianarrow / Wikimedia Commons

Annonser

Stanna /gå

Livet rullar på. Att mötas är svårt. Det som var ett vi blev två jag.

Jag orkar inte förstå och acceptera allt som du säger och gör. Inte längre.

Att bo ihop utan kärlek men på helspänn mot varandra verkar svårt. Det är utmattande.

Det finns rationella argument att inte flytta isär . Ekonomi, barnen. Krångligt och dyrt. Men det funkar inte bra. Vi mår inte bra.

Vi håller oss undan. Gör annat. På var sitt håll.

Det är ingen lösning. Möjligen tillfällig.

Om vi inte kan mötas och ge varandra respekt och frihet att vara den vi är.