Bäst i år

Jag har haft ett år som i backspegeln haft sina tråkiga sidor, men jag vill förstås tänka positivt – det har hänt mycket bra också. Jag tänkte lista något av det finaste från 2015, här och nu!

  • Mina kära barn har fortsatt att vara en glädje i livet, så klart. Det är en gåva att få vara förälder, och jag är lyckligt lottad som har så härliga pojkar. Var och en har sin egen personlighet, sina intressen, sina styrkor och sina avigsidor – och jag älskar dem alla så att jag blir tårögd när jag tänker på det. Vilken lycka de är. Man får bara som förälder se till att man inte oroar sig för mycket över allt de ska klara och gå igenom i det inte helt enkla livet av i dag, på sin väg mot att bli stora, vuxna, självständiga. De fixar det!
  • Nya nivåer uppnådda i min cykling! Har kört tre tävlingar, kört längre sträckor än jag någonsin gjort tidigare. Genomförde Cykelvasan, mycket nöjd med tiden och laddar för nytt race nästa sommar. Har dragit ut ett par vänner också på cykling, särskilt nöjd med att en lirare kommit igång ordentligt, till och med köpt ny cykel sedan jag själv gjorde det i somras.
  • Har besökt mina föräldrar helt på egen hand en gång i höstas, det har inte hänt på många år men det kändes rätt nu. Hyrde en bil och drog dit  bara. Att åka till dem och bara umgås, utan att allt fokus är på barnen. Det förtjänar mina åldrade föräldrar, lite lugn samvaro med sin son. Och jag förtjänade det också. Dessutom härligt att vara i fjällen igen, strålande höstdagar med första snön.
  • Nytt jobb och nya arbetskamrater, det har varit ett omtumlande och utvecklande jobbarår minst sagt. Nio månader senare känner jag att det var helt rätt, och jag är positivt överraskad över mottagandet jag fått och det jag upplevt av nya samarbeten och kollegor. Lärorikt, utmanande, utvecklande!
Annonser

Eftertanke

Jag har ägnat en del ögonblick denna sista vecka på året att tänka på året innan, då jag låg inlagd på sjukhus för brusten blindtarm. (Läs mer här.)

Jag har tänkt på att det var en jobbig men lärorik och givande pärs att gå igenom. Dels för att det var nyttigt att bli så svag och ynklig och tvingas lita till andras omtänksamhet och professionalism inom vården. Dels för att det gav mig nya perspektiv på ett och annat. Inte minst på behovet av närhet, av familj, av medmänniskor.

Min relation var urusel redan då, och det var både plågsamt och nyttigt att inse att man blir ganska klen och svag utan några nära omkring sig. Jag firade julen ensam på sjukhus, och det gick väl bra eftersom jag ändå mådde pyton. Men ensamheten och utsattheten var en tuff läxa att lära. Att få motvilligt besök av någon man egentligen inte drar jämnt med var inte heller så kul. Men rent fysiskt och psykiskt behövde jag någon nära för ett ögonblick, efter några dagar ensam.

Nu har jag valt att inte orda så mycket om detta inför andra, jag menar: hur intressant är det egentligen att någon firar ettårsjubiléum av sin blindtarms bristning? 🙂  Nej, jag inser att en del reflektioner och tankar räcker det att bära på egen hand.

Julen då

Ja. Då är den här igen. Julhelgen. Med allting omkring.

Jag har svårt att känna någon stämning.

Alls.

Det blir som det  blir.

Försöker att inte stressa upp mig. Det gör andra så bra.

Så mycket har hänt i mitt liv, och jag känner mig rätt desillusionerad på mycket.

Få saker känns kul. Lusten till saker, aktiviteter… den kommer väl tillbaka någon gång, men just nu är den nere på sparlåga.

Men barnen får en att le. Det är bra.

Minne på videokassett

De har legat där inne i många år nu. Inne i skåpet som stora platt-tv:n står på. Bland papper, sladdar, dvd-filmer, jox och sånt man bevarar fast det inte behövs.

Det är två små videokassetter. Och en stor. Formatet på de små kallades Hi-8. Den stora är VHS. Format som sett sin bäst-före-tid passeras. Det är små svarta plastföremål, innehållande… Historia. Minnen. En svunnen tid. Dagar som passerat, en glimt av vad vi var då. 

De små kassetterna känner jag mest för. Deras innehåll har aldrig skådats. Videofilmerna spelades in med lånad kamera, några tillfällen runt jul och efter nyår 2001-2002. Vi har inte haft någon videospelare som kan spela upp dem sedan dess.

På filmen finns framför allt en mycket liten pojke. Min son. Han var mindre än året gammal då. I dag är han tonåring.

Kanske skymtar hans rätt nyblivna föräldrar förbi också. Vad säger vi på filmerna? Gissar att vi är rätt gulliga med vår son… Pratar babyspråk kanske. Vi har just kommit in i föräldra-identiteten. Blivit pappa och mamma. Det är nytt, intensivt, spännande, utmattande, kärleksfullt. Mycket kärlek till detta lilla gossebarn som vi haft turen att få bli föräldrar till. Hans förlossning var svår. Den kunde ha slutat dåligt men allt gick bra till slut. Vi var så ängsliga först och sedan så otroligt glada och lättade. Tacksamma.

Gamla videokassetter håller inte gör evigt. De bör spelas över till digitalt format. Jag har tänkt ta tag i det länge, länge… Måste bli av snart. För filmerna finns ju än, hoppas jag. 

Det är något som min son borde få se. Sig själv som mycket liten. 

Han har två yngre bröder, men dem har jag inga liknande babyfilmer av. Man orkade väl inte. Lite som med de skrivböcker vi fyllde i lite då och då. Mycket om första barnets utveckling och upptåg. Allt mer sällan med åren och ju fler barn vi fick. Man tappar fart och energi. Det går från kul till måste, och upphör till slut. Men det är trevliga tidsdokument att ta fram. Sällan. Barnen får dem nog när de flyttar hemifrån.

De nästkommande åren spelade jag in lite mer på digitalkamera, men flera av de filerna har tyvärr försvunnit. Dumt nog sa jag okej till att slänga en havererad och föråldrad dator som det fanns sparad film i. Hade gått att tanka ut med rätt kunskap och utrustning. Men slängfort-fixeringen hos datorns andra ägare vann än en gång.

Jag är egentligen inte någon som vill filma det pågående livet hela tiden. Men då man HAR filmat känns det dumt att inte spara det.

Nu i digitala molntider är det lättare att bevara videosnuttarna som tas med mobilkamera. Det var svårare förr.

Den stora kassetten då? Den innehåller vårt bröllop… En film jag ogärna ser om. Segt, stelt, pinsamt. Det där att filma bröllop i kyrkan… Mycket dumt folk hittar på. Vi hade inte ens bett om det. 

North

Det finns en låt av ett lättviktigt popband med rötter i 1980-talet  – nej, nu ska jag inte förringa det bandets betydelse redan i inledningen. Det var ett band som haft stor betydelse för mig genom åren.

Det började med bombastiska pophiten The Look Of Love, som jag spelade sönder och samman under mina tonår. Det är gruppen ABC vi talar om. En brittisk synth/pop-grupp som kom fram i new wave-eran under 80-talet. Slog igenom med dunder och brak med nämnd låt. Och senare gick över till lite mer modernare house-anstruken pop, med en och annan soulinfluens. Men med tydliga synthslingor i basen, mycket trummaskiner men även med trumpeter och saxofoner och körer. En mix av diverse. Med starka melodier, och inte minst; med starka texter. Och en del gay-referenser om det nu har någon betydelse. (Nej.)

Det är dit jag vill komma, tiden för det utvecklade ABC-soundet. Jag kom under tidigt 1990-tal att skaffa LP:n (jo, det var på LP-tiden) Up med ABC (skivan utkom 1989). Där var soundet lite modernare, som sagt lite mer bubblande housebas och så där. Men med skira, vackra, snärtiga och välriggade låtar. Pop med puls. Med sångaren Martin Fry’s karaktäristiska röst som ledstång genom varje sång. Bandet blev vad jag läst på till sist Martin Frys eget projekt. Få band blir gamla ihop…

I alla fall. Det finns en sång, som talar till mig. Den heter North. Den är svår att hitta som video på nätet. Prova själv att söka efter något som heter ABC… och en låt som är mindre känd av ett band med ett sådant slätstruket namn.

Låten har textrader om hur jaget vill norrut. Till en plats där man hörde hemma en gång. Det finns fler rader i sången som tilltalar mig, den bygger en känsla som jag känner så väl igen. Ett vemod. En längtan. En drivkraft uppåt, norrut. Dit där man känner sig hemma, där man känner den klara luften och ser de milsvida vyerna.

Jag hittar i alla fall Spotify-länken. Här är North.

”A north wind blows and carries me home

carries my heart carries my soul”

”Today, the North is too many miles away

Today I´m gonna get away

I´m driving north

I´m heading home

I´m driving back

To the place

I once belonged”

Tänk er känslan då jag i höstas körde upp med en hyrbil på en egen egotripp till mina hemtrakter i Norrbotten. Och jag såg till att kunna spela just den här sången i bilen. Det var faktiskt ganska mäktigt, om än väldigt arrangerat för att bli just mäktigt. Det var en skön känsla.