Stannar upp, känner

Man hastar på med sitt, tycker att det är mycket i livet just nu.

Så kommer det något som får en att stanna upp.

Går in på Facebook efter att ha varit frånvarande senare delen av dagen i detta ständiga statusuppdaterande forum.

Och då står att en kollega har dött.

Och man stannar upp.

Det var ingen oväntad bortgång. Han har burit på sjukdom en tid, det var känt att prognosen var mörk. Men jag bytte jobb förra våren, gick vidare, fick nya kollegor, träffade inte denne sympatiske men originelle journalistkollega så ofta längre, som det var tidigare; vid kaffepauser och i matsalen. Jag har kommit bort från den sociala krets som omgav min förra arbetsplats, och då vet man inte vad som är på gång. Förrän det står skrivet på Facebook.

Han var ett unikum, en lokalkändis inom sportens värld. Jobbat på sportredaktion sedan tonåren. En fin krönika över Hägges liv och gärning finns att läsa här.

Han var en person som man såg till att få några ord med ofta. Munhuggas lite på skoj, men egentligen bara för att få snacka, ge och ta lite. En sådan som man lätt gillar. Och som man blir ledsen över att få besked om hans bortgång.

Jag tänkte på honom bara för någon dag sedan eller två. Det gjorde jag faktiskt. Undrar hur det kom sig. Jag hade sedan länge med mig i bakhuvudet att han troligen inte skulle leva så länge till, och funderade på hur det stod till med honom nu. Men det kom ändå oväntat. Beskedet om Hägges bortgång.

Annonser

Väntar…

Jag tror och hoppas att Lake Hearbeat ska komma med något nytt material så småningom.

Den första plattan är den enda hittills. Det var Janne Kask från popbandet Brainpool som gjorde en egen satsning, som hör till det mest lyssnade de senaste tio åren i min musikvärld.

Han gick och pluggade till läkare sedan, så det har säkert varit fullt upp för karln.

Men jag gillar starkt det drömska soundet i Lake Heartbeats låtar.

Som denna.

Router-crazy och public service

• Överraskar mig själv, köper gymkort, tränar i två timmar efter jobbet. Hungrig som tok när jag väl cyklat hem. Planerat gym-revival ett tag. Hittade gym nära jobbet. Perfekt.

• Köpt router. Problem att installera/ansluta. Håller på att bli galen.

• Under routerfixet slökollar jag SVT, mycket intressanta program man oftast missar. Mitt Sverige. Bildningsresan. Kvalitet.

Vilken vecka…

Jodå, den gick denna vecka också. Herregud, vilket race det varit. Okej, nu överdriver jag, inte oavbrutet högtryck, men ganska mycket, och särskilt i går blev det ”information overload”. Det berodde på att veckan börjat gå mot sitt slut, och folk längre bort i organisationen började inse att det var snart dags att få koll på läget, i en satsning som jag har visst ansvar för inför nästa vecka.

Då började de söka information, och jag var mitt i stormen så att säga. Det gick bra, men det är lätt att bli stressad när flera personer under ett par timmars tid oavbrutet ringer, mejlar, skype-chattar och har frågor om saker som de – ifall de varit uppmärksamma tidigare under veckan – borde ha koll på. Och dessutom borde de ha vetat att jag inte var den de skulle söka, egentligen. Det fanns en större spindel i nätet, så att säga.

Att sedan vara en av de som fått veta mest (om än bristfällig information), och som försökt i flera dagars tid att förmedla till dem som kan sprida till rätt personer, har sina sidor när man märker på fredag eftermiddag – fem i tolv – att relevant personal ”på golvet” inte vet vad man pratar om. En stoppkloss med högre befattning har alltså inte läst mejl och förmedlat information vidare till sina underordnade.

Tråkigt nog så känns det som att ju större organisation, desto mer dubbeljobb och missförstånd – och desto mer möten. Skalar man bort några mellanled så tror jag i vissa lägen att det blivit fasen så mycket mer effektivt. Saker hade blivit gjorda. Inte som nu, när det går dag efter dag i väntan på enkla besked, för att mot slutet få veta att det nog inte blir något alls av vissa idéer. Eller ännu lite senare få beskedet: nu är det klart. Papphammarnivå.

Nåja. Det blir bra ändå. Det jag ansvarar för inom min organisation blev som det skulle i den mån jag kan överblicka det. Jag har börjat få viss vana vid sådana här satsningar och slutar stressa upp mig så mycket. Det löser sig.

Gott så. Nu halsar jag folköl och ser på Deutschland 83. Trevlig helg.

En journalistfilm att hylla


Ni har sett journalister på film. De skildras ofta som sjaskiga, som flockdjur, gärna med kameror som blixtrar. Det är inte egentliga journalistfilmer de medverkar i. Det är oftas kriminaldraman, komedier eller annat. Där är de en kår som är jobbig och i vägen, inte till någon nytta mer än som dekor till handlingen.

Nej, jag ser hellre en riktig journalistfilm. En sådan som Alla Presidentens Män. The Insider. Filmer som visar lite av det gråa slitet, det mödosamma jobbet för reportrarna med att hitta det som är sant i en omgivning där maktens företrädare ljuger, duperar, pressar, fifflar.

Nu har jag fått en ny film att lägga till favoritsamlingen.

Spotlight. På SF just nu. Av obegriplig anledning är den lagd till urusla visningstider i staden där jag bor. Jag hann precis dit för att se den efter jobbet 17.30 idag. Den har några visningar dagtid. Men på de riktigt välbesökta biokvällarna syns den inte till.

Spotlight. Om hur en grupp grävande reportrar på The Boston Globe började nysta i en pedofilhärva inom den katolska kyrkan. En kyrka som genomsyrade samhället och där alla hade en koppling. Kyrkan ger man sig inte på. Kyrkan som gör så mycket gott.

Jag gillar flera av karaktärerna i filmen mycket. Inte minst den nytillträdde chefredaktören (spelad av Liev Schreiber), som först förefaller vara en sådan där som kommer för att genomföra besparingar. Det kanske han också skulle göra. Men främst ville han göra tidningen mer nödvändig för läsarna. Genom att gräva, i ett angeläget fall som en kolumnist tog upp i helgens tidningsspalt. En nedtystad pedofilskandal. Chefen har en lågmäld, men rakryggad, hållning. En moralisk hållning, en publicistisk.

Jag gillar Michael Keaton, han har blivit äldre han med, som ledare för grävargruppen Spotlight. En grupp som jobbar på lång sikt, men som kanske hade blivit lite bekväm. Nu ruskas de om av nye chefens önskan om att lyfta på locket till snuskprästerna. Ett lock som hade kunnat lyftas tidigare, om inte, om inte. Ett helt samhälle har vänt bort blicken i åratal från de pågående övergreppen av präster mot barn – fler präster än någon anat visar det sig.

Och jag gillar den passionerade reportern som gestaltas av Mark Ruffalo. Det är en del klyschor i filmen; det är många män, även om det finns en kvinnlig reporter (Rachel McAdams) med i grävgruppen också. Det är män som verkar ha för mycket egen tid privat (läs: separerade/frånskilda). Visserligen inget ovanligt i verkligheten, men lite klyschigt.

Det är en film som väcker avslöjarinstinkten även i mig. Det väcker en längtan till tider jag haft som reporter på lokaltidning, när man kunde ha en bunt papper i byrålådan att ta fram och jobba lite med då och då. Ett eget gräv, som kunde bli något, om någon vecka eller tre. Man ringde några samtal då och då. Man höll koll på sina rättigheter att begära ut dokument från myndigheter. Man överklagade avslagsbeslut till kammarrätten. Man kollade, fiskade. Eller så höll det inte, men man hade något på gång ofta. Spännande tider. Annat än i dag, när det är online och ständig uppdatering av kortlivade nyheter, ofta. Inga bra långsiktiga grävjobb. Jag har börjat känna en längtan till det där igen. Och jag tror att det behövs mer än någonsin – en vass journalistik som orkar vara krånglig och besvärlig trots en hord av väloljat PR-maskineri och desinformatörer inom både myndigheter och företag numera.

Filmen ger också en viktig påminnelse i vikten av att söka upp personer, att prata med dem. Det är dem, människorna, som kan berätta vad som hänt. Jag tror att många journalister idag sitter och nöjer sig med digital research. Hitta någon som skrivit något på webben, på Facebook ofta, eller andra sociala medier, och citera det. Snabbt, men inte seriöst. Men lätt, ack så lätt. Jag tror att en stor del av journalistiken har blivit latare.

En riktig energi-boost på många sätt att gå på bio och se en riktigt bra journalistfilm, alltså. Jag hoppas att folk utanför journalistiken också kan uppskatta filmen Spotlight, och jag hoppas särskilt att folk förstår detta; Alla är inte journalister. Låt ingen lura er att tro det.

Ibland när jag en fåfäng dröm om att starta en egen nyhetsplattform i någon form. Där jag har inflytande över vad vi ska göra och hur vi ska göra det. Men jag inser direkt att det är en så stor ansträngning att det inte är görbart. Kostnader, lokaler, personal… Ekonomi som ska gå ihop. Men man kan ju drömma lite. Och vara öppen för nya möjligheter.

TV-kväll

Man gör det bästa av situationen.

Njöt av solen på lunchrasten. Känns som om det var länge sedan en sådan vacker dag lyste upp själen.

Hemkommen; spelar lite jazz och lagar käk.

Äter fiskburgare.

Ser Anchorman igen. Grymt kul drift med löjliga machomän i tv-världens 70-tal.

Ser lite mer tv-serier. Testar Getting away with murder. Omdöme ej klart än.

Sedan kväll.

Inte så illa.

The day the music died

Tung tragedi då popbandet från England på sin första utomlandsturné kör av en klaffbro och ned i vattnet i Stockholms utkant. Och dör. Fyra bandmedelmmar och en manager.

Obegripligt. Ofattbart sorgligt.

Som vid alla ungas alldeles för tidiga död så blir man bestört. Samtidigt berör det här kanske ännu lite mer just för att det var ett helt band, en grupp av passionerade musiker, som fick sina liv släckta. Hur och varför får väl polisen försöka utreda.

Det märkliga är att jag aldrig hört talas om bandet och hade väl aldrig hört om det – om inte för denna tragedis skull.

Jag sökte upp en låt av bandet. Och gillar det skarpt.

Det är en klyscha  men musiken kommer att leva länge. För evigt får vi väl se, men det är så jäkla bisarrt detta faktum; när en artist dör, går musiken bättre att sälja än någonsin. För det mesta.

”Something touched me deep inside, the day the music died” (Don McLean)

Signatur förvånad skattebetalare

Hej Skatteverket.

Jag har en fråga. Ni har redan besvarat den för mig, men jag förstår ändå inte riktigt.

När det nya året kom så ville ni ha mycket mindre i skatt av mig.

Missförstå mig inte: jag har inte så mycket pengar i lön att jag inte gärna får mer över på lönekontot. Det behövs, tro mig.

Men jag vet att jag i många år har betalat en skatt som jag trott har legat på cirka 33-34 procent av lönen. Det har jag vant mig vid, och det har fungerat. Jag brukar få lite över i skatteåterbäring, särskilt när jag har varit husägare med stora lån.

Jag vill betala skatt och bidra till samhällets goda och viktiga funktioner. Så därför blev jag lite överraskad när det plötsligt inte var mer än 25 procent i skatt som drogs från min lön.

Jag kollade med min arbetsgivare, som förra året dragit 34 procent eftersom jag bett dem om det. Nu hade det tydligen upphört att gälla, och jag ramlade ner på 25 procent. Allt enligt skattetabell 34 – som inte betyder 34 procent vilket jag nog trodde… Nej, tabellen säger att jag ska betala en fjärdedel av min lön i skatt.

Men… hur blev det så? En tredjedel är jag van vid, nu är en fjärdedel helt okej enligt skattmasen.

Svaret är förstås: politik. Jag ingår i en väljargrupp som politikerna valt att belöna för mitt hårda, nåja, arbete. Sålunda, lägre skatt. Heter det jobbskatteavdrag? Kanske. Jag vet inte. Det är sådana ord som får mina öron att sommna av tristess när de nämns i tv-nyheterna. Ord som jobbskatteavdrag har aldrig känts som att de gällt mig, utan någon annan.

Men nu har jag alltså upptäckt effekten i praktiken. Jag anses inte behöva betala lika mycket i skatt längre. Jag, som är en fullt frisk, heltidsarbetande, hyfsat välavlönad, svensk medborgare. Jag, om någon, borde väl kunna betala? Så resonerar jag. Men inte de politiker som valt att belöna mig för min privilegierade situation i samhället. Gudarna ska veta att det är många som har det sämre än jag, ekonomiskt.

Nog försvinner pengarna ändå i all hast, men det är ju en fråga om hur smart man är med sina pengar. Jag är ganska smart, eller snål, men det handlar ju inte bara om mig numera… Livet med familj kostar, så är det bara. Och levnadsstandarden i dag, prestigen och kraven, ligger på en hög nivå när man har ungar som börjar bli stora. Det är mycket grejor och händelser i livet som kostar. Och vi betalar, förstås. Betalar och betalar, pengarna försvinner fortare än kvickt när de landat på lönekontot. Den 25:e smäller det, som Uggla sjöng. Sedan rasslar det bara till, och man suger på knogarna en-två veckor innan nästa lön.

Det jag vill säga, Skatteverket, är att jag nog hade haft råd att betala lite mer även fortsättningsvis. Nu begärde jag ju en skattejämkning, uppåt. Jag räknade in de övriga inkomster jag kommer att få genom att jag jobbar obekväma tider, och fick upp årslönen en del. Då ville ni ta hela 29 procent av mig i skatt.

Sålunda. Jag försöker verkligen få betala mer i skatt, men på något sätt avvisas jag vänligt men bestämt. Det är konstigt. För jag vill inte stå nästa år och ha en redig restskatt att behöva betala. För att ni drog för lite skatt. Trots att jag larmade och gjorde mig till. Jag befarar att det kan bli så ändå. Men ni har ju lovat, Skatteverket, att ni inte vill ha mer än så här av mig om min inkomstprognos stämmer.

Det var allt, Skatteverket. Jag hoppas att det ni får in av mig och andra nu kommer till bra användning i samhället. Men jag hoppas att ni inte inom en snar framtid kommer att behöva se skattepengarna från oss medborgare skickas iväg till gigantiska räddningsinsatser för landets storbanker. Det har hänt förut. Men det var inte så lyckat. Och nu finns det många som oroar sig för att det ska hända igen, snart. När bolånebubblan, kanske, spricker.

 

Borta bra

Är bortrest. Lever hotelliv i ett par dagar. And I like it!

Nu: på pub, som sitter ihop med hotellet, folkligt sorl, trivsamt. Är ensam men bland människor. Väntar på fish’n’chips. Har tränat i gymmet intill hotellet. Tar en öl. 

Nu kom maten! 

 

Uppdatering: Pratade med en montör av dörröppnare. En yrkesgrupp jag inte ens reflekterat över tidigare. De har fullt upp, berättade han. Där ser man. Resande i dörröppnare. Bodde också på hotellet. Åt mat och tog en öl, han med. Njöt livets goda för en stund.

Drömmar

Det man drömmer styr man inte över.

Drömmarna är samtidigt en spegling av ens liv.

Ens längtan och ens rädsla. Misslyckande och framgång. Detaljer och minnen.

I någon form och i kanske en oväntad skepnad dyker de upp i drömmen.

De låsta känsloknutarna i det vakna livet kan vara upplösta, avslappnade och generösa känslor i drömmarna.

Ibland har jag när jag vaknat känt en stark närhet från drömmen till personer jag möter ofta men som jag inte är nära på samma vis om dagarna. 

Jag minns sällan drömmar när jag vaknat, men de här drömmarna – två eller kanske tre – mindes jag.

Det vittnar nog om längtan – längtan efter närhet. Eller bekräftelse.

Ett tecken på att min nya väg i livet är, om inte lätt, så kanske rätt. Det var nog dags nu.

Att gå min egen väg.