Go west

Ser ut som om jag fått möjlighet att göra en USA-tripp. Vem hade kunnat tro det? Nu krävs lite trevlig planläggning bara… Manhattan, snart kommer jag!

Annonser

Hus med tomt

Drömmarna finns ju där men de känns avlägsna. Man har den där idylliska visionen om att få bo i ett rejält hus med en rejäl tomt där barnen har plats att vara, leka, spela, busa.

Det har inte blivit så.  Det har varit lite grand så under ett antal år, i radhus och parhus. Men nu är det inte så längre. Inte för min del av föräldraskapet i alla fall. Och det skär en del i hjärtat.

Jag vet ju att jag skulle vilja ha det så, både som barn och som vuxen. Ha en rejäl villa med möjligheter och utrymme. Som mina syskon har, som jag hade det som barn en stor del av uppväxten. Som många av barnens kompisars familjer har det. Inte alla, men man ser ju mest det man vill se…

Radhus är det närmaste vi varit, men inte längre. Inte för min del. Det är lägenhet – just nu väldigt trång sådan – och så småningom en rymligare. Men utan egen tomt förstås.

En av sönerna – de är så försiktiga med hur de uttrycker sig om sådant här för att inte kräva för mycket – sa lite blygsamt att han vet att det inte kommer att bli så, men han skulle önska att vi hade en tomt där man kan spela fotboll…

Gissa om det gör ont inombords att vara den pappan som ska svara: ja, jag önskar också det. Det vore fint. Och kul. Men det går inte just nu. (Och kanske aldrig, innan de hunnit bli stora…). Och så påminde jag honom om att där hans mamma bor finns det en stor gräsyta nära där man kan spela. Jo, det är ingen tomt, men det är en yta.

Ja. Allt är inte hus och tomt. Livet kan levas gott ändå. Men jag kan tänka att OM… om andra val eller prioriteringar hade gjorts, om levnadsboken hade skrivits lite annorlunda tidigare, då hade jag inte behövt sitta i en liten lägenhet och känna skuld över vad mina barn inte får. Jag hoppas att det jag har att ge dem i andra sammanhang, väger upp. Det tror jag.

Man kommer nog aldrig ifrån de där känslorna som väl alla föräldrar känner, av dåligt samvete… Även om man väl egentligen gör det rätt bra, sett till det stora hela.

Men jag har span på att skaffa stuga. Jag tänker mig att det ska ge både mig och barnen en fristad lite närmare natur, med lite mer utrymme att leva rullan på. Det är en plan. En bra plan.

Schemat 

Dagens schema i backspegeln:

Jobba, ett jädra tryck hela dagen. 

Träna, direkt efter jobbet, på gym. Utan mellanmål före, fick rejäl blodsockerdipp efteråt.

Trampa hem långsamt i ”dippdimma”, laga mat, vräka i sig… Att jag blir så vansinnigt hungrig direkt jag tränat…

Koma framför Netflix… Better Call Saul + House of Cards. Fina grejor.

Kamrat tittade förbi, avslöjade att han köpt mtb-hoj. Trevligt, ny åkkompis i sommar.

Natt.

Summa: en bra dag.

Frågetecken 

Ikväll fick jag oförtjänt, enligt mig, en rätt taskig och sårande utskällning av min fd.

Obegriplig och överdriven reaktion i mina ögon. Men det var rätt troligt att jag inte visste allt om den aktuella situationen, annars hade jag nog fattat mer. 

Vill och behöver kanske inte veta heller. Men ologiska känsloreaktioner är svåra att hantera… Jag höll låg profil, men fick bara mer skäll.

Kanske bar jag någon slags skuld – men vad var mitt brott? Relevant fråga tycker jag. Kanske uppdagas det med tiden.

Bitsk sur gubbe

Han är ju rätt rolig ändå, Morrissey.

Jag brukar få mina Moz-perioder. Nu har jag en igen.

Börjar lyssna på album som jag inte kan så bra. Några av hans senare alster.

Och hittar rader som ”Something must have gone right”. Bara en sån formulering, typisk lyrik av superpessimisten, självömkaren, ironikern, ensamvargen Morrissey. I alla fall den odlade bilden av honom, självodlad ska tilläggas.

Och så texten till How can anyone possibly know how I feel?:

She told me she loved me
Which means she must be insane

Och:

I’ve had my face dragged in
Fifteen miles of shit
And I do not, I do not
And I do not like it

Han har en kärv, frisk, humor, mannen.

Morrissey är en unik artist. På många vis.

Han blir ju inte yngre, men jag måste säga att hans artisteri har åldrats med största värdighet. Med några få undantag, då hans bitterhet tyvärr fått vinna över hans som regel goda smak. Men de ögonblicken är inte så många.

Träsket

Alltså, jag vet inte. Jag är inte redo för att gå vidare alls. Än. Om någonsin. Kanske är jag bäst på egen hand. Jag vet inte. Det måste få mogna. I flera år, kanske. Eller inte. Det brinner ju någonstans inuti ändå, en längtan efter någon. Om inte jag inser det i vaket tillstånd, så berättar drömmarna det för mig om natten ibland.

Ändå får jag ett infall, jag får två. Jag går in och kollar på de där date-sajterna. Jag registrerar mig, lägger upp en bild. Kollar runt lite. Blir avskräckt. Blir intresserad. Känner mig mest som en köttbit bland köttbitar. Så ytligt. Så plastigt.

Ändå träffas folk så här. Det kanske funkar. Kanske är det bra att man fyller i hur  man ser på olika saker, situationer, hur man hanterar sitt liv i vissa givna lägen. Kanske kan det vara en bra väg. Att hitta någon som man funkar bättre med.

Jag vet inte. Det känns som en cynisk bransch på något sätt, det kostar en del att få veta vilka som gått in och granskat mig, vem som markerade mig som extra intressant… och så vidare.

Men jag vet ju att det finns människor i min närhet som haft turen att hitta någon att leva med via en dating-sajt. Så det funkar uppenbarligen. Och det är inte så hysch-hysch:igt om det idag som det kanske var för ett antal år sedan.

En DN-artikel för en tid sedan hade några bra citat om det här omöjliga att hitta någon som man står ut med, som står ut med en. Om de många separationerna och skilsmässorna. Problemet, enligt den som citerades (Alain De Botton), är att vi inte i förväg är öppna med vilka mindre fördelaktiga egenskaper vi bär i våra ryggsäckar. Eftersom vi inte har koll på vilka vi är egentligen. Och det är något som kommer att ge problem så småningom. Han ska ha skrivit något i stil med: ”På vilka sätt är du galen då?” Den frågan borde vi ställa varandra innan vi går vidare längs samma väg tillsammans. För galna är vi allihopa lite till mans och kvinns, bara på olika sätt. Och det funkar olika bra ihop. Ungefär så.

Nja, jag vet inte. Träsket. Jag kanske avregistrerar mig, för den här gången.

”Love, peace, and harmony. Very nice, very nice, very nice – but maybe in the next world, maybe in the next world…”

Actually

Det fanns en vinter när körkortet var nytaget och jag körde omkring i mammas gamla VW-bubbla i industristaden och skjutsade kompisar runt raggarrundan. Och den gamla bubblan hade ingen stereo. Så jag ställde upp en batteridriven enklare ”bergsprängare” i bakrutan. Och spelade nog en hel del Actually av Pet Shop Boys. I skarp kontrast till Volvo-raggarnas Mercury Blues av David Lindley, kan jag tro… Se där, ett stycke musikminnesnostalgi från 1987. Ett minne av en tonårstid som var både smärtsam och full av ljusa minnen.

Impossible

Den här låten har jag lyssnat på hur många gånger som helst. Den ger mig en melankolisk bitterljuv känsla, och jag blir tårögd nästan varje gång.

Jag gillar sången, jag fångas av den luftiga mixningen, av de inledande gitarrerna, synthklinket som rullar igenom hela låten… av sångarens desperata stämma, av körsångerskans smeksamma ”impossible, impossible”… och av rytmbatteriet.

Och av orden…

”Let’s not fall back to sleep like we used to, do you remember?”

”Your love is something I can not remember, your love is… impossible”

All stor musik skapas inte bara av de största banden, de mest kända artisterna. Svenska Shout Out Louds har jag inte järnkoll på – men denna sång talar till mig. Har gjort så i åratal.

Nu såg jag låtens video för första gången. Den är lika fantastisk som låten. Videon handlar i princip om manlig ensamhet, om jag ska göra en snabbanalys.

Nöjesfält är en bra miljö för det lite tragiska, mitt i det glättiga. Det är något deppigt med nöjesfält, kan jag tycka. Allt måste vara kul där, men är det inte.

Den är inte så hoppingivande, men den är vacker ändå. Konsten måste inte alltid ha ett lyckligt slut. Frågan kan få bli hängande i luften också.

Eget krypin

Det är en frihet att bo själv också. Jag inser det mer och mer. Jag har fått en större frihet nu. 

Det är ingen som föreslår saker som inte går att säga nej till längre. Jag väljer själv.

Och saker som jag inte bryr mig om att ha en åsikt om behöver jag inte ens tänka på.

Det är små, små saker i vardagen. Som att en diskho-skrapa är omöjlig att ha för att den är ful. Jag tycker att den är bra. Nu har jag en. Den funkar bra för sitt syfte, och hur den ser ut har jag inga åsikter om. Alls.

Eller att jag gillar att ha musik omkring mig. Varje gång hon kom hem när jag grejade med något till musik, blev frågan: ”Är det okej om jag stänger av?” Och jag stängde, magin i musiken var borta och det var inte värt att ta en fajt om det, för stämningen skulle bara bli sämre av det, inget bli bättre.

Nu spelar jag vad fan jag vill, när jag vill. Ingen klagar.

Sådana banala, idiotiska småsaker som jag inte längre behöver irritera mig över.

En gång hade jag en något äldre kvinnlig kollega som sa: man ska ha en åsikt om allt. Jag är av motsatt åsikt. Man KAN inte ha en åsikt om allt. Och om diskskrapor tycker jag att man inte behöver ha en åsikt.

Dessutom tycker jag det är irriterande med folk som måste slänga ur sig åsikter om allt…

Rubriken – eget krypin. Anspelar på att jag visserligen bor trångt nu för en halvlång tid framöver, tills jag får tag på eget, större. Men det är skönt att ha en bostad där jag bestämmer. Se ovanstående resonemang. Jag kommer hem, låser upp, går in, sköter mig själv, gör som jag vill. Det är frihet – i en liten…. lägenhet.