In the summer-dip

Har just nu en sommardipp. Står i en övergångsfas i flyttning, där jag har flyttat allt jag har men ännu inte har flyttat mig själv. Detta pga att motparten i flytten – en studentkille – inte har blivit klar samtidigt som jag. 

Det märkliga är att vi byter andrahandslägenhet med varandra, det kom sig genom en ren slump. Han får en mindre, jag en större. För mig är det ett tillfälligt boende igen, tills en ny och EGEN bostadsrätt står klar i början av nästa år. 

Längtar så efter att om nio månader göra den sista flytten på bra många år. Tror jag. (Hus lockar men känns ouppnåeligt än, en egen stuga ligger närmare att förverkligas).

Nå. Jag kände mig rätt nere igår, att flytta under tidspress i strålande sol (när andra njuter semester och bad) och till ett standardmässigt sunkigare ställe (men större) känns ju sådär… 

Och att sedan inte kunna börja bo i det nya boendet utan behöva vänta ännu en dag i en tom lägenhet – för att motparten inte är klar – var ingen höjdare. Frustration…

Tog en lång kvällspromenad och gick och la mig tidigt sedan. Hjärnan kändes överbelastad. Sov tungt. Vaknade tidigt, tvingade mig att somna om.

Alltså, studentkillar – alla ens tankar om slarviga bekymmerslösa slynglar besannades… Misstänker att jag kommer att få städa igen dessutom. Tacka vet jag riktiga officiella bostadsföretag där sagda datum gäller och städning ska vara perfekt. Punkt. 

Idag är jag mer positiv, tar tag i saker och återfick lite framåt-tro.

Nu måste jag spela den här:

Annonser

Hyllning till maträtt 


Nej, det är inte en matblogg, detta, men jag vill hylla en i mitt hushåll klassisk maträtt.

Pastasallad.

Denna rätt har genom åren mättat min familj ett oräkneligt antal gånger.

Aldrig fel, alltid rätt. Alla ungar nöjda varje gång.

Lätt att laga, en total novis i köket klarar av det.

Går fort.

Går att äta hemma lika bra som på resa i en matlåda.

Vår vanliga pastasallad innehåller oftast fetaost, gurka, tomat, morot, oliver, något grönt (sallad/ruccola etc), kryddor och lite olivolja. Och pasta förstås.

Ett väldigt lätt sätt att lösa det dagliga dilemmat som kallas ”vad blire’ för maaat?”

Sommarprat väckte minnen

Lyssnar på David Lagercrantz som sommarpratar i P1.

Jag brukar vara väldigt dålig på att lysssna på Sommarpratarna i P1. Jag antar att det är en rastlöshet jag har, att det sällan funnits ro och tid att lyssna så länge. Men det finns ju alltid tid numera, man kan lyssna när man vill. Nu lyssnar jag i realtid.

Får en del tankar.

Han hade det inte så lätt, David Lagercrantz, med en kulturgigant till far. Tungt ansvar att bära. Förväntningar omöjliga att uppfylla. Kravet på allvar i allt som skrivs. ”Inget, David, av vad du skriver, skriver du med allvar”, sa den åldrade Olof Lagercrantz på sjukbädden till sin son. Tungt.

Han spelar en låt som går in i hjärtat.

Och ett litet minne kommer upp som jag bär med mig inom mig. Det där med att man vill bli godkänd i sin fars ögon.

Jag minns hur jag som purfärsk ny journalist nappade på allt möjligt när jag gjorde min journalistpraktik i hemkommunen. Den gamle lokalredaktören som jag jobbade med frågade om jag ville gå på opera. Det kom en riksturnerande opera till Folkets hus och jag kunde gå och skriva om det. Jag sa ja.

Det var treaktaren Gillet på Solhaug, en svensk opera, eller möjligen operett, efter ett skådespel av Ibsen.

Jag var så okunnig i ämnet som en ung journalist kan vara.

Jag gick dit, satt av föreställningen, och skrev något om det i tidningen. Minns att jag flikade in i texten att ”även för en ovan operabesökare är det bra” eller något liknande, pinsamt formulerat.

Min far har ett stort kulturellt kapital. Klassisk musik, jazz, säkert lite opera också men framför allt beläst inom litteratur. Henrik Ibsen hade han sannolikt mycket bra kunskaper om.

Jag minns hur han skrattade åt min patetiska text i tidningen. Det var ju mest ett stycke utfyllnadstext med bild i pappret på lokalsidorna. Ingen kultursidestext. Han kanske inte var medveten om hur jag tog emot det, men jag minns att jag skämdes och blev lite ledsen inombords. Jag kände mig bortgjord.

I dag skulle jag förstås aldrig ta på mig att skriva någon form av halvrecension om en konstform som jag inte alls kan något om. Men då var allt möjligt – man kan skriva om allt, var väl min devis då. Lite naivt, ungdomligt, när man tror att allt är enkelt för att man själv har så lite fördjupande kunskaper om alltings komplexitet.

Jag har haft rätt låga tankar om David Lagercrantz, sedan den gång i början av 90-talet då han var den kvällstidningsreporter som gick ut och söp ned den alkoholiserade Ulf Lundell, fotograferade honom på krogen, och tidningen publicerade bilderna till en rätt falsk text om den tragiske Lundell. Det blev en del liv om den artikeln, och Lagercrantz försvann för en tid från spalterna.

Men vem är jag att döma? inser jag nu, alla gör vi våra misstag, kanske särskilt som unga. Och jag har gjort en del dåliga journalistjobb också, slarviga jobb som jag vet har sårat eller skadat människor. Det är tillfällen då jag har gått den enkla vägen i stället för den rätta men svåra. Då jag borde ha ringt de extra samtalen, dubbelkollat om personer verkligen vill säga det jag skrivit att de sagt, i tidningen. Medieovana människor måste få fler chanser att förstå vad de gett sig in i. Jag var inte lyhörd för det, då.

Det är inget jag är nöjd med, tyvärr är det väl sådant man lär sig mest av. Kanske har misstagen med dess konsekvenser gjort mig till en något bättre journalist, och kanske en mer emaptisk person. Kanske.

Så många kvällar

Så många kvällar och helger som jag har slösat bort på att jobba. Eller annorlunda uttryckt: som jag har stulit från min familj och skänkt till min arbetsgivare…

Nu är det ju så att många yrkesgrupper har arbetstid både kvällar och helger. Men jag kan känna mig allt mer trött på det här livet med jobb kväll och helg.

Det är ett yrke som verkligen tär, emellanåt, detta journalistyrke. Nu har jag ju varit i branschen i över 25 år och borde väl ha vetat bättre, det är ju bara att byta om det inte duger.

Jag tog en paus en gång i ett par år och studerade, och kom fram till att det var ändå journalist jag ville fortsätta att vara.

Men att detta intresse jag utvecklade för att jobba med webben, (”framtiden”, höhö…), det var verkligen en satsning som bet mig i svansen. Det är ju riktiga hundpass man får ta hand om. Storhelger, nyårsafton som midsommarafton, påsk, jul och allhelgona. Alltid är det någon eller ofta flera av de stora helgerna, då så många har långledigt, som jag måste jobba.

Jag kan rent av tänka mig att byta jobb en dag. Inte idag, och i morgon. Men om jag skulle ha en möjlighet att skifta till en annan roll inom journalistiken, med bättre arbetstider, så skulle jag nog ta den.

Jag kan inte säga att det här arbetslivet jag har är direkt påverkande till den kraschade familjesituation jag har upplevt. Men den har sannerligen bidragit till det, i någon mån. Men givetvis är jag ju själv ansvarig för mitt liv, mina val och hur jag har skött saker…

Favoritfilmen Office Space har en hel del sköna inspel kring det här med att jobba… Som den här dialogen (lite risigt klipp dock), när Peter intervjuas av de två konsulter som är inkopplade för att säga upp folk… Han säger som det är, och de blir grymt imponerade i stället för att vilja sparka honom omedelbart… ”It’s not that I’m lazy – it’s that I just don’t care…”

Hela intervjun med konsulterna syns här:

In the garden

Jag minns när jag läste musiktidningar på 80-talet, när jag gick gymnasiet, och blev nyfiken på den hyllade Van Morrison. 

Jag tror att jag tyckte då att han verkade gammal och svår – alltså innan jag hade lyssnat på honom. Jag var ju uppvuxen på först Beatles och Boppers, sedan allt mer listpop och dragning åt synthen, men även då aktuell rock som Bruce och Dire Straits.

Så läste jag om Van Morrison, kanske var det i tidningen Slitz.

Och så köpte jag en gammaldags kassett, med albumtiteln No Guru, No Method, No Teacher.

Det var som om en ny värld öppnade sig där och då.

Det var en sådan känslostorm, en så varmt kärleksfull musikalisk urkälla, som jag plötsligt upptäckte. En soulfull, stillsam, hymn-platta, som snuddar vid det andliga utan att bli för bortstötande religiös.

Jag klickar mig in på In The Garden via Spotify idag. Och jag inser att jag var lyckligt lottad som upptäckte Van The Man som 16-17-åring.

Och att jag tyckte han var en gammal gubbe då – framstår som lite löjligt nu. Vad kan han ha varit, då 1987? Dryg 40… en ålder som jag själv passerat idag. 

En ålder då man har fått en hel del livserfarenhet men ändå har mycket kvar att lära. 

Man har haft framgångar och mött besvikelser, gått på nitar och gjort en del bra. Man har blivit förälder i många fall.

En ålder då en fantastisk musiker och sångare kanske står på höjden av sin skapande livskurva. 

Jag vet inte, han har gjort så mycket. Men det albumet är för mig en viktig musikalisk checkpoint i mitt liv. En av många, men en viktig.

Vad jag tycker spelar ingen roll

Jo, det här med vad man tycker. Ibland är det på sin plats att markera sin ståndpunkt. Andra gånger inte alls.

Jag stötte på en nyhetsartikel som irriterade mig. Det var en text skriven inom mitt eget medieföretag, och om en händelse som jag själv varit en del av. En musikhändelse av större mått. Okej, mumlar ur skägget: Håkan Hellströms konsert(er) i Göteborg. Som kom att notera nya publikrekord båda kvällarna. Jag var där den andra kvällen.

Litet inpass här: Jag gillar Håkan Hellströms musik och texter, men är inte helt galet blind av dyrkan av honom. Jag vet dock hur det är att vara en av de som gillar ett fenomen, om man får kalla honom det, som en hel del andra ogillar eller rent av hånar. Det är starka känslor, och det blir lätt hetsigt när någon som inte gillar honom och inte har hört särskilt mycket lite per automatik måste säga högt och tydligt att han är kass. Slut på inpasset.

Nå. Mitt medieföretag borde ju publicera något om den andra rekordkvällen, tänker jag, då det var mer folk i publiken än det någonsin varit på ett arrangemang i hela Norden.

Värt att notera och det gjordes förstås, i alla stora massmedier.

Det som störde mig var att den reporter som skrivit texten – men som nogsamt undvikit att signera den (det sker per automatik annars så man måste aktivt ta bort sitt namn) – hade lagt till två citat från Twitter som avslutning på publikrekord-texten. Det ena citatet var från en lyrisk konsertbesökare. Det har jag inga anmärkningar på. Att söka på Twitter är ett lätt sätt att få en mänsklig röst till en snabbproducerad nyhetstext. Men det andra citatet gick ut på att twittraren i fråga hellre satt fast i ett blockerat parkeringsgarage (vilket var en annan nyhetshändelse samma kväll) än närvarade på en konsert med Håkan Hellström.

Där kan man ju tycka att det var lite roligt formulerat. Men jag tyckte mer att det här sa något om reportern själv. Reportern ogillar Håkan Hellström. Därför valde reportern att avsluta en kort artikel om nordiskt publikrekord med att citera någon som inte bryr sig om artisten i fråga alls och inte var med vid konserten. 

För mitt inre såg jag hur reportern suttit och sökt på Twitter, hittat ett positivt citat att använda och sedan flabbat åt de hånfulla tweetar som också dök upp – och då inte kunde lägga band på sig, utan citerade även ett av dessa irrelevanta (enligt mig) inlägg.

Helt onödig, och väldigt oprofessionellt av skribenten, eftersom det är ett respektlöst sätt att hantera publiken på. Så får en röst från en ointresserad och oinitierad person lika mycket värde som en röst från en som faktiskt var där och som är kunnig i ”ämnet”.

Jaha, men jag är väl bara en av de där fanatiska HH-fansen som obegripligt nog gillar det där oljudet, han kan ju inte ens sjunga? (Ja, det brukar ju låta så. Och det är ju inte alls sant, Håkan Hellström sjunger på sitt eget vis som så många andra artister, det får man tycka vad man vill om. Men att säga att han inte kan sjunga, när han både kan sjunga och skapa fantastiska berättelser och melodier, det är bara dumheter. Prova att lyssna på Tro och tvivel, till exempel. Om det här inte duger, vem kan sjunga i så fall? Och vem kan bestämma vem som sjunger nog bra för att få stå på scen? Ja, så där kan man få hålla på, när folk säger dumma saker…)

Grejen är att jag inte kunde släppa denna lilla löjliga episod när jag kom hem från Göteborg. Så jag kollade upp vem som skrivit artikeln, och mejlade honom. Påpekade det jag tyckte var självklart: att citera någon som inte var på ett stort evenemang och låta denne håna händelsen var inte särskilt bra journalistik, tyckte jag.

Svaret jag fick var i princip att reportern hade blivit inkastad på detta skrivjobb, sliten från en annan bevakning han hade. Och han gillade inte Håkan Hellström alls, och han bad lite spefullt om ursäkt ifall jag kände mig kränkt… Jag svarade ungefär så här: mina år i yrket har lärt mig att man inte kan lägga in sina egna värderingar i den här sortens texter, men att jag förstod hur det kunde vara när man blev inkastad att snabbt ”riva av” någon nyhetshändelse.

Jag fick inget mejlsvar tillbaka.

Som tur var så hade artikeln i fråga inte fått någon spridning alls på sociala medier, så det var väl ingen skada skedd. Men – det bästa argumentet av alla – ändå! Men ändå! Det är principen! Och vad handlar principen om, då? Jo:

På den här konserthelgen har sånger framförts som talar till väldigt många människors egna liv. Många i publiken har gråtit av rörelse, av att stå tillsammans och sjunga med i texter om kärlekens ibland svarta baksida och om trassliga och trasiga människoöden – sådana som man kanske själv har i sin närhet. Musiken har ju den förmågan att tala direkt till känslorna, utan att passera förnuftet… jag var själv en av dem som rördes och blev tårögd där i publikhavet.

Att som reporter, och nyhetsföretag, förstå att detta är viktigt för väldigt många människor – det är en central fråga när det gäller att nå människor. Att bygga upp ett förtroende. Om man märker att nyhetsmedier tar det som man själv upplever som viktigt på allvar, då har nyhetsföretagen vunnit fördelar, tror jag. Och vice versa.

Jag har sedan mejlväxlingen tänkt lite mer på det här. Vilken reporter har fått anställning på premisserna: ”du ska bevaka samhällets många olika aspekter och fenomen – men du ska givetvis bara behöva skriva om det du själv gillar och känner för, allt annat kan du skippa eller håna som du vill, självklart!” Nej, ingen – om man inte är ledarskribent eller någon form av recensent, möjligen. Det området har jag både svår inblick i och kanske även svår förståelse för i vissa lägen… men det får vi ta en annan gång.

Jag har många gånger själv skrivit om arrangemang inom kulturella områden som jag personligen är ointresserad eller kanske rent av mår illa av. Men jag har verkligen försökt att göra en respektfull skildring av de engagerade människor som brinner för sina intressen. Det är viktigt för dem, och de är många. Vi som har förmånen att skildra folks liv och samhällets medborgare måste visa dem respekt när vi klampar in och försöker fånga verkligheten i ett ögonblick.

Jag säger inte att jag alltid har lyckats men jag har med åren blivit allt mer medveten om behovet av att vara ödmjuk i yrkesrollen. Att inte låta mitt ”jag” bli viktigt i berättelsen om de jag mött.

Det är så jag säger det. En fin sång, det också. Men den får ni googla upp själva.

Socialare

Har tänkt allt mer på att jag är rätt osocial. Jag gör saker själv. Jag reser på kul grejor. Jag tränar lite cykling. Själv.
Det är ju fullt möjligt att göra så. Men det är trist också.

Och jag känner att det är en dålig tendens. Det leder inte till ett rikare liv, att göra saker på egen hand. Ibland, visst. Men inte jämt. I mörka stunder tänker jag att det är så här det kommer att vara nu och framöver…

Sedan är det inte hela bilden heller. Jag försöker få med mig andra. Men det klaffar ofta dåligt, åtminstone på senare tid. Folk har så lite tid, och annat som krockar. Jag vet ju hur det är att ha familj, relation, fasta tider, barnaktiviteter… 

Och så har man den där kompisen som alltid är positiv i första läget men som sedan aldrig fullföljer. Eller, sällan. Som kommer med andra motförslag, skjuter upp, velar… Det är tröttsamt, och det är sånt som sporrar en att tänka: skit i honom då, jag gör det själv.

Men: jag ska, när jag känner att jag kan och orkar, bli lite mer social i vardagslivet, på jobbet och så där.

Det är ett löfte. Till mig själv.

Apropå det, hörde i veckan Tankar för dagen i P1. Om svenskars oförmåga att säga hej till okända. En amerikan hade bekymrat sig över det, mådde dåligt av det rent av. Ingen sa hej till honom. Kåsören i P1 hade då testat att börja säga hej till alla hon mötte i sin omgivning. Och det ledde till att allt blev mycket trevligare. De började säga hej tillbaka, först tveksamt men sedan naturligt.

Att vara social kan vara en så enkel sak som att börja säga hej också. Det kan ge ringar på vattnet. Eller bara göra vardagen lite gladare.