Förändringens tid

Det händer allt fortare nu. Förändringen. Det känns så.

Vi har blivit digitaliserade. Det finns många sidor av det. Inte bara gott, inte bara ont.

Vi handlar på nätet, inte i butiken. Billigare, enklare. Eget val, egna beslut, jämföra, beställa, skicka tillbaka. Snabbt, smidigt.

Vi lyssnar på strömmad musik via abonnemang, går inte och köper CD-skivor längre. Jag höll ut länge med CD, sedan föll det ihop. Varför hålla fast? Slutade handla skivor. Lyssnade gratis med reklam. Så till sist: skaffade familjeabonnemang för mig och barnen. Kostnaden per månad är nog mindre än jag förr la på CD-skivor. Då, i en annan tid. Nu upptäcker jag ny musik hela tiden. Ser vad andra lyssnar på, testar mig fram. Hittar nytt. Hittar gammalt som jag missat.

Vi slutar allt mer med att betala med mynt och sedlar. Snart går det inte alls. Äventyrsbadet i min stad är nybyggt, där kan ingen betala kontant längre.

Vi swishar varandra hit och dit. Enkelt, snabbt, direkt. Pengar förs över elektroniskt från konto till konto med några smarta telefonknappningar.

Vi säger inte smartphone längre. Det är så självklart att telefonen är alltings centrum nu, inte en smart pryl man tar fram då och då. Den är framme hela tiden.

Vi ser vad vi vill när vi vill, om vi orkar, på tv. Strömmar film och serier. Det kostar mycket. Man vill ha sport, film, serier. Summan av våra digitala nöjesvanor börjar bli kostsamt hög. Så tar man ett steg tillbaka, avslutar något abonnemang, pausar. Sedan är man där igen. Linjär tv är sällan sedd numera, tablån ligger orörd. Kollar när man tycker att man har tid, och ork. Barnen ser sina grejor, jag ser det jag gillar. Ibland ser vi samma serier, jag och äldsten, men är i otakt. Hur skulle vi kunna tajma in varandras tid numera, när alla är vana vid att själva knäppa igång sin skärm och kolla i enskildhet. Även jag.

Det är nästan bara vid viktiga fotbollsmatcher vi samlas och ser tillsammans. Och när jag föreslår en film som ungarna vill se med mig.

Men allt är inte digitalt. Allt måste inte vara det. Allt får inte vara det.

Jag lade mig efter jobbet på soffan och läste klart den bok jag påbörjade under semestern. Det var skönt. Jag och en pocket. Inget som stör. Bara sida upp och sida ner av text. I egen takt. Inga pushnotiser, inga sms-pling.

Jag sms:ade min mor på min fars födelsedag. Det var upptaget i telefonen. Så jag sms:ade. Fick inget svar. Jag vet inte om det kom fram. Det känns inte bra. Digital klinisk kyla i det firandet, om man så säger. Envägskommunikation utan respons. En röst, ett samtal, är vad som räknas. Jag ska ringa, om än en dag för sent.

Annonser

Do it now

En fin filmsnutt som jag såg idag, budskapen är många men ett av dem: skjut inte upp det du vill göra. Gör det nu.

Det styrker mig i min satsning på att se New York i höst. Lite pirrigt men väldigt spännande.

Verkligheten otroligare än dikten

Hemstaden med sitt storhetsvansinne bland politiker och toppchefer gör ständigt nya framsteg för att överraska sina kritiker.

Nu ska hela Nolia-området flyttas

Tur är att det finns kreativ satir i stan, om än illa omtyckt förstås av de som häcklas.

Här är senaste inlägget av Facebook-sidan ”Umeå meme-huvudstad 2018”. Om en generös kommunsponsring av ett förlustdrabbat gitarrmuseum…

Läsvärt om hur kommunalråd skyller dåliga satsningar på media: Medierna bär skulden – vem annars?

Nyttigt

Idag blev jag slagen av häpnad. En kollega nämnde lite i förbifarten något om sitt privatliv som jag inte haft en aning om.

Jag blev lite för nyfiken av bara farten och frågade lite väl mycket, så hen ville snart inte säga mer. 

Jag konstaterade i alla fall att det är mycket man inte vet om sina kollegor, alla de som man bara har jobbet gemensamt med.

Ytan och vad som finns under den…

Det är lätt att tvivla på saker och ting i den digitala värld vi lever i. Vad är på riktigt, vad är fejk, vad spelar roll och vad gör vi med vår tid, våra liv?

Sociala medier. Jag jobbar med dem, men jag ska sanning att säga erkänna att jag inte fattar allt. Det som är sanning en dag kan vara passé nästa – för Facebook har uppifrån sitt torn av elfenben och ebenholz skruvat i några logaritmer som gör att allt kastas över ända.

Innehållet, det vi alla fyller bårs sociala medier med, får en ofta att tvivla över meningen med det hela.

Twitter var något jag trodde på starkt i flera år, i dag vet jag inte om det är lönt att lägga tid på för att sprida de nyheter jag jobbar med. De vanliga människorna, publiken, finns inte där, men mer snävt definierade aktörer är där: rasisterna, politikerna, journalisterna. Det är av allt att döma en bubbla vi jobbar i, när vi är i sociala medier.

Pokemon Go… när spelet flyttar ut på gatorna  blir den fiktiva världen viktigare än den verkliga. Jag tycker inte om det. Det känns farligt, på flera plan. Förutom risken att bli överkörd eller spetsad av ett staket (som ju har hänt), så går människor omkring och ”ser” saker som inte finns i verkligheten, bara i den digitala spelvärlden, i mobilen. De beter sig som om den falska bilden är en verklig bild. Hur beter man sig, hur präglas man, av det? Hur hanterar man  mänsklig kontakt när allt mer blir digitalt låtsas-liv? Jag låter som en förgubbad mossig stubbe, jag vet.

Det finns internetforskare som slår ner hårt på de som antyder moralpanik över hur nya digitala livsmönster förändrar oss. Jag vill inte vara i något av dessa extremare läger, men jag är rädd för att vi genomgår för många stora förändringar i konsten att leva, det går för fort och en redan stressad hjärna klarar inte av hur mycket som helst. Runt om mig, och i mig själv, ser jag tecken på människors sammanbrott, mer eller mindre. Stress, brist på vila, ständig närvaro i sociala medier, utbrändhet, separationer, träningsfixering… jag buntar ihop mycket nu, allt är inte negativt men i många fall tycker jag tecknen är tydliga.

En elitcyklist gick ut i sin blogg och berättade om sin separation. Några dagar senare skriver han om hur han mår, något som flera kommentatorer tolkar som tecken på utbrändhet. Han  själv verkar inte se det utan kör på i maxat tempo. Farligt. Vi är många som är i samma sits även om vi inte skriver om allt i en välläst blogg, som han.

Barnen lär sig att exponera sig som varumärken på Instagram och Snapchat. De bygger bilden av sig själv, och tar in bilden av andra och av marknadens aktörer på samma vis. Drömmer om prylar, utrustning, pengar. Äldste sonen säger att han vill tjäna pengar, inte att han vill bli något särskilt, när han blir stor. En rationell framtidsdröm, sannerligen.

Kanske var det samma när jag var barn, så klart jag drömde om saker också då. Det var inte fett under min uppväxt, men jag fick nog det jag behövde. Inga utlandsresor dock, oh nej… Jag är rädd att mina barn upplever att de har det snålt också, men jämfört med min uppväxt så överflödas de av materiella ting. Ändå hålls hungern efter mer vid liv hela tiden. Och det är förstås mänskligt. Man ser hellre det man inte har, som andra har, än det man faktiskt redan har.

Yngste sonen drömmer om att vi ska bo i hus med tomt, stor gräsmatta. Jag gråter inombords över hans dröm när han försiktigt förklarar den för mig (verkar orolig för att låta som att han kräver för mycket), för den är min dröm också. Men jag kan inte leverera. Inte nu. Inte inom en lång tid framöver tror jag. Och sedan är barnen stora. Man kan gå i bitar för mindre.

Men det ska jag inte göra. Jag ska ge dem vad jag kan, en  del kostar pengar och en del kostar bara tid och engagemang.

Äldste sonen vill att vi ska åka till Grekland. Har bara åkt på storstadssemestrar i Europa hittills, vilket ju inte är så dåligt heller. Men Grekland känns realistiskt att förverkliga. Kanske nästa sommar. Kanske… Han sa också i förra veckan: Pappa, den där tältutflykten vi pratat om, kan vi inte göra den nu? Och så pratade han om den fantastiska stjärnhimlen han sett på cykelturen hem från en kompis på kvällen. Jag blev genast mycket lyckligare som förälder…! De har fått för lite naturupplevelser tycker jag, men det finns en  vilja och en hunger efter det. I alla fall hos vissa av dem.

Det jag har är min kärlek och en vilja att försöka ge dem trygghet. I en  värld där mycket handlar om pengar och yta, om prylar och status, om att lyckas och att prestera. Då kan en trygg pappa ändå vara något att hålla i handen när det känns tufft. Det är vad jag har att ge dem. Hoppas att de känner det. Jag upprepar för dem: ni kan alltid komma till mig. Det ska de ha med sig i livet.

Den här låten tycker jag är fantastisk. Kanske för att den talar till mig där jag är i livet just nu.

– De hade ju rätt…

Har en kompis som jag delat mycket musik-snack med genom uppväxtåren. Vi hade väl rätt lik smak. Vi var lite softare. Inga hårdrockare, inga blueskillar. Mera åt synthhållet, New Wave, indiepop, Manchester… det här var innan grungen kom och väckte liv i oss. Öppnade nya fönster.

På högstadiet fanns det killar med hårdrocksemblem på jeansvästarna, hotfulla Iron Maiden-Eddiesar och annat läskigt. Vi fattade inte då. Men senare. Det var ju skön musik. Men fel förpackning för oss, då. Kompisen sa senare: Faen, de hade ju rätt. Killen K som gick runt med sin jeansväst och hade en bärbar bandspelare runt halsen och spelade, typ, Dio. Jag har aldrig fastnat för hårdrocken av den mer poserande eller effektsökande stilen, som ju de flesta band var på 80-talet (tror jag). Men låtarna nådde ju fram till slut. De starka, om än distade och tungt framförda, låtarna.

Samma i lumpen. En officer talade i tältet under en fältövning ut om sin dyrkan av Queen. Det var nog rätt djärvt i det militära, men han sa utan tvekan att Queen var det bästa bandet i historien. Typ. Han var för övrigt lite udda. En tanke som slagit mig senare är att han kanske var (är) gay. (Kollar Facebook nu, ser inga uppenbara tecken på det, mest bara det obligatoriska militärvurmandet och i viss mån politikerföraktet som finns hos män med bakgrund i försvaret). Hur som helst. Queen har gjort mycket fantastiskt, har jag insett senare. De var ju inget mainstreamband direkt, har både jobbiga låtar att jobba sig in i, och låtar som träffar direkt. Och Freddie Mercurys livsöde är fascinerande och gripande.

Man lär så länge man lever. Som tur är. I dag har jag kört Queen i högtalarna i flera timmar vid det här laget. Innan det var det Simon & Garfunkel. Fina grejor, från förr.

Fin dag på hoj

IMG_5834

Jo men det har ju körts Cykelvasan igen. Bilden föreställer en av de första startgrupperna, det vill säga de aningen snabbare cyklisterna, i väntan på start.

Det var en intensiv helg, precis som i fjol, denna augusticykelhelg.

Full speed, köra bil till svåger, hoppa in i hans bil, åka till Mora, inkvartera via kanonbra Air B’n’b hemma hos ett par i villa. De hade tre rum fyllda med sex cyklister. Och var mycket trevliga och hjälpsamma.

Så nästa morgon, upp vid fem, iväg efter frukost mot Sälen med bil. Start strax efter nio. Sedan full gas i några timmar. 3,36 blev sluttiden – en halvtimme bättre än i fjol. Gissa om jag var nöjd? Det rullade på bra, inga tekniska problem (trots att det fanns förutsättningar… bakhjulet lät inte bra innan, jag hann inte få hem ett nytt förrän det var för sent. Hämtade ut och monterade det efter Cykelvasan…). Och inga vurpor eller skador. Tro mig, det är en del som skadar sig, en del rätt illa. Jag åkte förbi en kraschad cyklist som låg paketerad i en bår, med ambulanspersonal omkring sig. Han bara jämrade sig, måste ha haft grymt ont. Hoppas det var lindrigt om än jobbigt, något som repar sig. Nyckelbenen exempelvis är utsatta vid krascher på cykel…

Så efter målgång: duscha, käka, in i bilen och hemåt, övernattning hos svåger och sedan sista biten hem.

Full gas denna helg som sagt. Känns nästan overkligt efteråt.

Jag hade en känsla under loppet att jag kunde trycka på mer än jag gjorde, fast det gick fort ändå. Med en mil kvar till mål trodde jag nästan inte på min cykeldators tid – kan det verkligen stämma? Jo, det stämde.

Det är en härlig enorm mängd människor som cyklar i varierad fart och med varierade ambitioner. De flesta är väl som jag, kör för att det är kul och kanske för att förbättra en tidigare tid.

Enorm organisation kring loppet imponerar också. 13 000 cyklister ska iväg från Sälen till Mora, det är mycket transporter av cyklar och väskor hit och dit… imponerande som sagt.

Efter hemkomst har jag inte cyklat alls på fyra dagar, men i går blev det en kortare tur. En normal runda, efter alla långpass senaste tiden. Rätt skönt. Ändå blev jag trött.

Cyklar

Tur att du cyklar, sa en son. Han menade att jag har något att göra. Kanske tänkte han, eller kanske inte, på min nya sits som separerad med mycket tid. Barnen har sina träningar och sina kompisar, alltid något på gång och saker de vill göra. Klart vuxna behöver det också.

Han har ju lite rätt. Eller mycket. Kanske utan att veta om det. Klart, hade jag inte cyklat så mycket så hade jag gjort något annat. Men cyklingen är bra på så många vis. Rastlösheten försvinner efter några timmar i sadeln. Tid fördrivs utan grubbel, dystra tankar försvinner likaså. 

Sedan är man skönt trött, hungrig, behöver äta och duscha – man blir liksom renad på något vis. Och ofta ser man saker mer positivt efteråt. Akuta frågor som jag måste, eller avkrävs att, ge svar på blir ofta mindre stressande efter lite träning.

Sedan är ju all tid i naturen, om än på två hjul och i full fart, alltid värdefull och avkopplande för hjärnan.

Jag är beroende av cykling. Två saker i sommar gör det tydligt. När cykeln pajat, eller jag blivit skadad, är det riktigt jobbigt… För då dröjer det innan jag kan cykla igen.

Har börjat läsa

Cyklar ner på stan. Har tid att fördriva, ärenden att utföra visserligen. Men mycket tid. Slinker in på en bokhandel. Rea. Köper några böcker. En av dem, är den enda jag verkligen vill ha när jag läst på baksidan vad den handlar om. Tar två till, lite som alibi. Kanske läser jag dem någon gång också. Den bok jag fastnar för är en bok om en man som jag, i den situation jag är i. En separerad man. En bok om en skilsmässa, ur mannens perspektiv. Jag blir väldigt rörd av titeln: Kärleken passerade här en gång. Författare Peo Bengtsson.

Jag börjar läsa hemma. Har varit dålig på att ta mig tid att läsa under en längre tid. Nu har jag tid. Och tar den. Har läst halva nu. Känner igen mig i mycket. Känslorna. Ilskan. De praktiska trista men nödvändiga frågorna att reda ut. Pengarna. Bostadsbiten. Allt som måste organiseras på något annat sätt från och med stunden då det var över, slut.

I boken blir mannen lämnad av kvinnan som träffat en annan. I min verklighet är det inte så, mer av ett dött förhållande. Vad jag vet. Men om detta under årens gång förtvinade förhållande berättar boken väl och igenkännligt. Jag vet själv att vi ältat det många gånger, många svåra nattliga samtal som till slut gjort mig desperat och fått mig klarvaken, när motparten sagt att nu får det vara nog, nu sover vi. När hon fått mig att bli så upprörd att jag inte kan sluta ögonen längre, då har hon pratat klart och vill sova.

Jag känner igen mig i bokens skildring av den ensamhet som uppstått. Där man trott att man är två, är man plötsligt ensam. Inte plötsligt kanske, men ensam. Och känner igen mig i de tankar man får. Träffa någon ny, få närhet av någon annan? För sent? För gammal? Rädsla eller oro för hur man kommer att klara av det här. Vilka vänner har man att ringa – och borde man inte ha gjort det tidigare innan krisen?

Nu har jag inte läst hela boken. Men jag tror att jag behöver denna bok just nu.

Det här med Trump

Följer som alla andra med spänd oro turerna kring det stundande presidentvalet i USA. Oro för hur det ska gå om en majoritet amerikaner väljer att missnöjesrösta på den galne populisten Donald Trump i stället för att rösta på den enda normala och seriösa kandidaten, Hillary Clinton.

Så här skrev Västerbottens-Kurirens politiske chefredaktör Ola Nordebo om Clinton häromdagen:
Om man räknar in sådana obetydliga faktorer som kunskap, kompetens, erfarenhet, omdöme och balans, är hon en av de bästa kandidaterna i ett amerikanskt presidentval på länge.
En som alltid vettig analys av en som alltid sansad ledarskribent.

Nu kanske han har gjort en  avgörande fadäs i och med kritiken mot en stupad soldats föräldrar – i USA har jag förstått att man håller sina ”krigshjältar” högt, dem trampar man inte på. Skriver ordet inom citationstecken, i min värld så är ordet krigshjälte mer något som man använder för att rättfärdiga att unga människors liv spills – att de inte spills i onödan, så att säga. Att familjen som blir kvar med sorgen får en postumt medaljerad krigshjälte att sörja…

Det enda rimliga är att Hillary Clinton  vinner – men vad i USA är rimligt… Ett så mångfacetterat land, med så många motsägelser och så stora klyftor. Det som jag har svårast att förstå är hur även de mest ointresserade och lågutbildade kan låta sig duperas av en sådan skojare som Donald Trump. Jag förstår det inte. Han försöker inte ens bete sig välpolerat. Han är bara plump, Trump.