Ab Sti Nens

Jo, bara kort. Jag har cyklat mycket i sommar.

Nu har det  blivit grå vardag med svårt om tid, särskilt när jag är deltidsfarsa med intensiva barnveckor. Det har varit en sådan vecka nu. Och jag har inte hunnit med cykling alls, förutom till jobbet.

Nu har jag planerat för en rejäl tur på måndag, en riktigt redig rackartur. Vi får väl se hur det blir.

Men det är så givande att vara ute länge på hoj och köra sig riktigt trött. Bra för kropp och själ. Har blivit van vid det under sommaren, känns inte bra att bara sluta med det. Det har blivit ett behov, ett bra sådant.

Så – om väder och teknik och ork står mig  bi – cyklar jag elva mil på måndag. I skogen. Men vi får väl se.

Annonser

Inget är viktigare

Det har varit en glad kväll då jag suttit (på jobbet) och (i smyg) kollat på gamla bilder av barnen då de var mindre. Det är ju en svår konst att bevara bilder numera så att man hittar dem, men som tur är så finns ju en hel del mejlat till anhöriga och släkt. Det är bara att scanna igenom mejlboxen på gamla mejl med specifika namn och bildfiler, så hittar man guldkorn.

Speciellt kul var det ikväll att se mellangossens utveckling, hittade härliga porträtt från när han var nästan fyra år, och när han var sju år och var med i tidningens grattar-avdelning.

Underbara, härliga bilder av en fin kille, som alltid är glad. Både då som nu. Tänk vad olika alla barn blir, till personlighet och intressen. Den här gossen har alltid varit en liten solstråle. Optimist, glad, positiv, framåt, social.

I dag fyllde han 13 år. En stor dag, jag minns själv känslan av att Bli Tonåring. Det var ett viktigt steg.

Jag minns hur han och jag fick en speciell och fin kontakt då han var rätt liten, när jag var hemma mycket med barnen. Det var som att han, som mellanbarn, fick lite mindre tid med mamma (minsta brorsan kom tätt inpå) och därför var mycket med mig. Vi hade det fint och mysigt, jag kände mig hedrad och utvald över att få känna att pappan var viktig också. Med den äldste och den yngste var känslan något svalare för pappa än för mamma, minns jag.

Men de känslor jag har för vart och ett av mina barn är så starka och varma att det inte går att jämföra dem med varandra. Varken känslorna eller barnen. De är mina älskade och viktigaste personer i detta livet. Nu och för alltid.

Som det känns nu

Jag vet att jag är i en period i livet som kanske inte varar för evigt.

En ensam period.

Jag vet också att den perioden kanske just det, varar länge. Resten av livet.

Men som tur är vet man inte något om vad framtiden bär på.

Det jag vet är att jag, just nu, verkligen tvivlar över om jag någonsin kommer att vilja leva ihop nära med någon annan igen.

Hur ska man hitta någon som man kan stå ut med, och vilja satsa stort ihop med, igen?

Är det ens eftersträvansvärt att försöka?

De flesta verkar ju ha svårt att leva ihop. Jag har levt i förhållande i 15 år drygt och det är ju både ljusa och mindre ljusa minnen jag bär med mig.

Att leva själv igen tar tid att lära sig. Att leva utan att oroa sig över ensamheten.

Klart, man har sina drifter och längtar efter fysisk närhet med någon som man mår bra ihop med.

Men det känns som en lång lång väg dit, om ens det är möjligt att nå dit.

Att börja om igen med någon. Att – med den erfarenhet av livet man har idag – vilja närma sig någon igen. Det är stora steg att ta. Ensamhet är i mycket också frihet. Att välja själv, bottna i sina egna beslut. Inte foga sig efter andras starka(re) vilja.

Tiden får gå, jag försöker fortsätta stabilisera mitt nya liv. Än är inte bostadsbiten definitivt löst. Men det är på gång.

Hur det än blir, så är jag positiv om framtiden. Det är stora saker på gång. I morgon firar vi en nybliven tonåring, till exempel. Det är stort. Livets stora händelser sker varje dag.

Och jag låter Håkan Hellström bära mig vidare längs stigen. Hans sånger ger mig energi. Och  får mina känslor, som ofta känns infrusna, att tina upp och flöda igen.

Som tårar längs kinderna ibland.

Eftertanke är bra

Jag gillar Bodil Jönssons uttryck Tankar tar tid.

Jag använde mig av det i praktiken i helgen.

Jag fick ett mejl om ekonomiska frågor, med ett förslag om hur jag ska minska ned ett belopp på en summa som en annan person är skyldig mig.

Jag vill inte bråka, men jag hade svårt att förstå resonemanget. Så jag svarade att jag ska fundera under helgen så hörs vi vill veckan.

Jag vet att man ofta behöver få smälta komplexa frågeställningar, men att det sällan funkar ihop med vår digitala direkt-kommunikation mellan varandra. Det är inte alltid smart att svara direkt. Man  kan missförstå varandra, man kanske är upprörd i stunden och har inte tänkt igenom saken noga ordentligt.

Det har varit ett passivt tänkande på problemet under helgen, men jag har oftast skjutit det ifrån mig. Tänkt: jag ska inte förstöra den roliga aktivitetshelgen med de här trista frågorna.

För jag kände att stressen växte när jag tänkte på saken. Därför sköt jag det framför mig.

Idag hade jag, medvetet eller omedvetet, kommit fram till hur jag skulle besvara frågan.

Jag tycker att jag formulerat ett resonerande svar som förklarar varför jag inte håller med, men jag kommer med en liten välvillig kompromiss ändå.

Och så skickade jag iväg mejlet. Och tänkte: Unleash the fury… (som i Gladiator). Fast jag har en tendens att se problem i förväg, kanske det här inte blir ett problem, bara en praktisk lösning som i bästa fall accepteras av motparten.

Nu känner jag mig lugn och nöjd. Jag har övervägt ett dilemma noga och kommit med ett som jag ser det förnuftigt motförslag.

(Tillägg: Fick så klart böja mig ändå till slut… Mäktar inte med  strid om pengar. Det förgiftar.)