Jazzar på…

Det är lite så här nu. Lite soft jazzig känsla. Lite söndagsfeeling.

Har varit med ungarna senaste veckan, intensivt, kul, stressigt men levande dagar. Levande.

Har haft några härliga middagsstunder, med dem och sedan även med några gäster i släkten. Väldigt sköna stunder för mig, och för dem tror jag.


Längtar lite tillbaka till New York.


Drömmer drömmar om nya resor.


Oroar mig för nutiden, råheten, gränser som flyttas fram in på, som man trott, okränkbar mark. Fulheten har kommit hit och den blir bara fulare. Tills vi ser till att kicka ut det där partiet ur riksdagen och rampljuset. Valet 2018 blir en rysare. Vad är det för Sverige vi vaknar upp till efter det valet?
Oroar mig för USA-valet. Enda rimliga slutresultatet är ju Clinton men vad vet man?
Oroar mig för militär upprustning, för Rysslands aggression och Natos respons, för att mina barn kanske måste göra lumpen i en tid av oro i Sveriges närområde.


Sådana saker. Men också, det har varit en underbart vacker helg. Har inte varit ute så mycket men i alla fall lite. Jag har återhämtat mig från Amerika-förkylningen. Tagit någon cykeltur i skogen. Ska ta några till i veckan då jag har ledig tid på dagarna.


Blickar framåt, ska besöka föräldrarna om några veckor. Blir bra. Känns viktigt. För dem och för mig. Och så naturen där de bor. Den finns i min själ, i form av längtan och drömmar. Skönt att komma dit igen. Norrut. Tid på året spelar inte så stor roll. Senhösten/förvintern är också fin.


Ledig söndagkväll. Plöjer Homeland. Försöker komma i säng tidigt. Blev sent igår.


Tänker på barn. Barnen. Våra barn, andra barn. Hur lyckligt lottade vi är som fått barn som mår bra och har det relativt lätt i livet (vad vi vet, förstås, sedan är det alltid en kamp att växa upp… för många). Ser andra barn, som har det svårt. De som fötts under svåra omständigheter. Och de som föds i Sverige men inte är friska. En kollegas familjs liv blev vänt upp och ned. Ständig övervakning dygnet runt för att hålla det lilla barnet vid liv, att återgå till jobbet inte att tänka på, i stället kamp mot Försäkringskassan och strikta stela regler. Tuff match.


Det är inte självklart att allt Ulf Lundell skriver numera i sin blogg bör tas upp av massmedia. Just sayin’…


The Times They Are A’Changing Back…. hoppas inte det. Men såg en glimt av filmen Bob Roberts, där politiker med konservativa värderingar (Tim Robbins) gör en Bob Dylan fast tvärt om. Märklig men intressant film (sett den tidigare men länge sedan). Och en och annan detalj påminner om dagens republikanska presidentkandidat, vad han nu heter… Plump.


Mer Homeland nu.

Annonser

Släpper taget

När nervositet och oro har fått jobba klart

Släpper jag taget om dem

Låter dem mista betydelse

och ersättas av äventyrets förväntan 

Och jag flyger iväg

Det går bra, hur det än blir

Det löser sig, vad som än händer

På egen hand

Över havet

Till den mytomspunna staden

Jag kommer att förändras av den här resan

Börjar dra ihop sig

 

Jodå.

Pass.

Esta-ansökan.

SAS-bokningen.

Sightseeing-rabattkortet.

Bussresan från Newarks flygplats in till NYC.

Promenadvägen till hotellet – via galanta Broadway.

Allt är fixat, planerat, synat, färdigt.

Nu är det bara att sätta sig på planet.

Upp och iväg.

På lördag.

Då ni.

Det

Blir

En

Resa

Att

Minnas.

New York City – Manhattan – här har ni en pajsare från norra Sverige som gör sitt livs längsta resa.

Var snäll med honom, please.

Sket i’t

Ibland har man ingen lust att hålla masken och spela spelet.

Ibland tänker man mer på sig själv, vad man själv vill. Kanske för att det är dags för det efter en lång tid av anpassning till andra.

Det kom en inbjudan från en familj som flyttat tillbaka. ”Kom på inflyttningsfest, mat och dryck etc.”

Lotten landade av praktiska skäl på mig. Att gå dit med barnen, om de vill. Anknytningen är via barnen. Ett av dem. Har en jämnårig kompis i den andra familjen, som sällan träffats på flertalet år, men ibland.

Valen; antingen gå dit någon timme eller två och gå hem. Eller strunta i det. Utan ”giltigt” skäl mer än att jag inte har lust.

Eftersom jag numera känner att jag inte orkar hålla mask och kallprata så mycket, för att vara en fin fasad av mitt rätta nyseparerade jag, så var valet ganska lätt. Jag funderade på formuleringen en stund och skickade ett tack men nej tack. ”Tyvärr, passar inte så bra” etc…

För faktum är… (hm, hur ska jag uttrycka mig nu…. Äh, jag skriver ju anonymt här:) Föräldrarna i den aktuella familjen är helt enkelt för trista. Verkligen. Det kan ha att göra med att jag kanske också är trist och asocial, eller så har det att göra med att de är av en akademisk naturvetartyp som i mina ögon är alldeles för torra, stela och korrekta. Humorlösa och superboring.

I alla fall. Jag ångrar inte en sekund av den tid jag inte spenderade hos dem, då jag i stället åt middag hemma med mina egna barn. I lugn och ro.

Propaganda

Hej bloggen. Jag ska inte skriva om aktuella desinformationer från alla möjliga håll som tyvärr utsätter oss alla för bryderier om vad som är sant och vad som är båg.

Jag ska skriva om gruppen Propaganda.

Får ett infall, och letar upp en gammal 80-talsplatta på Spotify.

Propaganda – A secret wish.

Det var en skiva som satte djupa spår i mig då, och som jag redan under gymnasietiden då den kom kände: den här är nästan tidlös. Den här är så bra att den kommer att stanna kvar genom åren. Det här är så mycket…. mer än annat som flödade i radion då, av det jag lyssnade på då. Mer djup, mer komplexitet. Mer att hämta, som en rik källa att ösa ur.

Jag har oräkneliga strofer, ordkombinationer, rytmer och ljudeffekter från den plattan med mig i huvudet. När som helst kommer det upp: ”Dont be a fool”, den barska rösten i låten Dr Mabuse, kan tala till mig i bisarra situationer.

”Why does it hurt, when my heart misses a beat” är en annan rad av sångerskan Claudia Brücken.

Och de syntetiska men ändå väldigt symfoniska melodierna, vändningarna och inläggen poppar upp titt som tätt. Man hör dem ibland i nyare låtar, har lite svårt att placera dem, men jag är rätt säker: Många band har snott från Propaganda. Samplat, eller tagit idéer.

Propaganda var (är väl fortfarande) en tysk grupp med experimentlusta men också känsla för snärtiga melodier. Typiskt lite arty-farty, lite intellektuellt och twistat, med litterära referenser i texterna. Inte bara ett teknikprojekt, utan ett udda, eget musikprojekt. Deras platta kom och gjorde väl en del avtryck på listorna då, under andra halvan av 80-talet.

Men jag undrar om storheten i helheten nådde så många som det hade varit önskvärt (enligt mig, vill säga).

”Sell him your soul, sell him your soul… never look back!”

 

Fotnot: Efter att ha skrivit detta får jag dagen efter en deja vú-känsla av att jag skrivit liknande tidigare. Jag kollar mitt arkiv och visst, stämmer bra det. Nästan exakt likadant…. för åtta år sedan! Åtta år…. på den tiden skrev jag om mina småttingar till barn, var väldigt inne i föräldraledighetsbiten då… ja, tiden går.