Vem kan dra vitsar för en gråtande publik?

Citatet i rubriken läste jag just i artikeln om ett eftervals-samtal på scen med Stephen Colbert och John Oliver. Detta förstås med anledning av det förfärande men tyvärr sanna resultatet i USA:s presidentval. Kvällen för valvakan var en kväll som tog en ände med förskräckelse, tycker många – men inte alla förstås. Men att vara talkshow-värd inför en publik som börjar gråta, var inte så lätt…

Jag har fortfarande väldigt svårt att fatta att det som hände,verkligen hände. Förstå då chocken som ännu förlamar stora delar av USA:s befolkning…

Jag återkommer i ämnet. Tills vidare gläds jag åt att satiren, som i fallet Saturday Night Live (tyvärr svår att se på webb utanför USA), är så vass och bra att den tillträdande presidenten är rasande. Sådant är bra för ett demokratiskt samhälle. Och när en arg president (snart) vill börja förbjuda humor som går honom emot, då blir det extra tydligt att fel person fick jobbet på toppen.

Och jag älskar att Alec Baldwin (nedan) är så kaxig mot Donald Trump. Verkligen älskar.

//giphy.com/embed/3o7TKG7mFE5HDQvC36

via GIPHY

Ja men lycka till då

Att så många tänker så slarvigt.

Detta USA. 

Läser mycket dessa dagar, post-valskräll. Reaktioner, analys. Chock-skildringar. Vad kan hända, best/worse case scenario. Trötthet och desillusion. Rädsla. 

Värst, eller bland det värsta. De som röstade fram Trump – tror de att han kommer att kunna eller ens vilja göra något åt deras situation? Han har plockat den största trofén nu. Varför skulle han bry sig? 

De bittra och utsatta som lurades att rösta fram en ren och skär tölp – kommer att vara förlorare i det som kommer. Några tänkbara scenarion är ekonomisk och politisk kris. Vanligt folk brukar inte komma undan sådant skadeslösa. Rikt folk klarar sig. Som Trump och alla de parter som han kommer att gynna.