Förra veckan vid lunch på jobbet satt jag med några yngre kollegor. De är i 25-årsåldern, jag drygt 20 år äldre.
Samtalet var lättsamt och skämtsamt om”affärer”, och jag kom att säga något ironiskt – och löjligt, visst – om att jag var en ryktenas man (hade en liten fjuttig anekdot också men den utelämnas här).
Den spontana reaktionen hos en trevlig kvinnlig yngre kollega var inte så upplyftande. Hon känner mig inte men sa något i stil med ”nej, det är du inte”. Behöver inte ha varit något mer menat med det, och det är jag ju inte, därav självironin i det jag påstod. Men lite trist att höra – klart man vill vara en man som skulle kunna anses vara lite spännande, och inte helt uteslutas från det.
Men jag är ju ingen ungdom längre och ses inte som spännande av yngre kvinnor, sånt är livet och inget jag ältar. Har inga problem direkt med det, kan känna mig trygg i att ha livserfarenhet och ett lugn som jag saknade för 20 år sedan.
Fast idag fick jag en annan signal av en annan kvinnlig kollega, också yngre. Min ålder kom på tal av en slump, och hon sa spontant att det var konstigt, jag var ju precis som de andra som är runt 30. Och så är det ju ofta, ålder har inte stor betydelse när man jobbar ihop. Viktigare att man trivs, funkar och samarbetar bra.
