Rykten och ålder

Förra veckan vid lunch på jobbet satt jag med några yngre kollegor. De är i 25-årsåldern, jag drygt 20 år äldre.

Samtalet var lättsamt och skämtsamt om”affärer”, och jag kom att säga något ironiskt – och löjligt, visst – om att jag var en ryktenas man (hade en liten fjuttig anekdot också men den utelämnas här). 

Den spontana reaktionen hos en trevlig kvinnlig yngre kollega var inte så upplyftande. Hon känner mig inte men sa något i stil med ”nej, det är du inte”. Behöver inte ha varit något mer menat med det, och det är jag ju inte, därav självironin i det jag påstod. Men lite trist att höra – klart man vill vara en man som skulle kunna anses  vara lite spännande, och inte helt uteslutas från det.

Men jag är ju ingen ungdom längre och ses inte som spännande av yngre kvinnor, sånt är livet och inget jag ältar. Har inga problem direkt med det, kan känna mig trygg i att ha livserfarenhet och ett lugn som jag saknade för 20 år sedan.

Fast idag fick jag en annan signal av en annan kvinnlig kollega, också yngre. Min ålder kom på tal av en slump, och hon sa spontant att det var konstigt, jag var ju precis som de andra som är runt 30. Och så är det ju ofta, ålder har inte stor betydelse när man jobbar ihop. Viktigare att man trivs, funkar och samarbetar bra.

Annonser

Mycket bra också

Jo, jag har så smått tänkt på det här året, 2016.

När vi pratar om det allmänna året som varit, så finns mycket tråkigt och dystert. Stora motgångar politiskt, mänskligt lidande i världen, ökade spänningar mellan länder och mellan folk i samma land. Klimatet… och så vidare, och så vidare.

Jag tänker på mitt eget år.

Det har varit tufft delvis, ja visst. Har flyttat flera gånger, ovisshet och stress kring bofrågan.

Men jag har också gjort lite lemonad av citronerna, så att säga.

Jag har satt upp mål, gjort nya saker som jag längtat till lång tid. Och genomfört dem.

  • Jag har varit i USA.

  • Jag har cyklat mer, snabbare och längre än jag någonsin tidigare gjort. Och det har gjort mig gott att satsa på cyklingen, verkligen. Inte på någon högre nivå förstås, men i min värld en vassare satsning än tidigare.

  • Jag har varit i Finland med pojkarna (hade i princip aldrig varit dit tidigare, utom ytterst kort).

  • Jag har varit på en överväldigande Ullevi-konsert med Håkan Hellström.

  • Jag har varit på en upplivande syskonhelg till fjälls i våras. Det har aldrig hänt tidigare.

  • Jag har tecknat upp mig för köp av en lägenhet, en egen bostad som blir min inom ett par månader. En trygghet, en bas, en punkt i tillvaron där jag är den som väljer hur jag ska göra. Och där jag ska göra allt för att mina barn ska må bra när de är med mig.

Se där. Några saker som hänt, stora saker på olika plan.

Det finns saker att se fram emot nästa år. Jag ska börja fundera på vilka mål jag ska sätta upp.

Inom cyklingen, finns några givna. Men i övrigt – ja, en egen liten stuga är ju en dröm. Men jag behöver få en ekonomisk långsiktighet först i mitt nya boende. Det kommer, det ordnar sig.

Det har jag genom åren ofta haft som måtto, måhända låter det ansvarslöst men känns befriande när ångest börjat försöka slå klor i mig:

Det ordnar sig.

And so this was Christmas…

…and what have I done?

För att parafrasera den gamle hjälten John Lennon, må han vila i frid, så har en av årets mest laddade högtider passerat undertecknad för första gången som separerad på riktigt.

Det fanns förutsättningar för riktigt jobbig helg. Men det har gått bra,  riktigt bra. Besök av ex-svärföräldrar, ihoptotade i exfruns hus, ätandes och drickandes och delandes ut julklappar i timmar många.

Men det gick bra. Känns skönt nu. Allt överstökat, barnen nöjda.

Det blev lite frostbitet mot slutet, men då var det redan läge för mig att dra vidare till mitt, så det gick snabbt att avstyra. Lite trist slutkläm,  men jag ser positivt på det hela: jag har gjort en bra insats i jul och allt har funkat.

Nu ikväll, mysig bio med två av grabbarna (Rogue One). Blir toppen.

Annat orosmoment som neutraliserats var nyårsafton. Tänk tanken: inget att göra på nyårsafton. Jag började bli lätt rastlös och sökte alternativa lösningar utanför det invanda (resa bort). Men det blev något att göra, inbjudan tillsammans (efter trevande telefonsamtal av mig…) till gamla vänner till familjen. Blir toppen.

Blick

När man sliten och trött gör julvarvet på Ica Maxi en tisdag eftermiddag, och får en oväntad blick i ett hastigt möte vid en varuhylla… av en vacker kvinna. 

Det ger viss energi. 

Att hon är i sällskap med en man som inte är helt olik mig, förklarar kanske saken. Likheten, eller typen, gjorde att hon kollade liiite för länge.

Tackar och tar emot. Händer ju inte varje dag. 

Tankarna som kommer

Svängningarna i livet, hela tiden. Det går fort, det går långsamt.

Tvära kast, eller invanda grå rutiner.

Längtan till sommaren när det är vinter.

(Det här är ett rent hjärntömnings-inlägg. Lite av varje.)

Ringer en gammal vän, får en konflikt med exfrun, frostig relation, missförstånd.

Återupplivar kontakter, försöker odla vänskaper som börjat tyna, eller knyta nya band. De nya banden är svåra, jag är inte där än. Men det finns där, framöver.

Såg ett avsnitt i en tv-serie, Billions. En sociopatisk aktieklippar-miljardär har stängt av känslorna. Om de inte sätts igång igen så dör de, sa terapeuten. De orden träffade även mig.

Jobbar, vantrivs ibland, funderar på annat val i livet. Eller köra vidare på lagt spår ett tag till. Några år.

Några år till. Och sedan. Var är man då? Och var är man nu? Otillfreds, ibland nöjd. Splittrad.

Skäms inte för min sits, talar om den när folk frågar. Separationen, boendelösningarna, planerna. Om det finns några planer.

Känns som jag blickar framåt nästa helg mest, nästa ledighet, nästa folköl framför Netflix, nästa resa bort, var som helst. Till och med till Sundsvall. Något annat, fast jag trivs hemmavid. Vill ordna ett stabilt hem som gäller för lång tid, och från slutet av februari inleds den fasen.

Då har jag min egen helt nya lägenhet, som jag och barnen ska bo i. Det blir bra. Tänka framåt. Inte älta, inte gnälla.

Jag såg videon till Brothers in arms och ögonen fylls av tårar.

Var är världen på väg? Tillbaka till det som repeteras regelbundet,  mänsklighetens blindhet för att ondskan återkommer med jämna mellanrum.

Vi minns inte mer än en knapp mansålder, om vi inte läser och lär av historien. Slutsatsen i denna essä är inte positiv. 

Fokus på det jag kan påverka. Mitt beteende, hur jag tar hand om de människor jag ansvarar för. Mina barn. Och mina val i livet. Klimatet, politiken, humanismen.

Det är inte lätt att vara människa, men alternativet är ju sämre förstås.

Oro och tacksamhet

Idag fick föräldrahjärtat jobba.

Kom ett samtal från yngste sonen. Gråten nära, chockad, nära att bli illa påkörd av en taxi. Bilen kom, han trodde den skulle bromsa, gjorde det inte, han sprang. Blev träffad på benet, ont, föll på trottoar. Taxin bromsade aldrig, drog vidare. Körde mot rött när sonen gick över övergångsstället.

Ta in det förloppet. Tänk.

Känn.

Hur nära.

Livet. Så skört.

Så för givet vi tar det.

När det så lätt kan brista.

En förare vid ratten som kollar mobilen, vad vet jag? 

Ett sms-pip. Ett barns liv. 

En tragedi.

Är omskakad, upprörd, tacksam.

Älskade barn. Det gick bra ändå.

Undrar om föraren vet hur nära det var.