Respektera de lokala medierna

Jag har på mitt nuvarande jobb stött på en lätt föraktfull, eller åtminstone okunnigt naiv, inställning till den verklighet som min tidigare arbetsgivare och mina tidigare kollegor kämpar i. Där jag är nu, kommer intäkterna till löner och annat av sig själv, eftersom det är beslutat enligt lag att alla som nyttjar public service ska betala. Där jag jobbade förut kämpar man för att dra in annonspengar och sälja abonnemang, i en digital tid då färre vill ha papperstidningen och fler vill läsa allt gratis.

Hörde nyss en mångårig anställd inom trygga public service yttra något i stil med: ”varför fattar dom inte att folk inte vill läsa plusartiklar, de går ju bara någon annanstans där det är gratis?” Allt medan han fnyste åt de webbsidor som publicerar lokala men plus-inlåsta nyheter i hela norra Sverige, lokala nyheter som aldrig ett ensamt public service (radio och TV) skulle kunna eller hinna klara av att ta fram själv.

Den inställningen är inte unik, särskilt inte bland de som jobbat länge inom de medier som får intäkterna utan ansträngning. Medan mediehus utan annat än kommersiella intäkter kämpar för överlevnad. Jag kan tycka att det är en dryg och ointelligent inställning. ”Varför ska de ta betalt för just det här och det här” klagade en dam på jobbet för några månader sedan. Hon liksom jag avlönad av public service-pengar som kommer från miljoner av tittare och lyssnare som är förpliktigade att betala sin avgift. Att håna de som kämpar för att bygga en fungerande affärsmodell som överlever, medan man själv sitter i en skyddad verkstad sedan många år – det är inte att respektera sina kollegor. Kollegor som i stort och smått gör samma slitsamma jobb som en själv, men under knaprare förhållanden i många fall.

Jag kunde inte låta bli att markera, att det de tar betalt för i lokala medier är deras guld. Deras värde. Det de tar betalt för, sparar till sina betalande kunder och inte skänker bort gratis, är det som gör lokaltidningarna viktiga. Kanske inte allt är viktigt för alla, och visst finns det ytligheter som är mer lättviktigt nöje än tung nytta. Men det är material som man lagt ned arbetstid, planering, kompetens och engagemang i, som ska kosta. Det som de jobbat hårt för att ta fram. Material som är journalistik, i bästa fall journalistik som gör samhället till en bättre plats. Som håller borta svågerpolitik, korruption, som avslöjar maktmissbruk och egoism bland de som styr över pengar och makt. Som sätter luppen på var pengarna tar vägen, egentligen. Vem som drar fördel av skatteintäkterna, när ingen ser på.

Det är på väg nya ekonomiska medielösningar, jag är inte helt uppdaterad om detaljerna men en utredning lades fram för inte så länge sedan. Klart är att det behövs ett nytt system för att värna om lokal journalistik utanför traditionell public service.

Glädjande i krisens USA är att stödet för traditionella och journalistiskt tunga massmedier har ökat kraftigt, de betalande prenumeranterna strömmar till tidningar som New York Times och Washington Post. Folk vill ha riktiga, faktabaserade nyheter. Inte trams, lögner och oväsentligheter.

Annonser

Tolv

Idag fyller yngsten tolv år.

Snart har jag bara tonåringar.

Vilken glädje i livet det är att få ha barn. Att ha fått vara en så viktig del i uppväxten för tre små nya personer. Inte så små längre….

Att ha fått de här erfarenheterna i livet, att vara förälder, är nog det viktigaste och starkaste jag varit med om. Både jobbiga och härliga stunder. Men det har varit viktiga upplevelser, som format mig, förhoppningsvis till en lite bättre människa.

Och livet med barnen rullar vidare förstås. Med vardag, grå dagar, roliga dagar… livet!

Läser mig själv för länge sedan

Jag kom att börja läsa gamla blogginlägg. Från 2009 och 2008. Blir nostalgisk, och lite ledsen, och glad.

Det var en annan tid då. Mitt liv var ett annat. Barnen var små. Det var jäklar i mig fullt upp. Jag var yngre, orkade väl mer – för att jag bara måste orka.

Det är härligt att läsa om de små detaljerna i familjelivet, sådant som man glömmer, struntsaker som värmer hjärtat – att jag har nedtecknat det. Så att jag har det kvar. För gudarna ska veta att det är mycket man glömmer, när livet rullar på.

Men jag hittar redan då undertoner i mina inlägg, undertoner som varslar om att allt kanske inte är så bra. Inte alls bra.

En text om en hemsk nyårsafton fick, utan att jag då nämnde några detaljer, minnena att rasa över mig igen. Obehagligt.

Men jag har då som nu en tro på att allt kommer att gå bra. Mycket förändras, men det kommer att ordna sig. Jag håller fast vid det.

Men jag kunde då aldrig ana (eller gjorde jag det?) att den längtan efter att få vara i fred någon gång, göra vad jag vill, skulle bli  en krass verklighet åtta år senare.

Det är klurigt det där också, hur man kan längta efter något man inte har. Men när man väl har det, kanske det visar sig inte vara så kul alltid. (”Det man inte har, det längtar man till, och när man fått det som man vill, ja då står tiden still”, som Gösta Linderholm skaldade).

En av svågrarna sa en gång, kärvt: Om han skiljer sig så kommer han aldrig att gifta om sig. Vi skrattade då, syrran blev lite stött (vilket var rätt komiskt), men jag kan förstå resonemanget. Samtidigt; när man väl är ensam, då börjar man längta efter någon ibland. Fast jag försöker tänka på mitt behov av att vara fri, att slippa ta så mycket hänsyn igen.

Och jag har fått en större förståelse för de människor omkring mig som levt själva, utan partner och barn, i många år.

Kanske hela sina vuxna liv. Jag har nog varit lite nonchalant mot dem, att de har det så lätt, inga förpliktelser. Vad visste jag om deras liv, egentligen?

Jag försöker vila i den tanken ett tag till: att jag behöver den här tiden för mig.

För att hitta igen mig, definiera vad jag vill och vad som är viktigt. Ta mig igenom, komma ut i det nya livet som frånskild singelpappa, vara tillfreds med det.

Återseende

I dag lunchade jag med två gamla arbetskamrater som jag inte, genom jobbyte av oss alla, har sett så mycket de senaste två åren.

Väldigt trevligt, två manliga jobbarkompisar som jag trivts mycket bra med. De har båda gått vidare, på lite olika sätt, till nya verksamheter och nya utmaningar i livet. Liksom jag har gjort. Nya erfarenheter, värda att diskutera, och en turbulent nutid också värd att vädra över en tallrik. Det var en lunchdate som styrdes upp i all hast, och som kom att bli två timmar lång. Väldigt trivsamt som sagt. Ingen av oss längtade tillbaka till det gamla jobbet.

De är båda verksamma inom kreativa branscher, på flera sätt. En är utöver arbetet även musiker. Vi kom att prata om det där att man måste jobba hårt även med kreativa verksamheter. Det går inte att vänta på inspiration. Regelbundet nötande, på det igen, dag för dag, vecka för vecka.

Jag tog åt mig lite av det, en bra påminnelse. Jag vill ju skriva mer. Skriva något ur mitt huvud, inte återge sakliga fakta som en reporter. Skapa något eget. Jag har i åratal haft idéer, men har inte tagit mig tiden att jobba med det.

Kanske börjar bli dags. Som Seinabo Sey sjunger i en fantastisk låt (och även video som jag premiärser nu):

You ain’t getting any younger, are you?