En grabb till kom in i mitt liv

Det har varit några intressanta veckor.

Jag och mina barn blev efter några om och men kontaktfamilj till en ung kille från Afghanistan.

Innan jag tog steget och anmälde mig till detta, gick jag en längre tid och tänkte ”man borde”, men samtidigt ”inte kan jag” och ”säkert andra som gör det bättre”.

Sedan kom tidningsrubriker och tv-inslag om hur unga afghanska killar mår så dåligt i Sverige att de tar livet av sig.

Det fick mig att inse. Det lilla jag kan göra, är att vara jag. Att vara en människa som öppnar min värld för en ny ung ensamkommande kille. Att öppna mitt hjärta, och mitt hem.

Så nu har jag gjort det. Har haft två möten med honom, en 17-åring från en, vad jag förstår, mindre stad i Afghanistan. Vi har promenerat, pratat, fikat.

Hans berättelse, som han lägger fram på imponerande bra svenska, är i mångt och mycket hjärtekrossande.

Det är en kille av många som lämnat svåra förhållanden, upplevt mödor och skräck som ingen oavsett ålder borde tvingas genomgå. Han har bett för sitt liv över hundra gånger under resan till Sverige, berättar han. Sträckan han reste gick genom så många länder att vi fick ta fram kartboken och peka ut rutten. I lastbil och bil och till fots, genom Afghanistan, Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland… och hela vägen genom Europa, till Stockholm. Passagen mellan Iran och Turkiet gjordes under 14 timmars fotvandring över gränsen. Han åkte den livsfarliga sträckan över havet med gummibåt till Grekland.

Det är en kille med mycket nära till skrattet. En artig och trevlig pojke i övre tonåren. Men när jag frågar honom för mycket om hans familj och hur han mår, så får han nära till gråten. Det finns mycket sorg där inne.

Det är en del av världen som kommit hem till mig, och det är bara att hänga med och göra så gott man kan. Det duger långt mer än att inte göra någonting.

Det här som jag nu gör, gör jag helt ideellt. Det finns ingen vinning i det för mig, ekonomiskt. Men det finns ofantligt mycket att vinna på en rad andra plan. Jag och mina barn får ta del av en verklighet som vi inte kan blunda för. Och i bästa fall kan vi få vara med och stötta en ung person i en svår situation – kanske blivande svensk – att nå sina mål i livet. Han har högt uppsatta mål med utbildning till avancerade yrken.

Kanske är det här också, eller jag vet att det är, mitt sätt att agera i en kritisk tid. När vi står vid ”the crossroads” och har att välja. (Den här sekvensen älskar jag, ur Scent of a Woman).

Att visa var jag står, att kämpa emot den flod av främlingsfientlighet, hat och lögner som tyvärr är en del av vår samtid. Jag tar ställning genom en egen handling emot rasism, Sverigedemokraterna, nazism och allmän oupplyst inskränkthet – genom att ge av mig själv till stöd för en människa som sökt en bättre framtid i vårt trygga land.

Moving on

Det känns som om jag börjar bli helare. Går vidare, ett litet steg men ett steg.

Söker kontakt. Trevande. Men ändå.

Vad det blir vet ingen än. Men att öppna för nya vägar är livsbejakande. Det leder vidare.

Om det sedan blir en kopp kaffe och inget mer, en ny kompis, eller något mer.

Vad vet man?

Livet. Det fortsätter. Bara att hänga med. Och gå på själv. Inte sätta sig vid sidan om.

Och efter en tid av självvald isolering är det nog bra.

Att öppna dörren. För något. Eller någon.

Erfarenheterna gör att man aldrig blir densamma igen.

Man har mer i bagaget. Och går vidare längs stigen.

Och jag gillar ju stigar. Så är det.

Lyan

Det har hänt en del sedan jag skrev sist.

Det stora – största – är att jag nu flyttat in i min nya lägenhet.

Det blev bra. Det blev riktigt, jävla bra.

En trea, fin, ny, fräsch.

En stor balkong.

Ett fönster i badrummet! Inte helt fel det heller efter alla fönsterlösa badrum på sistone.

En trappa upp från förrådet, lätt att hämta/lämna grejor.

Ungarna gillar det också. Och nära mellan far och mor nu.

* * *

Jag har kommit in i fas 2. Det vill säga, efter flyttkaoset, när man först bara är utmattad och allt står i lådor och det är kaos. Sedan… börjar man rådda med en sak här, en låda där, en tavla upp, en möbel sätts på plats, etc.

Nu har finliret alltså börjat. Gardiner, rullgardiner, hänga upp på väggarna. Komplettera med fler möbler. När råd finnes.

Så till slut  börjar kaoset ge vika, och se ut som ett hem. Ett nytt hem, mitt, vårt hem.

Vårt Nya Hem.

Jag är så stolt – ja verkligen är stolt rätt ord – att jag överväger att döpa det till något patetiskt överdrivet och checka in där på sociala medier. Bara för att göra en grej av att det här här jag bor, och jag gillar det. Funderar på att kalla incheckningen för The Hacienda, utifrån den rymliga balkongen, med blinkning åt Manchester-klubben som favoritbandet New Order köpte och drev under ett antal år. (Jag låter idén mogna en tid så att jag förhoppningsvis överger den…).

* * *

Men kassan är ju körd i botten förstås. Bidragande orsak: sportlovet. En härlig tid med ungarna till fjälls. Men ack så dyrt. Ingen överraskning alls numera, man betalar och inser att det är en kort tid av skön semester ihop som måste få kosta lite någon gång då och då. Men som ensam förälder är det ju en halv löning i princip som ryker. Det sker ju inte utan konsekvenser. Nu tänkte jag ligga lågt en tid med utgifter… men det var värt varje spänn ändå. Fantastiska dagar ihop.

Nåja, ihop… lite större barn är helst med kompisarna i skidbacken. Men det är helt okej. Så nöjda och glada de varit. Och jag har funnits till hands när de behövt mig. Om så bara för att kompisarna försvann, då åker man helst med pappa…

* * *

Ändå drog jag på Ikea och spenderade idag, trots solskenet ute. Ville få saker att hända i lägenheten. Och ikväll har det dykt upp lampor, krokar, mattor med mera. Nöjd tar jag nu en bärs och går till tv:n. Nu får det vara nog grejat för idag. Rullgardiner får vänta, men är redo… Dock gardinstångsproblematik, gillar inte att Ikea kör egen standard som inte matchar de old school-hållare som satts upp av byggarna. Ska undersöka var man hittar de där rackarna… gissar på Jysk eller dylikt.

* * *

Och imorgon blir det jobb, men kanske en träningsrunda i någon form på förmiddagen. Fördelen med aktivt sportlov är att man är så trött om kvällarna att det blir tidig sänggång och tidig revelj varje dag – det går inte att sova längre än sjusnåret. Väl utnyttjade dagar med andra ord.

* * *

Det finns fler saker att skriva om, och något som inte är så kul, men som jag lagt bakom mig. Men idag får det positiva lysa starkast.