Bonuspoängen leder oss ner i helvetet – och några musikromantiska minnen

Jo. En sak jag tänkte på.

Skaffade mig ett sådant där kreditkort via det stora skandinaviska flygbolaget, i fjol.

Det har finessen att ju mer man handlar på kortet, desto mer poäng får man på sitt konto – poäng att exempelvis köpa nya flygresor för.

Man kan konsumera, och få mer poäng, för att kunna konsumera mera eller flyga mera.

Det låter som The Road To Hell, om jag ska säga.

Har vi inget lärt oss? Flyg mer, köp mer, flyg mer, köp mer…

Samtidigt smälter isarna. Luftföroreningarna ökar i storstäderna i tredje världen. Temperaturen stiger allt mer i världen. Vädermönstren förändras, det blir blötare, stormigare.

Köp mer, flyg mer, köp mer, flyg mer….

Min plan är att en dag ta en rejäl sax och klippa det där kortet. Jag ska bara shoppa lite mer på det först… (läs: betala av min kredit till noll, sedan fimpa det. Den som lånar för att konsumera är inte fri, som Göran Persson också borde ha sagt).

Han var tidigt ute med temat, Chris Rea. En låttext och en ylande dyster slinga som beskriver en mörk framtid som vi nu lever mitt uti. Chris Rea som jag kom att lyssna mycket på under 1990-talet.

Minns även en lång bilresa med en ung skön dam som jag aldrig vågade mig på – damn it! – , men som också gillade Chris Rea. Han dansade bra, tyckte hon. Jag kom att för alltid koppla ihop henne med låten Josephine (kanske för att tjejen i fråga också började på J.

Men jag lyckades efter den långa bilresan fråga om J ville ut och hänga på kvällen. Då kom vi att dansa lite nära i alla fall, till den här låten (nedan). Den är OM MÖJLIGT mer förknippad med den sköna damen ifråga. Nog om det nu! History is history, men man lever ibland på minnen som glöder!

Annonser

Samspel och frånvaron av det

Det finns en person i min yttre yrkeskrets som ogillar att andra lägger sig i. Hen vill sköta allt som hen har skött det under längre tid. Där hen fick vara ”den som vet” hur man gör.

Men tiden har förändrats. Den har snurrat vidare. Nu är vi flera som ska jobba ihop. Och flera som har andra kunskaper och som har till ansvar att driva på utvecklingen i en viss bestämd riktning. Men hen vill inte. Hen blir arg, provocerad, otrevlig, löjlig, undvikande.

Hen börjar bli ett arbetsmiljöproblem. I dag blev jag i fokus för hens inneboende ilska, rädsla eller diagnos-av-vad-det-vara-månne.

Jag fann mig inte i det, förde det vidare uppåt. Det kan leda till konsekvenser med ledningen inblandad. Det är inte första gången, inte första signalen om hens trots och ovilja. Jag hoppas att hen förstår att det är hen som drabbas.

Jag har inget personligt emot hen. Jag brukar inte hamna i svåra konflikter. Har ens aldrig träffat personen direkt, ansikte mot ansikte. För det har hen varit allför feg för att göra. Eftersom jag representerar en liten yrkesgrupp som klampar in på hens specialområde, vill hen inte träffa oss. Ser alltid till att inte vara på jobbet när vi besöker. Eller undviker möten via video, in i det längsta.

Hen verkar bli mycket provocerad bara av vår, av min, existens. Det är en ovanlig känsla, en obehaglig känsla. Man undrar om man själv har blivit tokig. Men jag har inte förtjänat detta. Vi har inte förtjänat det.

Det är rätt sorgligt, rätt dystert. Det sprider mycket tråkiga ringar på vattnet omkring sig, detta åskmoln som utgörs av hen som jag skriver om. Särskilt som vi alla jobbar i en bransch och i en tid som kräver mycket samarbete och mycket – väldigt mycket – förändring och anpassning till nya spelregler.

Finns säkert mycket bakom personens avoghet. Men i slutänden, på jobbet gäller bara: vi måste vara schyssta med varandra, respektera varandra – och vara professionella. Vi måste försöka samspela ihop – det måste lira. Oavsett hur vi ser på varandra rent personligt. Och oavsett hur tråkiga saker man har med sig i sitt mentala bagage.

Jag har lärt känna en rad nya kollegor de senaste två åren. Och många av dem är helt fantastiska människor, som jag trivs med och längtar efter att få ha kontakt med via jobbet. De är som goda vänner, och så är det väl med jobbet: där träffar man mer folk under mer tid än man gör utanför jobbet, i många fall.

Jag måste inte vara kompis med alla jag jobbar med. Men jag måste kunna både ge och ta information, ibland befogad kritik, utan att explodera. Det gäller för alla, men hen som jag skriver om i detta fall har skapat en värld där hen ska få göra på sitt eget vis. En värld där till slut lusten att ta kontakt för att ge och ta formell yrkesinformation till slut har försvunnit. För vem vill ta kontakt med en person som man sannolikt kommer att bli illa bemött av?

Det funkar inte bra i längden. Det förpestar tillvaron för kollegorna. Och jag gissar att hen inte själv mår så bra. I den extrema förlängningen, kommer hen att göra sig omöjlig på sin arbetsplats. Det är inte så taktiskt när man inte är så ung och flyttbar längre. Jag vore livrädd för att göra mig själv till den problemhärd som hen har sett till att bli.

Reflekterar om trötthet med mera

Tröttheten. Den kom allt mer sista tiden.

Tror det är allt som kommer ikapp. Och lite ryggproblem på det. Trött.

Sovit middag efter jobbet i går. När hände det senast?

***

Efter en positiv känsla nyligen, har den motsatta slagit rot nu. Drar mig tillbaka. Kanske för att jag behöver. Men jag reser mig igen. Det måste få bölja lite fram och åter, det här livet. Man kan inte vara på topp jämt.

***

Jobbet. Så mycket tid man lägger där. Kan fundera över vad det är värt. Om det är rätt plats för mig. Om det är på nuvarande jobb som jag kommer bäst till min rätt. Om tröttheten har med det och göra också. Har lätt att bara harva på där jag är. Kanske inte är rätt sätt att hitta vägen vidare i livet. Värt att fundera på.

***

Praktiska saker också. En bil. Behöver fixa det. Men inte så lätt att hitta rätt, när man har en stram budget. Det bidrar till inre stress, som bidrar till trötthet. Vissa bilförsäljare, alltså… gör man några smarta sökningar, så skyggar man snabbt. Bilar som byter ägare hit och dit, står skrivna på folk som har ett ”record” man inte vill veta mer om…. då avstår jag hellre köp. Men beg-bil är ju alltid en chansning. Eller en kalkylerad risk. Eller: en medveten kostnad för att betala för service löpande, i stället för en dyrare bil med medveten löpande värdeminskning.

***

Aprilvädret. Ja, vad säger man? Lynnigt.

***

Påsken. Den var roligare förr. Men jag ska göra något bra av den i helgen med kidsen.

***

Existensen. Åldrandet. Föräldrar som blir allt svagare, tröttare, åldrade. Det är ett slow train coming, det där. Rätt vad det är finns de inte längre. Jag har haft turen, och mina syskon, att ha föräldrar som fått bli riktigt gamla och må relativt bra ändå. Har vänner som mist föräldrar betydligt tidigare. Mina har fått ha en fin ålderdom. De har nog ett antal år kvar, förhoppningsvis. Men förutsättningarna förändras med kroppen och knoppen som åldras. Vi har börjat prata om det, syskonen. Kan de bo som de bor? Hur pratar man om det? Vad vill de, var och en av dem? Och vi, deras barn, bor inte på samma plats som dem allihop. Det blir också en påfrestning, ett dåligt samvete, en stress. Försökte besöka dem tidigare i vår, men tåghaveri omöjliggjorde det i sista stund. Gör nytt försök inom relativt kort.

***

Jag reser mig igen. Men den vecka som gick var en trött vecka.

***

Känslan av otillräcklighet. Som förälder, som människa, som anställd. Men man ska undvika att vara för hård mot sig själv. Jag tror på det där, att man ska förstora det som är bra, inte det som är dåligt. Eller vattna på det som växer, trots allt.

Trots allt.

***

And the music plays forever.

Jag tar ofta stöd i musiken när modet sviker. Lite av både flykt och pepp.

***

Desiderata, dikten som känns som en vänlig hand att ta stöd hos när man vacklar, avslutas:

With all its sham, drudgery, and broken dreams,
it is still a beautiful world.
Be cheerful.
Strive to be happy.

No reply

Return to sender, address unknown…

Nej, inte riktigt. Men flera gånger på kort tid har jag noterat att mina försök till kontakt med andra inte har gett något svar. Alls.

Det kan man tycka är väl inget att bry sig om. Och inte gräva ner sig för mycket över. Det gör jag inte. Men jag funderar lite ändå. Tror att det kan, lite, eller mycket, ha att göra med det samhälle vi lever i. Inte bara, men delvis.

Jag tror att det är tecken på flera saker. Kanske på att folk har så mycket information att sålla och hantera, att man glömmer bort saker. Som att svara på meddelanden. Jag tror att många, och även jag, har så överbelastade hjärnor idag att man inte klarar av att sålla och reagera på den information som väller in i ens medvetande, ens mejlbox, ens Facebook-messenger, etc.

Ett alternativ kan förstås också vara att jag skulle vara en person som en del inte vill ha kontakt med. Jag överväger självkritiskt detta också, och vad det i så fall kan bero på. Om det är så. Men jag tror inte egentligen att det är så. Jag brukar funka bra med folk helt enkelt, för det mesta, och brukar inte hamna i konflikt som regel.

Men här några exempel på abrupt-end-of-contact de senaste veckorna: ett tafatt kontaktförsök med en person av det så kallade motsatta, slutade med först positiv respons, sedan – tystnad. Jag tror att hon glömde bort att svara bara. Alternativt fick hon kalla fötter, eller gjorde någon slags research och gillade inte vad hon fann. Men hon föreslog ett möte, jag svarade om tid och dag – sedan inget. Alls. Och jag har ingen anledning att tjata – det hade varit lite creepy tror jag – så jag la ner.

Ett annat exempel är detta: jag noterade med lite sorg att en gammal bekant, en kvinna som jag sedan länge inte haft kontakt med men en gång hade aningen av ”läge” på, berättat om en sjukdom på Facebook. Jag tyckte att det var läge för ett personligt meddelande med beklagande och ett försök att knyta kontakt, bara för att hon känns som en gammal god vän, än efter alla år.

Jag skrev och skickade. Hon läste. Men svarade inte.

Jag förstår att det kan finnas många skäl till om man, drabbad av en jobbig sjukdom, inte orkar svara till alla som tar kontakt när man gått ut med det. Jag tror att det är förklaringen. Och det där jag nämnde ovan, att många har så mycket att sålla i informationssamhället att man glömmer. Tänker: jag svarar senare. Sedan är det borta ur minnet.

Men jag funderar också på om jag uttryckte mig fel, om något blev feltolkat, om jag inte har känsla för vad man kan säga till en som drabbats av ett tråkigt besked. Jag är självkritisk på den punkten – man är rätt ovan vid att hantera och bemöta människor som drabbats av något tungt. Men jag försöker bli bättre på det. Den här gången blev det ingen respons. Än i alla fall. Jag tänkte dessutom att det kändes mer personligt att skriva direktmeddelande än att skriva något kort i en öppen kommentar.

I jobbet händer detta med icke-svar på mejl och i chatt mest varje dag… men där tar jag det inte så personligt, mer som ett tecken på nonchalans, allas kaotiska jobbvardag… och i viss mån undermåliga teknikkunskaper. ”Vadå chatt?!” är bemötandet ibland från folk som borde veta bättre.

Slutligen, mitt ex svarar ofta inte på meddelanden. Det härrör sig nog både till info-stressen i allmänhet och på en dålig relation i synnerhet. På den fronten intet nytt…