De som gick bort för tidigt

Jag har funderat på det här i många år. De vänner, eller bekanta, som dog i förtid. De som var unga och hade livet framför sig, som man säger. Som just skulle börja leva sina egna liv, eller var mitt upp i det, som man säger. Men som blev ryckta från detta liv. Jag har nog nuddat ämnet tidigare i bloggen. (Här bland annat: Memory Pain). Nu gör jag det igen.

Jag minns den första jag kände som dog ung. En kille som jag var rätt så lite bekant med, men hade stött ihop med på min pryotid på lokaltidning. Han tog lite sportbilder som frilans, tror jag. På hans sista år på gymnasiets tekniska linje, ett år äldre än mig, körde han bil in i en betongvägg och dog. Inget bilbälte, sas det. Jag har tänkt en del på vad det var som hände egentligen.

Något år senare. En lumparkamrat. Ett år äldre, en smart kille. Han gick fyraårig teknisk linje på gymnasiet, minns honom från skoltiden som en lite säregen typ. Han framträdde i ett hårt synthband på någon skolavslutningsgala. Stenhårt. Sedan ryckte vi in i lumpen. Jag och han hade samma sorts befattning, vi gick samma specialutbildning. Blev inte nära vän men vi var ju som man blir i lumpen, kompisar. En smart grabb, han skulle säkerligen lyckas i yrkeslivet, kunde man nog tro. Bäst i vår grupp på det vi utbildades för, telegrafi. Snabb, rapp, smart, rolig. Intelligent och trevlig, lite aningen knasigt udda men en bra grabb. Något år efter lumpen dog han i en lavin under isklättring. En annan kamrat, som jag också var bekant med, överlevde. Utifrån de senare kunskaper som jag inhämtat om lavinrisk skulle man aldrig ha gått upp på den bergssida de valde.

Jag gick på folkhögskola ett år senare. Då omkom på vårterminen en kurskamrat, en ung kvinna med familj, från trakten. Hon hade ett litet barn och man. Hon körde bil ensam, fick sladd, frontalkrock. Det var en overklig tid, avslutningsveckorna i skolan. Vi hade fotograferat mycket under utbildningen, så vi samlade ihop bilder på henne och lade i en låda, till hennes sörjande familj. Till hennes lilla barn. Att ha under uppväxten som minne. Så enormt sorgligt det var.

Något år senare. En ung och rapp grabb, riktig vildmarksexpert och norrbottnisk naturmänniska, omkom i en drunkningsolycka. Han liksom jag och ett gäng kamrater hade gått forsrännarkurs tillsammans. Vi hade alla börjat flotta turister nedför Torneälven, som extraknäck. Jag gjorde det en eller två somrar. Sedan inträffade olyckan, i Jämtland. Jag hörde om det via tidningar, sedan via kamrater. En grupp hade forsrännt i en svår fors, och vält. Han drunknade, hittades död. Jag bestämde mig då för att aldrig mer köra forsränning, i alla fall inte med turister. Hade redan börjat jobba inom media, så det var inte något jag behövde heller. Men då tog jag beslutet. Aldrig mer. Jag visste att marginalerna var små mellan en lyckad färd och en kapsejsning med okontrollerbara följder, hade varit nära någon gång och blivit skärrad. Nu var det slut för gott. Jag minns en forsrännarfest, när just denne kille blev för berusad. Han  la sig för att sova, men bad mig och en  kamrat att gå ut med hans hund och rasta den, innan vi åkte  hem. Vi gjorde det, medan killen sov gott på några flytvästar inne i en bastustuga. Han var en glad lax, men jag vet att hans familj varit hårt drabbad dödsfall. Han blev en i raden, tyvärr.

Det finns nog fler öden att skriva om, men jag stoppar här. De här människornas död har följt mig genom mitt liv, i mina tankar. De var unga, men rycktes bort. Så slumpmässigt det är, livet och döden. Man säger att livet går vidare, och det gör det ju. För de som överlever. Jag påminns om det grymma och sorgliga, varje gång en ung människa mister sitt liv. Genom olycka, sjukdom eller i värsta fall genom ett våldsbrott.

Det tunga, som många av oss nog kommit i beröring med också i någon form, på kortare eller längre avstånd, är de människor som väljer att avsluta sina liv själva. Där finns så mycket smärta att det är nästan omöjligt att ta in. Hos den som gör det, och hos familj, släkt, vänner. Jag har vissa erfarenheter av personer som mått så illa att självmord har kommit upp. I ett fall, gällande en kamrats syskon, kom ingen räddning innan det var för sent, även om personen mått dåligt länge. Men i andra fall har det vänt också och kunnat bli bra. Bland annat genom insatser från sjukvården, och medicinering. Och människan jag tänker på har ett bra liv idag. Det finns ljusa exempel, det går att komma igen.

Annonser

Gott ändå

Jodå, det rullar på. Tackar som frågar.

Har haft lite svacka, det är väl inte helt över än. Men det börjar vända uppåt.

Jag har insett hur lättad jag är över att ha löst min bostadssituation för framtiden. Enormt skönt. Njuter av att vara hemma, att fixa lite, eller bara stå och laga käk till ungarna en vanlig dag. Samtidigt har jag fått en förnyad eller ökad förståelse för hur svårt det är att ha en osäker boendesits, en osäker framtid. Det gnager och äter på en. Oro, stress. Det är många som har det så. Separerade, unga vuxna, studenter, nyanlända, sjukskrivna. Och många fler.

Man får vara så tacksam för det man trots allt har. Tacksam mot – vem? Jag är ju inte speciellt troende åt något håll. Men ibland får man se på Livet, att det har sin ups and downs, men när det går bra så får man titta på sig själv utifrån och försöka se: ”Nu har du det ganska bra ändå. Inse det.” Någonstans, en ödmjukhet.

Bil löste sig också. Har köpt en liten snål asiat. Enormt skönt. Klyschigt och så, men det är en frihet att kunna fixa allt på egen hand. Och kunna hjälpa andra utan vidare. Jag kör inte så mycket bil ändå, cyklar mest till och från jobbet.

USA:s kaos snurrar på, snart brister det. Måste brista. Ohållbar situation med en galen president.

Utvecklingssamtal på jobbet. Håll god min, spela med, inga problem med mig, nähä då. Det här vill jag utvecklas inom, visst. Jag ska visa mig lite mer framåt. Okej. Tack och hej. Puh… ett år till nästa gång…

Solen och värmen. Kommer den nu???

Min ensamkommande ungdom, som jag är kontakt för. Det är inte lätt. Man märker så tydligt hur svårt han har det, han och hans kamrater. Håller god min för mig, skriver om smärta i sociala medier. Jag blev orolig en dag, försökte få kontakt. Sedan var det inget alls han ville prata om med mig. Jag respekterar det. Men hoppas att han känner någon slags stöd i att jag ändå bryr mig om.

Har varit ute och testat mig fram på dejtnätet ett bra tag, men det känns inte som en bra väg. Drar mig tillbaka. Har haft ett möte, har skrivit med några. Känns inte alls. Stressande, samtidigt ointressant, krystat. Jag är nog inte där än. Om någonsin. Inte än i alla fall. Tror mer på personlig direktkontakt just nu. Lättare att få en känsla för annan person, hur hon är och hur man funkar ihop. Men det är långt bort. Långt långt bort. Kan tänka att man är bränd för gott, att det kanske får vara så. Jag märker väl om det förändras någon gång. Innan dess, ingen idé att pressa fram något nytt i relationsväg.

Ute och trampar hoj igen. Känns bra. Kan bli en fin sommar i sadeln. Tror inte jag kommer att nå samma intensitet som förra sommaren men kanske? Då var det både en fokuserad ökad satsning, och mycket terapitrampande. Bra för själen, bra för kroppen. Vore inte fel även i sommar att få till så många mil i skogen som 2016. Vi får väl se.

Lite sånt här förgyller livet. Lånar en film av annan skogscyklist (gillar att det inte är så fartigt, mer bara vanlig hobbymotionär i vacker natur):