Vemod, sommar

Återigen. Skolavslutningar. Sommaren kommer. Vemod. Glada barn. Rastlöshet.

Det är en intensiv tid för föräldrar nu. Skolan slutar och sommaren börjar.

Förväntningarna, längtan efter äventyr.

Medan föräldrarna ska jobba, är barnen lediga.

Det är klart att det inte blir perfekt då. Men vi hoppas det blir bra ändå.

Sorgen i hjärtat över att man inte kan  ge barnen allt de vill.

Men det blir okej ändå.

Jämförelsesjukan. Alla andra som… gör saker. Bilder i sociala medier. Solresor, stugliv.

Familjerna som på skolavslutningsdagen lägger upp bilder från poolen i ett varmt land någonstans.

På Skolavslutnings-Dagen.

Jag tycker att det är lite oförskämt faktiskt.

Gillar det inte. Det här att ”vi passar på att åka iväg” innan skolan  slutar. Antagligen för att resorna var aningen billigare då.

Medan de allra flesta familjer faktiskt fullföljer skolan först, sedan tar semester och reser och har sig. I normal god ordning.

Jag läste filosofi en termin en gång i förhistorien. En av de filosofiska teorierna (av Immanuel Kant) – det kategoriska imperativet – säger ungefär: handla så att du vill att din handling kan upphöjas till en allmän lag. Läs mer här.

Vi prövar det på skolavslutningsexemplet. Om jag reser iväg innan skolavslutningen, och accepterar att alla andra gör det också – vad händer då? Det blir ingen skolavslutning. Ingen kommer att vara där, utom personalen.

Känn på den, ni skolavslutningsskolkare…

Annars så var det förstås en vacker dag med tår i ögonvrån och Den blomstertid nu kommer i kyrkan. Allt gott, slutet gott, nu börjar sommaren.

Glädjen bland barn som ser fram mot sommarlovet går inte att ta miste på.

Det är en glädje man själv blir glad av. Ska försöka glömma alla de andra sakerna som jag började med att rada upp.

Annonser

Rejsat

Har kört en cykeltävling. Och gosh, var det tufft…

Som första mountainbikelopp på säsongen – när man fortfarande inte riktigt har tränat igång sin kropp efter vintern – var det en oväntat tuff utmaning. Det insåg jag än mer när loppet väl var igång och ryggen började knorra efter bara en mil. Då var det 5,5 mil kvar. Jag hade inte scoutat så mycket kring hur stor utmaning det var, mer än att jag fattat att det var det. Tufft… men det blev hårdare än jag räknat med.

Fast… kanske var jag innerst inne inställd på en rejäl fight. För att skaka om mig själv. Det är mycket i livet som svajar hit och dit, och jag har känt mig lite slut i skallen senaste tiden. Men att bita tag i en rejäl fysisk kraftmätning kan få en att släppa taget om diverse annat som stjäl fokus. Att gå ”all in” och bara köra, bara kämpa, bara slita. Jobba hårt.

När man är ute på stigen, när mjölksyra och domnade lemmar är allt man kan känna, när sandiga passager suger fast cykelhjulen – då går inte tankarna till det vardagliga trista. Då är man så illa tvungen att försöka hålla tungan rätt i mun, att styra rätt nedför hoppiga guppstigar och kämpa sig uppför branta stigningar utan att falla åt sidan. Trots att låren skriker. Trots att andningen går som en dopad blåsbälg.

Jag var inte nära att bryta någon gång. Men jag insåg mot slutet att jag inte hade mycket mer att ge. Och det är nyttigt att känna den känslan. För då har man antagligen fortfarande lite till, men inte väldigt mycket. Man känner hur armar och ben liksom blir utanför ens kropp, inte riktigt går att styra. Man trampar på, fötterna känns som om de lever sitt eget liv där nere.

Under loppet så krävs regelbunden påfyllning av energi. Sportdryck i cykelflaskan, vatten i säck på ryggen. I mina bakfickor hade jag laddat med energikakor och dito gel. Lite sliskigt käk som ändå 1) går fort att trycka i sig och 2) gör nytta. Det vill säga: får kroppen att ta nya tag, får modet att hållas uppe, får musklerna att arbeta vidare trots att de skriker efter att få lägga sig ner på en gräsmatta och bara slappna av…

Just den synen såg jag i mitt inre den sista timmen: hur jag får slänga mig raklång på rygg på en gräsmatta…

Under loppet fick jag också tillfälle att prata lite med en annan cyklist som jag bara haft kontakt med via sociala medier. Bara en sådan sak var mycket värd, tyckte jag så här efteråt. Bra med nya kontakter, i verkliga livet.

I nära fyra timmar trampade jag. Sedan var det över. Det var länge sedan jag var så trött. Efter en liten bilfärd hemåt så hamnade jag snart i soffan. Sedan hamnade jag i sängen, tidigt på kvällen. Hjärtat slog som en stånghammare fortfarande. Men somnade gjorde jag till sist. Så outsägligt skönt det var…