Formen ner och upp

Det är konstigt, med hur man kan vara helt slut och trött ena dagen. För att några dagar senare vara i riktigt pigg form.

Några dagar efter fjälltur provade jag att cykla igen. Det gick urdåligt. Var trött, oinspirerad, gav upp direkt. Körde nio kilometer. Det är ingenting när man brukar cykla flera mil MINST…

Så jag vilade i någon dag eller två. Gjorde ett nytt försök. Nu kändes det rätt bra. Blev några mil på skogsväg och stig.

Och i dag, nytt försök igen. Det gick bra igen, var taggad. Jag tänkte mig en längre runda. Men den förlängdes mer än jag först planerat, bara för att det kändes bra. Sju mil blev det.

(Ändå har jag valt att skippa Cykelvasan i år. Av flera skäl. Ett av dem är brist på motivation.)

Så kan det gå. Sedan är man mör och go i kroppen, och kan unna sig soffan och en massa film hela kvällen… När man som denna helg är ensam och utan barn så är det en alldeles utmärkt kväll.

Såg Hacksaw Ridge, om vapenvägraren som blev hjälte genom att rädda många skadade från slagfältet. Nå, är lite trött på krigsfilmer som har oändliga och grymma stridsscener, men det var intressant ändå. Byggd på sann historia, som det heter.

Annonser

En burk ravioli

Jaha, en burk ravioli. En tom burk ravioli, på väg till återvinningen i soprummet här utanför min bostad. Det är vegetarisk ravioli.

Varför lägger jag ut den i min blogg? Jag ska förklara.

Den här burken har färdats flera mil, buren av mig i ryggsäck. Den har varit med på en tvåmilavandring ut i fjällen, sedan lika långt – eller faktiskt lite längre vandring – tillbaka. Totalt 42 kilometer.

Den var med som en garanti för att jag och mina ungar skulle bli mätta när det var lite jobbigt. Eller: så att jag skulle få mat om barnen behövde det övriga som var med i ryggsäcken. Eller om äldste sonen, som tyvärr inte kunde följa med i slutänden, var hungrigare än vi andra.

Man vet inte så noga, när man går på en lång och ganska tuff fjälltur med barnen för första gången. Och en konserv med ravioli funkar, varm som kall, när det kniper.

Men den här burken räckte och blev över.

Vi kom hem. Packade upp grejor och rester av matsäcken. I lägenheten väntade den äldre son som varit sjuk och fått stanna hemma. Men han började bli frisk. Och aptiten hade kommit tillbaka. Den är stor, aptiten hos en sportig 16-åring, kan upplysas.

Så en eftermiddag – så där lagom olämplig tid mitt emellan en vuxens inrutade tider för lunch och middag – blev sonen hungrig. Jättehungrig. Han gjorde nudlar, stekte ägg. Käkade. Sedan såg jag att hela burken med ravioli också slank ned. Det var ingen liten burk. Men han tömde hela.

Det var ju bra, tänkte jag. Och skrattade lite åt att jag kört denna burk från Västerbottens kust till Norrbottens fjäll, haft med den i båt, burit den på ryggen dit och tillbaka, åkt båt med den igen, kört bil hem igen. Och där blev den slukad i ett nafs.

Det är roligt, när man tittar lite närmare på livets små egenheter. Så mycket som händer som förefaller slumpmässigt och meningslöst. Men kanske var det meningen ändå att min tillfrisknande son som inte fick följa med till fjälls, och som raviolin delvis var tänkt till, fick sluka den när vi kom hem.

Äldre och det märks

Nu spirar skrivinspirationen, jag ska ut i solen strax men en sak till:

Det här att åldras…

Har senaste tiden tvingat mig själv att inse att tunnhårighet högst uppe på skallen är en realitet nu. Det är inte hela världen. Samtidigt är det ett tydligt tecken på det som vi alla går igenom. Vi blir äldre och kroppen förändras.

Jag gick och klippte mig igår. Blev av med ett alltför stort hårsvall, skönt att bli kortsnaggad. Kommer nog att göra som många andra män och hålla håret rejält kort framöver. Känns mer som att man accepterat läget då. Att en liten kal fläck däruppe inte går att dölja, och att jag skiter i det. Jag är jag. Med eller utan hår på alla ställen… hehe.

Andra saker tar också ens uppmärksamhet mer, kroppsligen. Man får lite ont här och där i kroppen. Men  det gäller att hålla igång. Det är det enda sättet att må bra, att hålla sig frisk. Har i nuläget en axel som är konstant krånglande. Sjukgymnastik gjorde det inte bättre. Avbröt. Få se i höst. Kanske läkare och röntgen. Eller så kör jag på med lite egen träning bara, typiskt mig. Eller typiskt min gamle far…. att försöka lösa själv hellre än att ta hjälp. Han är sådan, jag känner igen mig i det.

Och så magen. Den jädra kulmagen. Har alltid ansett mig vara i hyfsad fysisk form. Och det är jag även nu. Men det där med ämnesomsättningen när man passerat 40…. man förbränner inte lika mycket, sägs det. Men man fortsätter att käka som vanligt… klart det visar sig någonstans. Har sett  det hos andra, vill inte bli samma gubbmage själv.

När exfrun väldigt odiskret sneglade på min magtrakt nyligen, blev jag provocerad och snäste något. Hon som är så rak av sig bekräftade direkt att det var min mage hon glodde på. Det kändes ju inte jättetoppen att höra. Men jag tänker: det är för min egen skull jag tar tag i problemet. Vad hon tänker eller säger har inte inverkan längre på mig. Ändå har det ju det förstås. Tyvärr, bryr mig för mycket.

Tiden jobbar för mig. Med tiden blir jag mindre känslig för vad en tidigare livskamrat säger och tycker. Hoppas jag.

Nu – ut i solen. Sommaren väntar. Den lever än i några veckor, kanske månader om vi har tur.

Sommaren, halvtid, några tankar

Jo. Nu har jag semester. Avhuggen sådan, två veckor. Mitt i sommaren nu.

Blir en del cyklande framöver, inför Cykelvasan.

Ska hinna med en liten reseupplevelse med kidsen. Fjälltur och besök i hembygden.

Känns bra. Enda bekymret är ekonomi som grusar humöret. Men det ska gå.

Det brukar gå.

Det är verkligen ingen lek det här, att ro ett familjeliv helt själv på en lön.

Bostad kostar, rejält. Tror jag inte hade fattat riktigt hur dyrt det skulle bli, detta bostadsrättsköp. Menar, man ska betala ett saftigt lån OCH en hyfsad bostadsrättsavgift. På en lön. Samt en bil, samt diverse sportgrejor och lägeravgifter och annat. Jo, vi är ju två, men det är kännbart ändå. Båda vill skjuta över kostnader på den andre…

Nåja. Jag härdar ut i några år. Sedan är planen, eller drömmen, att sälja och köpa ett mindre hus utanför stan. Och få ner kostnaderna rejält, tänkte jag. Ingen jädra bostadsrättsförening…. kanske är jag naiv. Då kommer andra kostnader förstås. Vägavgift, ökade bilkostnader, jada jada… avgifter lär man inte komma undan. Men kanske billigare ändå.

Kanske en vinterbonad sommarstuga. Det vill säga en stuga året om, att bo i.

Jag har drömt länge om stuga men inser att det inte går just nu. Men det är bra att ha en plan framöver. Sedan får vi se.

Om jag skulle, för tillfället mot alla odds och mot all förmodan, skulle träffa någon att bo ihop med i framtiden, så blir ju säkert planerna ändrade.

Men man får utgå från det man kan överblicka. Att jag bor själv medan  grabbarna växer upp och flyttar ut. Och att jag måste ha en vettig ekonomi sedan.

Börjar mer och mer förstå mina föräldrars val, som flyttade till en stuga i fjällbyn och har bott där sedan dess. Bra bostad ekonomiskt, men det har krävt en del investeringar förstås. Borra brunn, rusta och måla, bygga om, byta ut…. ändå, en enkel bostad med moderna mått mätt. Men de är enkla och jordnära människor. Inga problem med enkel standard. Dock, när de nu är riktigt gamla, inser både de och vi barn att det kan börja bli besvärligare. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg tror jag.

World peace is none of your business

Rubriken ovan är titeln på albumet av Morrissey, forne Smiths-sångaren, från 2014.

Det är ett starkt, bra album, låtar som fäster sig. Om man gillar Morrisseys bitska och vemodiga stil.

Brittisk musikpress hatälskar ju Morrissey sedan många år. NME skrev om albumet, efter någon invändning men ändå totalt som en hyllning: ”…reclaim his throne as the last of the famous international pop provocateurs”.

Men det här albumet har några egenheter. Det finns ingenstans att streama. Går inte att hitta via Spotify till exempel.

Orsaken är en tvist förstås. Morrissey och skivbolaget kom på kant, och albumet som borde ha haft flera hitsinglar, kan man tycka, försvann totalt. Det plockades ner från alla streamingtjänster. Detaljerna orkar jag inte utreda men… det är sorgligt.

För stark musik förtjänar att nå ut.

Men uppsidan i det hela är att jag – som antagligen sista skivinköp i CD-form – spontanköpte denna skiva en sommardag på stan – läs mer om det i inlägget Moz-sommar.

Ett problem dock. Jag har ingen  CD-spelare längre. Så jag kan inte spela den… jo, i bilen. Men frågan är om jag vill slita ut den i bilspelaren. Där nöts skivor hårt har jag märkt. I alla fall när de ligger och skakar i ett fack i bilen.

Och datorn som jag köpte häromåret har ingen DVD/CD-spelare. Insåg jag just. Försökte öppna en lucka på laptopen men det gick inte. För det var ingen lucka… Suck.

Har svårt att göra mig av med kartongen med CD-skivor som står i garderoben. Men det känns ju verkligen som om tiden sprang ifrån CD-skivan.

Men medan jag skriver detta så går ändå nämnda och rubricerade album i högtalaren. Eftersom någon – olagligen – lagt ut hela albumet på Youtube. Då jag ändå har köpt CD:n till fullpris så anser jag mig ha rätt att ful-lyssna på Youtube… Här är hela härligheten: