#metoo – #deadline

Nu kommer berättelserna om trakasserier och sexualbrott även i mängd från min egen bransch, journalistkåren.

Uppropet #deadline publicerades ikväll, över 4 000 kvinnor står bakom.

Man får som kille återigen en aha-känsla. Visst vet jag rent logiskt om hur kvinnor kan utsättas, men i sådan omfattning… Och även en olustig känsla: vad är min del? Har jag bidragit? Hur?

Jag vill svara: nej. Jag har aldrig behandlat en kvinna dåligt på jobbet. Men vet jag säkert att inte motparten uppfattat situationer på annat vis? Det kan jag inte veta. Det som sägs på ett sätt kan uppfattas på annat vis.

Det jag vet är att jag alltid varit noga med att inte hamna i tveksamma situationer. Det gäller både privat och i arbetslivet. Som: Att stå för nära. Att upplevas som besvärande, närgången, kladdig. Kroppskontakt har aldrig inletts på mitt initiativ gentemot en kvinna på arbetet. Aldrig. (Och sällan från motsatt håll heller…)

Jag har ett antal gånger genom åren på jobb haft med mig unga tjejer som gjort praktik eller liknande på lokaltidning. Jag har varit mycket korrekt och strikt i mitt agerande mot dessa ungdomar. Då i början av min bana var de ofta bara några år yngre än jag själv. Aldrig att jag ville hamna i en situation där jag kunde anklagas för något. Men jag inser att det säkert finns män som kunde ha tagit tillfället i akt och gått över gränser som inte får passeras.

Mest blir jag arg på de män som utför detta, som förstör för både kvinnor och män. Förstör för oss män som sköter oss och visar respekt och vill ha en jämbördig relation oavsett kön och ålder. De män som istället vant sig vid att utöva makt och ta för sig av kvinnors kroppar, utan att det fått några konsekvenser för männen.

Tills nu då. Listan på män som nu står med byxorna vid knäna kommer nog att fortsätta växa en tid framöver.

Jo, en kvinna har också dragits med. Noterat. Men män är ju tyvärr huvudproblemet i den här frågan.

En gång för många år sedan hade jag ett kärleksstrul med en kollega. Det var en kort historia som slutade i smärta och förvirring. Men det var inte någon av oss som tvingades till det. Jag blev galet kär i henne, hon avvisade vänligt. Jag träffade någon annan, och då blev hon däremot intresserad av mig. Vi fick en vinrusig natt ihop. Inget mer, men komplikationer uppstod, vi fick inte samma kontakt igen, någonsin. Det var svårt en tid, glad att inte vara i den sitsen igen. Ung kärlek kan göra ont, så ont. Jag tänker på henne rätt ofta än idag. Undrar om hon minns mig.

Svårt

En vän fick ett barn.

Kort därpå miste min vän hastigt sin far.

En nybliven farfar hann träffa barnet.

Jag såg fotot, en vacker bild,

en äldre man i sjuksäng med en nyfödd i famn.

Sedan gick han bort.

Jag kan knappt föreställa mig

känslostormarna hos min vän.

Lyckan över barnet,

efterlängtat som få.

Sorgen efter fadern,

som lämnat livet i hast.

Allt på samma gång.

En arbetskamrat nämnde för mig,

att hon upplevt något liknande.

Som om det finns begränsad plats,

när någon ny kommer, måste någon gå.

Mitt rationella jag kan inte tro på det,

men visst eggar det fantasin.

Friheten ute

Ja, den här arbetsveckan tog slut också. Det har varit en vecka  med tidiga morgnar, en massa skjutsande och bilåkande, och trötthet. Mycket trötthet.

Jag har längtat efter helgen ungefär hela veckan. Ska det vara så? Nej… men livet måste hållas igång, det står inte still.

Man gör det man ska. Jobbet blir ibland bara för mycket men man står ut (ibland inte, då låter jag nog lite gnällig i kontorslandskapet har jag själv insett…).

Barnen får den hjälp de behöver. Och i slutänden varje dag stupar man i säng, trött och slut. Med vetskap om att man ska upp igen snart.

Nåja. Helgen kom. Det var solsken och krispigt kallt. En underbar lördag, med sovmorgon, kaffe, radionyheter. Och sedan: till sist kom jag ut på en egen tur i det fria, i ett par timmar. På cykel, med dubbdäck, välklädd i kylan, tog jag en av mina vanliga skogsrundor på hojen.

Så befriande. Så skönt. Så avkopplande. Så…halkigt! Men helt perfekt.

Jag hade nog varit ute ännu längre än det blev, ifall inte framväxeln på cykeln hade frusit ihop. Det var gott om isbelagda pölar längs min väg. Vatten stänker upp när isen kraschar sönder under min tyngd, och i minusgrader blir vattnet till is – och framväxeln började kärva. Nåja, jag tog mig hem utan problem, nöjd, uppiggad och tillfreds.