Kommunalt värre

Ibland vill jag göra något åt saker, som ligger under kommunens ansvar. Sådant som skaver i samhället, eller tips på förbättringar. (Inte gjort det ofta, men 2-3 ggr på de senaste fem åren kanske.)

Det har hänt att jag skrivit mejl, formulerat mig noga och hövligt, och tryckt på sänd.

Men sällan eller aldrig kommer ett svar, en bekräftelse eller någon reaktion. Själv glömmer jag snart bort det jag skrev och följer inte upp.

Jag vet ju en del om allmänna handlingar, offentlighet och sådant. En kommun har att hantera det som medborgarna hör av sig om. Diarieföra och ev besvara/förmedla till rätt tjänsteman.

Jag har en känsla av att man tar allt lättare på det ansvaret. Hinns det inte med eller bryr man sig inte längre?

Kanske är det jag som skickar till personlig adress istället för inbox som diarieförs? Men det ska en myndighet hantera ändå, kan tyckas.

PS: jag tänker inte bli manisk rättshaverist i denna fråga. Men lite bekymrande tycker jag att det är.

Annonser

Tjuren vid hornen

Det är jobbigt men samtidigt befriande att förlösa de jobbiga tankar man haft i verbala ord.

Har haft några stormiga dagar, där jag insett att saker måste sägas. Och att det inte finns något att förlora längre.

Det är nedrivet det som var, jag bygger från grunden från och med nu.

En relation som inte finns längre behöver inte bäddas i bomull och tassas på tå i. Man kan kasta fram den kärva kärnan i det man tänker och tycker. Det spelar ingen roll, längre.

Min frustration har fått uttryck, och det har mottagits med motaggression och förlöjligande. Vilket var väntat. Jag bryr mig inte om det.

En frihet i det.

Kanske kontakten kommer att haverera helt och för lång tid. Kanske det bara behövdes ett åskväder för att rensa luften och kunna fortsätta. Vi får se.

Prövningarna

Det rullar på. Man gör framsteg och får bakslag. Tankar och insikter hinner ikapp.

Jag tror att jag har förträngt en del från de senaste åren, för att det varit för smärtsamt. Ibland kommer det tillbaka, med kraft. Starka jobbiga känslor.

Men jag har mött några andra öden i helgen, och tänker på dem i dag när jag tycker att mitt eget känns tungt.

För mina problem, de löser sig, så småningom. En skitdag är inte lika med resten av livet. Ett skitår tar slut. Nästa blir, hoppas man, bättre.

Hoppet, ljuset, alltid där. Man måste bara aktivt fokusera på det. Inte dras in i motsatsen.

Jag har återknutit kontakt med en gammal kamrat, yngre än jag själv, som numera lider av en svår och fatal sjukdom. Det ger verkligen perspektiv på tillvaron. Vi hade en trevlig kväll med många skratt, och några tunga samtal, i fredags.

Brukar också tänka på mina föräldrar, vars hem brann ner oförsäkrat på 60-talet. O-för-säk-rat.

Men ingen kom till skada. De hade varandra. Jag kan nästan inte förstå deras upplevelser då, de har pratat ganska lite om det. Det måste ha varit riktigt hemskt jädra jobbigt.

I kväll fick jag besked av min afghanske unge kompis, som jag försöker stötta i sina motiga strävanden i vårt land, att han har en vän vars far just dött i Afghanistan. Han ställde in middag hos mig, för att vara med sin vän.

Det finns alltid mer att jämföra sitt eget livs prövningar med.

De jobbiga känslorna och tankarna återkommer, och måste hanteras. Ett av de jobbiga momenten, som troligen inte går att ändra på, är en ekonomisk orättvisa som jag inte insett och stoppat i tid. För att jag var svag, nere, illamående, knäckt, när jag behövde vara vaksam, förutseende, kall, egennyttig.

Men jag tänker, efter att ha grubblat mycket åter igen, att det kunde vara värre.

(Men en viss person kan räkna med att stå på svarta listan när det gäller förtroende och generositet från min sida. För resten av sitt liv.)

 

Sen start

En gammal skolkamrat har fått barn. Ett år är barnet. Hon själv är som jag, 48 år. Det är hennes första. Mina egna närmar sig myndig ålder, den yngsta om fem år.

Jag mötte henne och den lilla tösen igår. Det väckte en del tankar. Om man säger.

Försöker förstå hur det skulle vara att i min ålder få sitt första barn, och ta hand om det själv, ensam.

Det är ingen liten utmaning hon är mitt uppe i.

Hon berättade om – och utstrålade även utan ord – en ensamhet. Hon och barnet. Jämt. Ingen backup. Det är tufft.

Så efterlängtat barnet var förstås. Det kommer att gå bra.

Men om jag ser till mig själv… nog brände man av en del av sin energi de där åren då barnen tog exakt all tid och uppmärksamhet. Den energin fanns eller kom när den behövdes, men jag skulle inte vilja göra det igen, nu cirka 15 år äldre. Då var jag 36 år, när son nummer tre gjorde entré, ganska kort efter tvåan..

Man saknar inte de körigaste åren. Minnena av ens gulliga små tultande barn är starka – men minns även att trötthet och ständigt ”red alert”-just-nu-fokus är baksidan av det…

Och tanken på att vara tonårsförälder när man själv närmar sig pensionen är ju lite omtumlande också. Men det har ju hänt förr såklart.

Jag försökte pusha henne att ta hjälp av alla hon kan, för att få egen tid och ro ibland. Öppna förskolan var guld när jag hade småbarn och var föräldraledig. Men hon hade annan erfarenhet, det var inte bra där tyckte hon. Kanske åldersskillnaden mot andra föräldrar blev jobbig. Men det sociala och att barnet träffar andra var mycket värt, tyckte jag.

När barnet inom kort börjar på förskola blir det lite lättare också. Blir bra, peppade jag.

Ensamheten i singelföräldraskapet var ändå det som följde mig i tankarna efter vårt möte.

Det är många som är ensamma på olika sätt i vår värld. Jag hoppas på det bästa för den pyttelilla familjen.