Inbetween Year

Mellanår.

Man får se det så.

Ett sätt att hantera.

Att relatera.

Att meditera.

Att vegetera.

Kommer tider då saker sker.

Andra tider som nu. Då inte mycket sker.

Synbart i alla fall. Det byggs i tysthet, för framtid. Läggs grund, för kommande planer.

Laddas, förbereds, hanteras.

Mellanår kan vara bra år också.

Bidar min tid.

Tid att vänta. Tid att spara. Tid att vara.

Siktar på nästa år.

Och åren därefter.

Annonser

Vågor i livet, och att fejda ut

Jag har blivit lite lugnare till mods, efter några stormiga veckor gentemot ex.

Något var tvunget att komma ut, det kommer säkert fler perioder som denna dock.

Turbulens, hur hantera barn-situationer som går att se på helt olika, hur göra med ny tredje part som kommer in och har synpunkter på saker? Ja, där kan det spåra rejält, och gjorde det.

Vem sa att separationer går fort och är lätt? (skratt skratt).

Nåja.

***

Skidat i solsken idag, lite trött i kroppen men otroligt välgörande för själen, efter några dagars inaktivitet

***

Fick en kontakt via hemsida för kontaktskapande, en kontakt med det motsatta könet som gillade min profil. Eller klickade det i alla fall…. (he he).

Trevande skrivna  meddelanden till okänd människa med en vag porträttbild.

Hur svårt det kan vara, att försöka nå någon slags kontaktnivå som känns inte bara ytlig. Det är svårt.

Hon visade sig vara från annat land, fd Sovjetrepublik.

Då började jag fundera, tveka, dröjde med svar.

Så upphörde hon att skriva, försvann, dolde sin profil.

Det var mest en lättnad.

Och varför inte – lika väl som att man kanske ses en gång och sedan, om det känns meningslöst, aldrig mer; när det känns ointressant att skriva mer så kan man fejda ut, försvinna. Inga problem.

Funderar kring det där. Vilka fördomar bär jag på, vilka problem bygger jag upp när jag får veta att en annan människa har en bakgrund i annat land och kommit till Sverige via en karl?

Å andra sidan. Jag vill inte kasta mig in i något som verkar problematiskt. Vill inte bli någon annans lösning på dess problem. Och detta hade vibbarna av problematik.

Men vad vet jag.

Nåja.

Life goes on, and life turns on, in a way that we don’t know. (Citat av Peter Wahlbeck, världens sämsta på engelska).

 

***

Och  min afghanske kamrat som jag försöker ge stöd. Jag är inte så bra på det. Men jag finns i alla fall om han behöver mig. Kontakten är inte så tät som den borde, som jag kan tycka att den borde vara i alla fall. Men jag har inte ork för allt, hela tiden. Mitt liv ger inte mig energi oavbrutet, ibland blir det bara för mycket med det egna. Men någon gång i månaden ses vi, kanske jag bjuder på käk, eller så hittar vi på något. Kanske gott så. Bättre än inget.

Oh Lord

…What more to come?!

Livets prövningar.

Faser efter separation, de kommer och går.

Ny fas, nya problem.

Allvarligt samtal med X ikväll, jag rosenrött arg. Problem med ny snubbe vs barnen.

Lite skönt att få vara berättigat upprörd.

Beredd på eskalering. Nästan längtar till konfrontation med snubbe.

We will see…

Nedan, refrängen lyder Oh Lord… fin bit med Big Country, och salig hädangångne sångaren Stuart Adamson.