Knas i bollen

Jo så här då. Veckan som är nu var en utmattad vecka. Det kom som ett brev på PostNord, alltså. För veckan innan var en dryg kvällsvecka, sju kvällspass på raken med en explosion av arbetskoncentration på den avslutande helgen.

Måndag ledig. Räckte inte för att återhämta sig.

Tisdag-onsdag jobb. Trött jobb.

Slängde in en sparad kompdag torsdag, har varit hemma torsdag till söndag. Med ett syfte.

Att Komma Igen.

Det gör jag, men det har varit tufft. Jag kände det lite som att skallen fick sig en overdose av för mycket av alltihopa, pyntat med jobbmegados från Hell. Det liksom blev en tydlig skillnad.

Jag vet inte, är det i gränslandet till de som går in i väggen? De som bara tar slut. Jag kände lite, lite, lite så i veckan. Det tog slut. Alla röster omkring blir jobbiga. Man får ökad stress bara två personer försöker prata samtidigt med en.

Nu har jag ägnat lång-weekenden åt följande:
Att vara asocial (det är ju inget nytt i och för sig).
Att inte följa mina vanliga nyheter (som jag jobbar med).
Men däremot, att vara ute, att träna lagom men varje dag. Längdåkning och cykling.
Att få lite vårsol på mig.
Att sova ut (det är svårare än man kan tro i min ålder).

Det är nog ingen fara denna gång. Jag känner mig på väg tillbaka, och imorgon börjar jobbet igen.

Men det gäller att vara vaksam.

Att inte göra för mycket.

Att inte ta åt sig för mycket av jobbet. Att vara lagom medelmåttig, hålla en tillräckligt låg standard för att orka men tillräckligt hög för att hålla hjulen i rullning så att säga.

Jag brukar tänka och säga att jag håller en hög lägstanivå. (Men är sällan i toppskiktet.)

Jag kanske borde sänka den, lägstanivån…

Annonser

Work hard, hard work

Slut efter tuff kvällsvecka.

Tuffast på slutet: helgpasset.

Idag: ledig, sov länge, utan ork.

Imorgon: jobba igen.

Lämnade jobbet i söndags kväll med ett skickat mejl till överordnade om ohållbara orimligt tunga helgpass.

Lär bli prat om det imorgon.

Bring it on… Jag står för det. Flera med mig också.

Billiga lösningar kortsiktigt, är ohållbara långsiktigt.

Tre år

På tre år kan mycket hända.

Man kan genomgå tunga saker, som en separations många faser.

Man kan just ha börjat på ett jobb för tre år sedan, och idag ofta tänka: vill jag verkligen det här i längden? Vad vill jag? Vad ska jag jobba med om några år egentligen?

På tre år har en del för mig nya människor blivit nya vänner,  jag har hittat nya kamrater på arbetet och inom fritidsintresset cykling.

Man kan inse att barnen nu är stora och snart kommer att vara utflugna, en efter en.

Man kan också inse att barnen är fina personer som mognat allt eftersom, som man kan prata med, om stort och smått, och att åtminstone den äldste har tillförskansat sig en väldans massa insikter om livet och annat smått och gott.

Man kan inse att man, från att ha varit 40-nånting, snart är 50 år gammal.

Man kan ha haft en (nästan) nära döden-upplevelse men fått uppleva fantastisk sjukvård och återhämtat sig.

Det kan vara nyttigt att tumlas runt i en krisartad berg- och dalbana och omvärdera stora och små saker om sig själv, andra, livet och alltet. På tre år har jag varit med om det, rejält, på flera olika sätt.

På tre år har jag gjort resor som aldrig blev gjorda tidigare. En del längre, en del kortare, en del yttre och en del inre.

Tre år. En del av mitt liv som format mig, men som jag till större delen inte vill ha igen, inte återuppleva.

* * *

Siktar framåt. Var är jag om tre år framöver?

Jag kan drömma lite…

Jag har hittat kärleken igen.

Jag är mer social än vad jag orkar vara i dag.

Jag har kanske bytt jobb. Och kanske flyttat till en stuga eller villa lite utanför stan.

Jag gör resor och tar del av upplevelser som jag inte unnar mig idag.

Jag har börjat spela trummor igen, och kanske har ett piano. Rent av en ministudio?

Tre år…. ja, vi får väl se.

Musik i tv-serie – perfect matches!

Två favoriter all times där populärmusik matchas snyggt till dramat:

Coldplay – Fix You – i The Newsrom.
En pressad stund på tv-redaktionen, chefen pressar på om att rapportera det som andra kanaler gör, medan det ännu inte finns någon officiell bekräftelse. Is i magen lönar sig och man lyckas att ha rätt när alla andra har fel… fin synkronisering mellan journalistspänningen och musiken! (Och repliken som följer är skön: ”You are a fucking newsman, Don! If I ever tell you otherwise, you punch me in the face!”)

 

Och i gamla West Wing – Vita huset – där presidenten Jed Bartlet ställs inför presskåren, oklart vad han ska säga om ett svårt beslut att kandidera  igen till presidentposten, till tonerna av Brothers in arms – Dire Straits. Det är mäktigt. Åskvädret bidrar starkt till känslan.

Båda serierna djupt saknade för övrigt.

Det som sker

Den här gamla kinesiska berättelsen berättade en vän för mig för många år sedan. Jag har haft den med mig i bakhuvudet i en komprimerad version, men hittar den på nätet i en mängd olika tolkningar på svenska. Här en version. Innebörden är dock densamma. Den är antagligen sedd som lite banal och allmängods, men är ändå fin tycker jag. En huvudlinje i berättelsen om den kloke mannen är detta:

Det enda som går att veta är att man oavsett vad måste förbereda sig på allt som livet har att ge.

Jag läste upp historien för mina barn ikväll. De gillade den, och jag tror att den satte igång tankarna i deras huvuden…