In the poor mode

Den känslan, är inte hälsosam. Att inte ha råd. Att ha kniven mot strupen. Att vänta i veckor på lön, som man vet kommer att försvinna snabbt igen.

Det finns hål att fylla igen efter jul. Jag vet, man ska inte jobba så. Spara före, inte köpa på kredit. Men jag har inte en stark ekonomi. Har aldrig haft egentligen men det har varit okej. Tidigare delade man kostnader med någon. Nu är det en kamp. Det kivas om vem som ska stå för diverse notor, och jag har varit för mesig åren efter separationen. Tagit över löpande utgifter på ett ojämnt fördelat sätt. Dumt. Mycket dumt. Tag lärdom, dela upp allt noga och anlita expert om möjligt! Om du hamnar där någon gång.

Sedan är livet som singel med bil, lägenhet, barn förstås dyrare än när två delade på’t som förr.

Jag har haft en långsiktig plan över tid som rullar på. Att smyga tillbaka kostnader så att det blir rättvisare. Det tar sig allt mer. Men är inte i hamn än. Det gnölas och förhandlas – tar stopp, tigs ihjäl, återupptas. Senast har jag satt in tunga hotet, att gå via FK. Få se om det tar skruv…. var inte populärt märkte jag.

Då funkar det så, att FK betalar mig, andra föräldern betalar till FK. Inte så lätt att snacka bort då… men skapar ju inte en bra stämning (fast det har vi inte ändå).

Bostaden är en tung post i balansräkningen. Väger mellan att söka nytt och ligga still där jag bor, i ett par år. Säljer jag så blir det nog en okej affär. Men det har varit för många uppbrott senaste åren. Jag, och barnen, behöver stabilitet. Så känns det oftast. Även om jag regelbundet drömmer på Hemnet om en rymlig villa utanför stan…

Nåja.

Jag har kärlek i mitt liv igen. Det är fint!

Jag rider ut denna pengasvacka.

Livet är gott. I det stora hela.

Jag hittar styrkan. I naturen, i musiken, i kärleken.

https://www.youtube.com/watch?v=WYna-UAt75c&feature=share

Annonser