90’s in replay

Återfaller i musik från min vuxna ungdomstid. Nostalgin som överfaller en… ljuvt, bittert, minnen, kärlekar och brustna drömmar, helt enkelt en del av mej, min tid mellan 20 och 30… innan det blev familj och en annan sorts liv.

Natalie Imbruglia blir jag fortfarande kär i när jag ser och hör denna sång…

Annonser

The hard way – jag gör det för egen maskin

Var på en dubbel-50-årsfest härom dagen. Mycket trevligt folk och kända ansikten. Om än ex med sambo var där och gav mig the creeps, men jag bara undvek dem och  hade kul med alla andra. Sen hemkomst, bakis morgonen därpå. Vaknar med ett ryck klockan sex – ska ju ha ett föräldrauppdrag för ett av barnen i en ort fyra mil från min stad, klockan 11! Kan inte köra bil! Går tåg och buss – nej inte så det matchar!

Vad göra… cyklist som jag är, inser jag: här ska cyklas. Sagt och gjort. Iväg 0840-isch på hojen, nöter landsväg i nära två timmar, kommer fram i tid.

Där visar det sig att mitt uppdrag inte var så nödvändigt, att sälja korv på ett utebads sista sommarsäsongs-helg. Det var trist väder och få badande, så personalen hade inget behov av extra personal.

Jag hängde där ett tag, duschade, fikade, pysslade om cykeln som fått pyspunka. Och så cyklade jag hem igen.

Kan lova att jag var slut på kvällen, efter en rejäl fest och påföljande drygt åtta mils cykling med för få sömntimmar i kroppen… Men idag, dagen efter cykeldagen, är jag tillfreds och nöjd i kroppen, känner mig sliten men så där lugn. Behöver inte iväg ut (fast det kanske blir någon lugn liten tur senare, får se.)

Jag har ju lätt att bli rastlös om jag inte får den fysiska rörelse som min kropp vant sig vid, och nu är jag inne i en sådan bra träningsperiod under sommaren att jag måste ut var och varannan dag. OK, vilar några dagar emellanåt men mest på grund av att jag inte hinner cykla ut i skogen.

Men jag hojar till och från jobb och  flickvän mest hela tiden.  Allt räknas, även ren transportcykling. Kroppen räknar, kroppen minns, kroppen mår bra.

Jag tog djupt intryck av Anders Hansens sommarprat och hans bok Hjärnstark som jag hann läsa i våras innan sommarpratet. Om hur viktig motion och rörelse är för hjärnan på många olika vis.

Fastnade för uttrycket: hjärnan räknar varje steg. All rörelse är bättre än  att inte röra sig.

I hennes hus

Ligger i en stor soffa

I ett tomt hus

Tidig morgon

Simon & Garfunkel på vinyl

fyller rummen

I hennes hus

Långt bort har hon rest

Jag är kvar

Vattnat blommor och sånt

Tar in post

Får skickade bilder

från San Francisco, LA

Västkust och biltripp

Dricker kaffe

I hennes hus

Massor av vinylskivor i hyllan

Kaffet uppdrucket.

”What will your mother say, pretty Peggy-O?”

Tomheten vid avresa

Vägen går alltid vidare….

Har tänkt på det flera gånger senaste åren. När jag skjutsar ett barn till en resa, en flight eller buss/tågresa. Den tomheten som kommer direkt efter att barnet lämnat mej. Där jag går tillbaka till bilen ensam. Oron, maktlösheten.

När sonen full av resfeber beger sig iväg, medan jag släpper taget – igen.

Det handlar om det. Man släpper taget lite mer hela tiden. Som förälder. Man ger dem eget utrymme, tappar lite av kontrollen. Som det ska vara.

Det är bara en inställning i ens huvud tror jag. Efter alla år av koll på sina barns alla steg i livet, får man inse: det är allt mer över. Sakta driver de iväg, för varje år lite längre bort från ens synfält.

De kommer tillbaka förstås, både från den konkreta resan och i ett större perspektiv.

Men man får hitta sina nya roller i livet. Blir lite mer som jämlikar, märker jag, med äldste sonen som blivit myndig. Gör egna planer – utom föräldrars kontroll.

Livet rullar vidare och det kommer alltid nya överraskningar. Deras resa har börjat.

Det är fantastiskt att se, att få vara med om.

(Jo, jag skrev lite liknande tankar för inte så länge sedan)