Tomheten vid avresa

Vägen går alltid vidare….

Har tänkt på det flera gånger senaste åren. När jag skjutsar ett barn till en resa, en flight eller buss/tågresa. Den tomheten som kommer direkt efter att barnet lämnat mej. Där jag går tillbaka till bilen ensam. Oron, maktlösheten.

När sonen full av resfeber beger sig iväg, medan jag släpper taget – igen.

Det handlar om det. Man släpper taget lite mer hela tiden. Som förälder. Man ger dem eget utrymme, tappar lite av kontrollen. Som det ska vara.

Det är bara en inställning i ens huvud tror jag. Efter alla år av koll på sina barns alla steg i livet, får man inse: det är allt mer över. Sakta driver de iväg, för varje år lite längre bort från ens synfält.

De kommer tillbaka förstås, både från den konkreta resan och i ett större perspektiv.

Men man får hitta sina nya roller i livet. Blir lite mer som jämlikar, märker jag, med äldste sonen som blivit myndig. Gör egna planer – utom föräldrars kontroll.

Livet rullar vidare och det kommer alltid nya överraskningar. Deras resa har börjat.

Det är fantastiskt att se, att få vara med om.

(Jo, jag skrev lite liknande tankar för inte så länge sedan)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s