Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Annonser

Tre år

På tre år kan mycket hända.

Man kan genomgå tunga saker, som en separations många faser.

Man kan just ha börjat på ett jobb för tre år sedan, och idag ofta tänka: vill jag verkligen det här i längden? Vad vill jag? Vad ska jag jobba med om några år egentligen?

På tre år har en del för mig nya människor blivit nya vänner,  jag har hittat nya kamrater på arbetet och inom fritidsintresset cykling.

Man kan inse att barnen nu är stora och snart kommer att vara utflugna, en efter en.

Man kan också inse att barnen är fina personer som mognat allt eftersom, som man kan prata med, om stort och smått, och att åtminstone den äldste har tillförskansat sig en väldans massa insikter om livet och annat smått och gott.

Man kan inse att man, från att ha varit 40-nånting, snart är 50 år gammal.

Man kan ha haft en (nästan) nära döden-upplevelse men fått uppleva fantastisk sjukvård och återhämtat sig.

Det kan vara nyttigt att tumlas runt i en krisartad berg- och dalbana och omvärdera stora och små saker om sig själv, andra, livet och alltet. På tre år har jag varit med om det, rejält, på flera olika sätt.

På tre år har jag gjort resor som aldrig blev gjorda tidigare. En del längre, en del kortare, en del yttre och en del inre.

Tre år. En del av mitt liv som format mig, men som jag till större delen inte vill ha igen, inte återuppleva.

* * *

Siktar framåt. Var är jag om tre år framöver?

Jag kan drömma lite…

Jag har hittat kärleken igen.

Jag är mer social än vad jag orkar vara i dag.

Jag har kanske bytt jobb. Och kanske flyttat till en stuga eller villa lite utanför stan.

Jag gör resor och tar del av upplevelser som jag inte unnar mig idag.

Jag har börjat spela trummor igen, och kanske har ett piano. Rent av en ministudio?

Tre år…. ja, vi får väl se.

Vågor i livet, och att fejda ut

Jag har blivit lite lugnare till mods, efter några stormiga veckor gentemot ex.

Något var tvunget att komma ut, det kommer säkert fler perioder som denna dock.

Turbulens, hur hantera barn-situationer som går att se på helt olika, hur göra med ny tredje part som kommer in och har synpunkter på saker? Ja, där kan det spåra rejält, och gjorde det.

Vem sa att separationer går fort och är lätt? (skratt skratt).

Nåja.

***

Skidat i solsken idag, lite trött i kroppen men otroligt välgörande för själen, efter några dagars inaktivitet

***

Fick en kontakt via hemsida för kontaktskapande, en kontakt med det motsatta könet som gillade min profil. Eller klickade det i alla fall…. (he he).

Trevande skrivna  meddelanden till okänd människa med en vag porträttbild.

Hur svårt det kan vara, att försöka nå någon slags kontaktnivå som känns inte bara ytlig. Det är svårt.

Hon visade sig vara från annat land, fd Sovjetrepublik.

Då började jag fundera, tveka, dröjde med svar.

Så upphörde hon att skriva, försvann, dolde sin profil.

Det var mest en lättnad.

Och varför inte – lika väl som att man kanske ses en gång och sedan, om det känns meningslöst, aldrig mer; när det känns ointressant att skriva mer så kan man fejda ut, försvinna. Inga problem.

Funderar kring det där. Vilka fördomar bär jag på, vilka problem bygger jag upp när jag får veta att en annan människa har en bakgrund i annat land och kommit till Sverige via en karl?

Å andra sidan. Jag vill inte kasta mig in i något som verkar problematiskt. Vill inte bli någon annans lösning på dess problem. Och detta hade vibbarna av problematik.

Men vad vet jag.

Nåja.

Life goes on, and life turns on, in a way that we don’t know. (Citat av Peter Wahlbeck, världens sämsta på engelska).

 

***

Och  min afghanske kamrat som jag försöker ge stöd. Jag är inte så bra på det. Men jag finns i alla fall om han behöver mig. Kontakten är inte så tät som den borde, som jag kan tycka att den borde vara i alla fall. Men jag har inte ork för allt, hela tiden. Mitt liv ger inte mig energi oavbrutet, ibland blir det bara för mycket med det egna. Men någon gång i månaden ses vi, kanske jag bjuder på käk, eller så hittar vi på något. Kanske gott så. Bättre än inget.

Sen start

En gammal skolkamrat har fått barn. Ett år är barnet. Hon själv är som jag, 48 år. Det är hennes första. Mina egna närmar sig myndig ålder, den yngsta om fem år.

Jag mötte henne och den lilla tösen igår. Det väckte en del tankar. Om man säger.

Försöker förstå hur det skulle vara att i min ålder få sitt första barn, och ta hand om det själv, ensam.

Det är ingen liten utmaning hon är mitt uppe i.

Hon berättade om – och utstrålade även utan ord – en ensamhet. Hon och barnet. Jämt. Ingen backup. Det är tufft.

Så efterlängtat barnet var förstås. Det kommer att gå bra.

Men om jag ser till mig själv… nog brände man av en del av sin energi de där åren då barnen tog exakt all tid och uppmärksamhet. Den energin fanns eller kom när den behövdes, men jag skulle inte vilja göra det igen, nu cirka 15 år äldre. Då var jag 36 år, när son nummer tre gjorde entré, ganska kort efter tvåan..

Man saknar inte de körigaste åren. Minnena av ens gulliga små tultande barn är starka – men minns även att trötthet och ständigt ”red alert”-just-nu-fokus är baksidan av det…

Och tanken på att vara tonårsförälder när man själv närmar sig pensionen är ju lite omtumlande också. Men det har ju hänt förr såklart.

Jag försökte pusha henne att ta hjälp av alla hon kan, för att få egen tid och ro ibland. Öppna förskolan var guld när jag hade småbarn och var föräldraledig. Men hon hade annan erfarenhet, det var inte bra där tyckte hon. Kanske åldersskillnaden mot andra föräldrar blev jobbig. Men det sociala och att barnet träffar andra var mycket värt, tyckte jag.

När barnet inom kort börjar på förskola blir det lite lättare också. Blir bra, peppade jag.

Ensamheten i singelföräldraskapet var ändå det som följde mig i tankarna efter vårt möte.

Det är många som är ensamma på olika sätt i vår värld. Jag hoppas på det bästa för den pyttelilla familjen.

Arv, val, slump, vilja – Tjacket

Man tänker ibland i banor om varför det blev så här?

Och det finns ju så många svar. Och så många saker som i vissa fall går att välja eller ändra, i andra fall inte alls går att justera i efterhand.

Varför kom det sig så att jag och en av mina systrar lever så olika liv, ekonomiskt? Hon med familj har råd att unna sig allt, framstår det som i alla fall. Jag och min familj kan inte det, långt därifrån.

Hon valde tidigt en tekniskt inriktad utbildning, har jobbat inom högre tjänstemannabranschen stor del av livet, tjänar bra.

Jag valde att bli journalist, ett yrke man väljer utan stora utsikter om att nå rikedom, snarare för att man vill något: skriva, påverka, vara kreativ.

Hon var smart. Och har en annan begåvning än jag, definitivt.

Men så tänker jag på annat. Hennes, deras liv har andra bekymmer. Just de bekymren har inte jag och de mina. Vi har våra saker att grubbla på, de har sina.

Men man glömmer lätt det. När man ser sina anhöriga göra spännande resor, ha nya fina grejor, satsa på sporter och upplevelser som man själv aldrig har marginal nog att lägga slantarna på.

Och visst har vi haft olika förutsättningar i livet, men det går inte att säga att någon haft sämre eller bättre. Det har varit olika, blivit olika, av många olika skäl. Och jag tycker mycket om henne såklart.

En faktor som spelar stor roll ekonomiskt är ju detta att leva ihop, att bygga en stark ekonomi tillsammans, och aldrig rasera den. Att jobba mot samma mål, satsa gemensamt.

Där har jag definitivt inte en chans längre. Man får börja om, bygga från grunden, försöka ta ikapp det som inte går att ta ikapp. Kämpa vidare. Prioritera om. Välja annat. Välja bort.

Det är välja bort som känns så tråkigt och så grymt mot de underbara förväntansfulla längtande barn man har ansvaret för.

Antingen väljer man bort (resor till exempel) så att de drabbas, blir besvikna, avundsjuka på andra. Eller så väljer man (att köpa något till dem) så att det påverkar den egna tillvaron (jag får skippa saker för att barnen ska få).

Jag pratar med dem om vad de har. Lite för att de ska tänka att det kunde vara så mycket värre. De har vad de behöver. Det finns barn som farit illa, som de är jämnåriga med, där familjerna är trasiga, kaos.

Livet. Det är livet. Att välja, välja bort, att väljas och väljas bort. Och en massa annat där emellan och utöver det. Såklart.

* * *

Nya året kommer. Det gamla försvinner.

Jag väljer att tro på lösningar. Det finns inget annat.

Vi kämpar vidare och söker möjligheterna. Jag, barnen, och de människor jag trivs med och gillar.

Kanske finns det någon där ute som jag ännu inte träffat, som kommer att betyda mycket för mig.

Kanske inte.

Jag undrar om nån älskar mig
som jag inte känner till
Som inte vågat säga nåt
Nej säg inte om det stämmer
Det är tjacket jag går vidare på
Att det ändå skulle kunna vara så

Ja herre gud vad man ändå går igenom

Ibland slår en tanken, att det är mycket man upplevt, och mycket man klarat av, trots allt.

Trots allt.

Inte tycka synd om sig själv, det känns viktigt.

Men ändå, se vad som skett. Att det skett, hur saker förändrats. Att det påverkat. Sakta förändrat, slitit på, ändrat mig. Det är livets erfarenheter, utan dem vore man inget.

Och se att man klarat av det. För det finns inget alternativ.

Kom att prata med en kollega, något äldre kvinna, om personliga saker vid en fikarast.

Fick veta att hon varit utbränd för ett antal år sedan. Hur jobbiga saker, dödsfall i familjen, fick henne att krascha. En person som hon, alltid på hugget, noll eller hundra, fick för mycket att hantera i livet. Det höll inte.

Jag är inte en sådan person som går för hundra, inte på det sättet. Jag accepterar att inte ge allt, men att ge tillräckligt, i det jag gör. Good enough, det är jag.

Men jag insåg då, eller blev påmind om, att jag påverkats av det jag gått igenom. Av skilsmässa, separation, bostadsproblematiken, ekonomin.

Jag har inte varit mitt bästa jag på jobbet det senaste året, två åren. Och jag bytte ju faktiskt jobb samtidigt som allt det andra hände.

Det är mycket som varit omtumlande. Jag har klarat det, men det är fortfarande tufft. Vissa saker börjar kanske landa först nu, eller så har de inte landat än.

Frågor som kommer. Man glömmer dem periodvis, så kommer de tillbaka.

Ska jag leva ensam nu? Åldrandet… Hur mår barnen? Klarar jag ekonomin? Hur osmart eller orätt fördelad blev skilsmässan ekonomiskt, egentligen? Borde jag sälja min nya bostad och flytta till billigare? Börjar jag bli en asocial enstöring? Ja, såna frågor….

För att mota åtminstone den sista frågan i grind, så har jag bjudit in till inflyttningsfest i höst, med ett gäng goda kollegor. Och jag söker mig vidare, till nya sammanhang, med små steg. Cyklingen är en väg ditåt.

Men jag börjar inse, att det man är i livet vid 47, det ändrar man nog inte på i brådrasket. Den person jag blivit, det är jag. Och jag kommer nog att förbli i stort sett den personen. Om jag har vissa brister, så kan jag jobba med dem. Men det går inte att göra om sig helt. De tankarna kom ofta förr, när det blev gräl och tjafs om olika syn på saker. Hur mycket ska man försöka ändra sig, innan man till slut sviker mycket av sina personliga övertygelser och sin personlighet? Det man, så att säga, ÄR…? Vad är man då, i slutänden? Blir man en bättre person att leva med, om man inte längre kan få vara den person som man naturligt är? Knappast…

Jag är en enkel man, klyschigt men jag ser mig sådan. Jag har inte strävat efter rikedom och makt. Eller karriär. Jag vill ha ett gott tryggt liv, med några vänner och med familj. Jag har det, i viss mån, idag. Men en del har inte riktigt satt sig och blivit stabilt än, jag har dock hopp om det. Come what may…

Jag fixar det här. Oavsett.

En burk ravioli

Jaha, en burk ravioli. En tom burk ravioli, på väg till återvinningen i soprummet här utanför min bostad. Det är vegetarisk ravioli.

Varför lägger jag ut den i min blogg? Jag ska förklara.

Den här burken har färdats flera mil, buren av mig i ryggsäck. Den har varit med på en tvåmilavandring ut i fjällen, sedan lika långt – eller faktiskt lite längre vandring – tillbaka. Totalt 42 kilometer.

Den var med som en garanti för att jag och mina ungar skulle bli mätta när det var lite jobbigt. Eller: så att jag skulle få mat om barnen behövde det övriga som var med i ryggsäcken. Eller om äldste sonen, som tyvärr inte kunde följa med i slutänden, var hungrigare än vi andra.

Man vet inte så noga, när man går på en lång och ganska tuff fjälltur med barnen för första gången. Och en konserv med ravioli funkar, varm som kall, när det kniper.

Men den här burken räckte och blev över.

Vi kom hem. Packade upp grejor och rester av matsäcken. I lägenheten väntade den äldre son som varit sjuk och fått stanna hemma. Men han började bli frisk. Och aptiten hade kommit tillbaka. Den är stor, aptiten hos en sportig 16-åring, kan upplysas.

Så en eftermiddag – så där lagom olämplig tid mitt emellan en vuxens inrutade tider för lunch och middag – blev sonen hungrig. Jättehungrig. Han gjorde nudlar, stekte ägg. Käkade. Sedan såg jag att hela burken med ravioli också slank ned. Det var ingen liten burk. Men han tömde hela.

Det var ju bra, tänkte jag. Och skrattade lite åt att jag kört denna burk från Västerbottens kust till Norrbottens fjäll, haft med den i båt, burit den på ryggen dit och tillbaka, åkt båt med den igen, kört bil hem igen. Och där blev den slukad i ett nafs.

Det är roligt, när man tittar lite närmare på livets små egenheter. Så mycket som händer som förefaller slumpmässigt och meningslöst. Men kanske var det meningen ändå att min tillfrisknande son som inte fick följa med till fjälls, och som raviolin delvis var tänkt till, fick sluka den när vi kom hem.

Vemod, sommar

Återigen. Skolavslutningar. Sommaren kommer. Vemod. Glada barn. Rastlöshet.

Det är en intensiv tid för föräldrar nu. Skolan slutar och sommaren börjar.

Förväntningarna, längtan efter äventyr.

Medan föräldrarna ska jobba, är barnen lediga.

Det är klart att det inte blir perfekt då. Men vi hoppas det blir bra ändå.

Sorgen i hjärtat över att man inte kan  ge barnen allt de vill.

Men det blir okej ändå.

Jämförelsesjukan. Alla andra som… gör saker. Bilder i sociala medier. Solresor, stugliv.

Familjerna som på skolavslutningsdagen lägger upp bilder från poolen i ett varmt land någonstans.

På Skolavslutnings-Dagen.

Jag tycker att det är lite oförskämt faktiskt.

Gillar det inte. Det här att ”vi passar på att åka iväg” innan skolan  slutar. Antagligen för att resorna var aningen billigare då.

Medan de allra flesta familjer faktiskt fullföljer skolan först, sedan tar semester och reser och har sig. I normal god ordning.

Jag läste filosofi en termin en gång i förhistorien. En av de filosofiska teorierna (av Immanuel Kant) – det kategoriska imperativet – säger ungefär: handla så att du vill att din handling kan upphöjas till en allmän lag. Läs mer här.

Vi prövar det på skolavslutningsexemplet. Om jag reser iväg innan skolavslutningen, och accepterar att alla andra gör det också – vad händer då? Det blir ingen skolavslutning. Ingen kommer att vara där, utom personalen.

Känn på den, ni skolavslutningsskolkare…

Annars så var det förstås en vacker dag med tår i ögonvrån och Den blomstertid nu kommer i kyrkan. Allt gott, slutet gott, nu börjar sommaren.

Glädjen bland barn som ser fram mot sommarlovet går inte att ta miste på.

Det är en glädje man själv blir glad av. Ska försöka glömma alla de andra sakerna som jag började med att rada upp.

Lyan

Det har hänt en del sedan jag skrev sist.

Det stora – största – är att jag nu flyttat in i min nya lägenhet.

Det blev bra. Det blev riktigt, jävla bra.

En trea, fin, ny, fräsch.

En stor balkong.

Ett fönster i badrummet! Inte helt fel det heller efter alla fönsterlösa badrum på sistone.

En trappa upp från förrådet, lätt att hämta/lämna grejor.

Ungarna gillar det också. Och nära mellan far och mor nu.

* * *

Jag har kommit in i fas 2. Det vill säga, efter flyttkaoset, när man först bara är utmattad och allt står i lådor och det är kaos. Sedan… börjar man rådda med en sak här, en låda där, en tavla upp, en möbel sätts på plats, etc.

Nu har finliret alltså börjat. Gardiner, rullgardiner, hänga upp på väggarna. Komplettera med fler möbler. När råd finnes.

Så till slut  börjar kaoset ge vika, och se ut som ett hem. Ett nytt hem, mitt, vårt hem.

Vårt Nya Hem.

Jag är så stolt – ja verkligen är stolt rätt ord – att jag överväger att döpa det till något patetiskt överdrivet och checka in där på sociala medier. Bara för att göra en grej av att det här här jag bor, och jag gillar det. Funderar på att kalla incheckningen för The Hacienda, utifrån den rymliga balkongen, med blinkning åt Manchester-klubben som favoritbandet New Order köpte och drev under ett antal år. (Jag låter idén mogna en tid så att jag förhoppningsvis överger den…).

* * *

Men kassan är ju körd i botten förstås. Bidragande orsak: sportlovet. En härlig tid med ungarna till fjälls. Men ack så dyrt. Ingen överraskning alls numera, man betalar och inser att det är en kort tid av skön semester ihop som måste få kosta lite någon gång då och då. Men som ensam förälder är det ju en halv löning i princip som ryker. Det sker ju inte utan konsekvenser. Nu tänkte jag ligga lågt en tid med utgifter… men det var värt varje spänn ändå. Fantastiska dagar ihop.

Nåja, ihop… lite större barn är helst med kompisarna i skidbacken. Men det är helt okej. Så nöjda och glada de varit. Och jag har funnits till hands när de behövt mig. Om så bara för att kompisarna försvann, då åker man helst med pappa…

* * *

Ändå drog jag på Ikea och spenderade idag, trots solskenet ute. Ville få saker att hända i lägenheten. Och ikväll har det dykt upp lampor, krokar, mattor med mera. Nöjd tar jag nu en bärs och går till tv:n. Nu får det vara nog grejat för idag. Rullgardiner får vänta, men är redo… Dock gardinstångsproblematik, gillar inte att Ikea kör egen standard som inte matchar de old school-hållare som satts upp av byggarna. Ska undersöka var man hittar de där rackarna… gissar på Jysk eller dylikt.

* * *

Och imorgon blir det jobb, men kanske en träningsrunda i någon form på förmiddagen. Fördelen med aktivt sportlov är att man är så trött om kvällarna att det blir tidig sänggång och tidig revelj varje dag – det går inte att sova längre än sjusnåret. Väl utnyttjade dagar med andra ord.

* * *

Det finns fler saker att skriva om, och något som inte är så kul, men som jag lagt bakom mig. Men idag får det positiva lysa starkast.

Tolv

Idag fyller yngsten tolv år.

Snart har jag bara tonåringar.

Vilken glädje i livet det är att få ha barn. Att ha fått vara en så viktig del i uppväxten för tre små nya personer. Inte så små längre….

Att ha fått de här erfarenheterna i livet, att vara förälder, är nog det viktigaste och starkaste jag varit med om. Både jobbiga och härliga stunder. Men det har varit viktiga upplevelser, som format mig, förhoppningsvis till en lite bättre människa.

Och livet med barnen rullar vidare förstås. Med vardag, grå dagar, roliga dagar… livet!