Unga blir vuxna och går ut i livet

Så har tiden gått och den äldste har blivit myndig, tagit körkort och går ut gymnasiet imorgon. Allt har skett på ett par veckor bara.

Stora steg i ett liv. Stora steg i en förälders liv också. Att släppa iväg. Att låta ungdomen lära sig på egen hand. Den enda vägen som finns. Den egna vägen.

Nu ska det ut och resas med flickvän. Härliga tider. Äventyr, upplevelser, erfarenheter, historier att berätta när man kommit hem.

Det är med lite bävan och stor glädje jag ser min son ha blivit en ung man, lite naiv, oerfaren, men skärpt och positiv, med hunger på livet och på framtiden.

Som vem som helst. Alla ska vi växa upp till ett eget liv, på egna ben.

Så många saker att uppleva, att lära av, att hantera, att misslyckas med, att resa sig från. Livet.

Det är underbart att se. Jag vet att det finns många unga som haft det tuffare och som inte mår bra, som kämpat och kämpar, som har en svår start på sitt vuxenliv. Min son har tagit sig igenom tonårstiden så här långt, med vänner, flickvän, aktiv fritid och fullspäckade dagar.

Han har säkert haft att hantera en del bekymmer som jag inte har en aning om, förutom föräldrarnas separation med allt vad det innebar, men är en stark ung glad individ med drivkraft, drömmar och mål.

Det är inte lite det, man kan bli tårögd för mindre.

Som av den här sången.

Annonser

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Puh – julen är över

Firat jul med tre barn hemma.

Ensam vuxen. Allt ansvar för mat, trivsel, påhitt, etc. Ingen släkt, inga besök. Vi fyra bara.

Det var mysigt. Det var också ganska intensivt. Vem fixar och tänker och ligger lite före? Jag. Vem plockar undan, tvättar, kör disk? Jag.

Kidsen slappar och mumsar, kivas lite, busar, skrattar. Härligt med jullov. Jag har en vecka ledigt också. Behövligt. Jag är trött och sliten känner jag.

Vi gick julpromenad och jag har åkt lite skidor. Underbart vinterväder. Snö på träd, mild temp, soligt. Som i en julsaga!

Det var med viss lättnad som julaftonen blev till kväll och en rad givna moment var avklarade. Ett år till nästa…. då är det nya tag, kanske helt andra ramar.

Visst var det en bra julafton. Dock viss tomhet, över att vi är så få. Om än jag tycker det är skönt att slippa resa på julhelgen. Och ingen reser hit. Vi har inte sovplats för gäster ändå…. jaja.

Man får lära sig att leva med känslan av otillräcklighet tror jag. Jag gjorde vad jag kunde och det blev nog gott nog. Vi har haft kul, haft en del skratt och tid tillsammans. Det är fint. Insta och Fejan som berättar om andras släktkalas till julfirande får man bara strunta i. De har nog sina bekymmer också, inte bara ”jullycka™️”

Nu blickar jag fram emot nyårsafton – firas utan mina barn men med flickvän och hennes gäng. Blir kul!

Some days

Ibland tar man slut. Behöver stänga av och sova länge.

Hände igår kväll. Orken bara försvann. Stängde av mobilen, släckte, sov tidigt. Lång natt. Upp tidigt, skicka iväg ungarna till skolan, sedan sova ett par timmar till.

Vaknade vid 11. Trött. Tog en lugn dag hemma – före jobbet som kallar strax.

Till slut kom lite energi tillbaka. Handlade mat och plockade lite hemma.

Det är mycket man ska göra och hinna. Min livssituation just nu är lite osynk… saker krockar, jag försöker vara på två ställen samtidigt, försöker hinna med att vårda en ny relation, ingen blir glad av det och jag blir stressad och trött.

Flänger i bil genom stan… dåligt samvete som trycks undan. Jobbschema from hell. Varannan-veckas-pappan on speed.

När den andra föräldern (som jag inte lever med) dessutom lägger press och kritik på mig, blir jag lätt ganska utmattad. Så blev det igår kväll.

Tar nya tag. Musiken lindrar. Det blir bättre. Sova ut är aldrig fel.

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Nattvila välkommen

Lägger mig i bäddsoffan

Trött men nöjd

Skymning efter gassande varm dag

Balkongdörren får stå öppen inatt

Gardinerna fördragna

Norrländsk försommarnatt ute

Ljuset är här igen

Bilar väser förbi ute på gatan

Barnen sover, andas lugnt i sina sängar

Imorgon kommer snart

Alltid imorgon

Godnatt för idag

Turbulens

Det strular lite för en son.

Som skilda föräldrar kommer man då lätt i olika positioner.

Hur saker SKA HANTERAS.

Ska det vara HÅRDA TAG eller mjuka?

Oj, vilken pajkastning det blir kring detta.

Idag skenade det igen, när sonen gjort en dum grej.

Föräldrarnas samtal om detta blev till en batalj om allt som vi var oense om.

Om vem som faktiskt tjatat om detta dåliga beteende jättemycket – som nu fick rätt. Typ…

Jaja.

Det är en stund i livet som snart ligger långt bort. 

Och det är ju inte hela världen.

Men oj, vad man har mycket inom sig, som kan bubbla fram.

När provokationerna börjar hagla.

När känslorna svallar.

När man inte längre håller inne det man tänker.

Det handlar i botten och grunden om hur sonen mår.

Hur vi hjälper honom vidare.

Han är i en tuff passage i livet. På flera sätt.

Jag försökte prata med honom om det.

Att det här är tufft, en tuff tid, det kommer att bli bättre.

Tre år

På tre år kan mycket hända.

Man kan genomgå tunga saker, som en separations många faser.

Man kan just ha börjat på ett jobb för tre år sedan, och idag ofta tänka: vill jag verkligen det här i längden? Vad vill jag? Vad ska jag jobba med om några år egentligen?

På tre år har en del för mig nya människor blivit nya vänner,  jag har hittat nya kamrater på arbetet och inom fritidsintresset cykling.

Man kan inse att barnen nu är stora och snart kommer att vara utflugna, en efter en.

Man kan också inse att barnen är fina personer som mognat allt eftersom, som man kan prata med, om stort och smått, och att åtminstone den äldste har tillförskansat sig en väldans massa insikter om livet och annat smått och gott.

Man kan inse att man, från att ha varit 40-nånting, snart är 50 år gammal.

Man kan ha haft en (nästan) nära döden-upplevelse men fått uppleva fantastisk sjukvård och återhämtat sig.

Det kan vara nyttigt att tumlas runt i en krisartad berg- och dalbana och omvärdera stora och små saker om sig själv, andra, livet och alltet. På tre år har jag varit med om det, rejält, på flera olika sätt.

På tre år har jag gjort resor som aldrig blev gjorda tidigare. En del längre, en del kortare, en del yttre och en del inre.

Tre år. En del av mitt liv som format mig, men som jag till större delen inte vill ha igen, inte återuppleva.

* * *

Siktar framåt. Var är jag om tre år framöver?

Jag kan drömma lite…

Jag har hittat kärleken igen.

Jag är mer social än vad jag orkar vara i dag.

Jag har kanske bytt jobb. Och kanske flyttat till en stuga eller villa lite utanför stan.

Jag gör resor och tar del av upplevelser som jag inte unnar mig idag.

Jag har börjat spela trummor igen, och kanske har ett piano. Rent av en ministudio?

Tre år…. ja, vi får väl se.

Det som sker

Den här gamla kinesiska berättelsen berättade en vän för mig för många år sedan. Jag har haft den med mig i bakhuvudet i en komprimerad version, men hittar den på nätet i en mängd olika tolkningar på svenska. Här en version. Innebörden är dock densamma. Den är antagligen sedd som lite banal och allmängods, men är ändå fin tycker jag. En huvudlinje i berättelsen om den kloke mannen är detta:

Det enda som går att veta är att man oavsett vad måste förbereda sig på allt som livet har att ge.

Jag läste upp historien för mina barn ikväll. De gillade den, och jag tror att den satte igång tankarna i deras huvuden…

Vågor i livet, och att fejda ut

Jag har blivit lite lugnare till mods, efter några stormiga veckor gentemot ex.

Något var tvunget att komma ut, det kommer säkert fler perioder som denna dock.

Turbulens, hur hantera barn-situationer som går att se på helt olika, hur göra med ny tredje part som kommer in och har synpunkter på saker? Ja, där kan det spåra rejält, och gjorde det.

Vem sa att separationer går fort och är lätt? (skratt skratt).

Nåja.

***

Skidat i solsken idag, lite trött i kroppen men otroligt välgörande för själen, efter några dagars inaktivitet

***

Fick en kontakt via hemsida för kontaktskapande, en kontakt med det motsatta könet som gillade min profil. Eller klickade det i alla fall…. (he he).

Trevande skrivna  meddelanden till okänd människa med en vag porträttbild.

Hur svårt det kan vara, att försöka nå någon slags kontaktnivå som känns inte bara ytlig. Det är svårt.

Hon visade sig vara från annat land, fd Sovjetrepublik.

Då började jag fundera, tveka, dröjde med svar.

Så upphörde hon att skriva, försvann, dolde sin profil.

Det var mest en lättnad.

Och varför inte – lika väl som att man kanske ses en gång och sedan, om det känns meningslöst, aldrig mer; när det känns ointressant att skriva mer så kan man fejda ut, försvinna. Inga problem.

Funderar kring det där. Vilka fördomar bär jag på, vilka problem bygger jag upp när jag får veta att en annan människa har en bakgrund i annat land och kommit till Sverige via en karl?

Å andra sidan. Jag vill inte kasta mig in i något som verkar problematiskt. Vill inte bli någon annans lösning på dess problem. Och detta hade vibbarna av problematik.

Men vad vet jag.

Nåja.

Life goes on, and life turns on, in a way that we don’t know. (Citat av Peter Wahlbeck, världens sämsta på engelska).

 

***

Och  min afghanske kamrat som jag försöker ge stöd. Jag är inte så bra på det. Men jag finns i alla fall om han behöver mig. Kontakten är inte så tät som den borde, som jag kan tycka att den borde vara i alla fall. Men jag har inte ork för allt, hela tiden. Mitt liv ger inte mig energi oavbrutet, ibland blir det bara för mycket med det egna. Men någon gång i månaden ses vi, kanske jag bjuder på käk, eller så hittar vi på något. Kanske gott så. Bättre än inget.