Schweiz

Minns en sådan stund. Resan till Schweiz som aldrig blev av.

Mina föräldrar fick en idé när jag var 7-8 år. Vi skulle åka till Schweiz och hälsa på släkt.

Som fantasin började spela, drömmar om resan, förväntan, stolthet, spänning, längtan.

Så kom beskedet. Det blir för dyrt. Det blir ingen resa.

Jag minns besvikelsen. Stor stor besvikelse.

Jag tänker att mina föräldrar kanske satt och spånade resplaner över en flaska vin en helgkväll, och barnen tog det som ett löfte. Men verkligheten kom ikapp.

Jag kan tycka att man inte ska komma med runda löften till sina barn om det inte går att hålla dem.

Det skapar misstro och besvikelse. Bitterhet kanske.

Nu är jag själv förälder och vet att saker kan hända och planer kan ändras.

Jag kanske har gjort liknande misstag. Men tyvärr har nog mina barn lite lärt sig att de inte kan förvänta sig några utlandsresor av pappa numera. De resorna får de fixa själva när de är stora nog.

Äldste sonen gjorde just detta. Har rest längre bort än sin pappa – med mycket bred marginal längre bort. Han fixade det på egen hand. Bra gjort.

Jag kom att tänka på Schweiz igår. Kollade upp. Det går att åka tåg dit med bara två byten, från Malmö till Zürich – åka på morgonen, framme på kvällen!

Kanske nästa sommar? Post-covid19…

Minnen och år, svunna tider

Kort bara. Försjönk i mina tidigare inlägg häromdagen. Glad åt att ha denna dagbok.

Började ju 2007 med bloggen. Det har hänt en del. Jag är glad över att jag skrivit. Inte allt är så tydligt formulerat i detalj, men det väcker minnen av gott och mindre gott som passerat. Sådant jag nog skulle glömt annars. Inte minst små klurigheter i småbarnslivet. Situationer, kul och jobbiga. De finns här. Bland allt annat. Bloggen är ju ingen öppen bok utan mera antydningar och omskrivningar eftersom jag velat och vill vara diskret, för egen och andras skull. Men minnen från förr väcker den. Nostalgi, behag, obehag – livet i ett nötskal!

Kanske jag någon gång ger mina barn tillgång till denna arkiverade pappa-blogg. För att de ska få en chans att se ett djupare jag i pappa. När de är stora och jag är riktigt gammal. Eller inte, kanske är intresset begränsat och bloggen mest en navelskådande egotripp… För att behålla förståndet när det stormar… 😂

Minns det som igår, min vän

Årtionde som gått igen. Vad minns man? Vad hände?

Ja, när jag gick in i detta tiotal hade jag ingen aning. Inte den blekaste. Om hur det skulle se ut den sista december 2019. Med livet. Med mig. Med familjen. Med boendet. Med måendet. Med ekonomin. Med – ja, allt.

Så mycket som hänt. Bra och mindre bra. En del jobbigt, men man får se det positivt. You win, or you learn. Typ.

Några av de största milstolparna…. men det är ju så mycket, så mycket. Nä, jag ska inte göra en lista, eller… jo kanske ändå. Här är några händelser eller minnen.

Separationen från mina barns mamma var ju en tung historia. Idag har jag fått distans till det svåra och smärtsamma, och har haft turen att ha en ny relation som jag vågar tro på igen. Men det tog några år.

Har gått från husägande till att vara bostadsrättsinnehavare.

Jag låg på sjukhus en vecka och hade en ganska tuff och omtumlande upplevelse kring det. Liv och död, man blir medveten om de motpolerna, när man varit väldigt sjuk och tar sig igenom det.

Mina pojkar har vuxit och är på väg ut i livet. En är redan där och lämnar mig snart för andra äventyr på andra platser, de andra är på väg ditåt. Man blir ödmjuk, tårögd, tacksam, imponerad, lycklig, orolig – allt på samma gång.

Jag har gjort resor både långt och kort, som alla har bidragit till att vidga mina vyer och mina sinnen. Så mycket mer man vill göra.

Jag har haft roligare med mina syskon än jag trodde att jag skulle kunna ha, i samband med våra 50-årsfiranden. Jo, jag fyllde ju också jämnt nyligen.

Jag har fått se mina föräldrar åldras allt mer, är tacksam över att de är kvar och lite sorgsen över vad åldrandet gör med dem. Men många har inte haft den turen att ha föräldrar som hänger med än och med god marginal har passerat de 80.

Jag har fått göra fjällvandringar med mina söner i olika sammanhang, något jag längtat efter mycket och som de verkar ha tyckt varit något värt att göra om. Den känslan av naturens storhet som jag vill ge dem, jag tror jag lyckades med något där!

Jag har fått ett intresse som varit väldigt mycket värt och viktigt under en turbulent tioårstid i mitt liv – cyklingen. Jag har rest på olika tävlingar och utmanat mig själv, jag har stärkts under svåra perioder av att fokusera på träningen, jag har vässat mina färdigheter i att rulla på två hjul över stock och sten.

Bytte jobb efter en lång tid på samma ställe – omtumlande och nyttigt.

Gjorde några nya musikerfarenheter: både livekonserter med kända artister (som Håkan Hellström) och upptäckte nya artister (som The Tallest Man On Earth).

Det hände en del annat förstås. Men spontant och på kort tid, är de här sakerna viktiga i mitt liv de senaste tio åren.

Nu blickar jag framåt. Oroas av klimatproblemet och den politiska utvecklingen. Men inställningen är optimistisk. Det blir bättre och bättre. Jag är övertygad om det. Efter regn kommer alltid sol igen. Keep on moving!

Tiden är en flyktig vän, men den läker våra sår…

Curbing my enthusiasm a.k.a. vi kämpar oss genom julen nu, va? Sedan vänder det!

Disclaimer: Lyssnade på deppiga Lars Winnerbäck-låtar medan jag skrev detta. Det kan ha präglat tonläget i mitt julepos. Nåväl. Texten går mot en ljusare nyans på slutet. Den som läser får se. Varsågoda!

Jag lägger ribban för julen rätt lågt. Visst köps lite klappar. Mest presentkort och biljetter till diverse. Det ska lagas lite mat. Bakas lite. Vet inte om jag skaffar gran. Kanske.

Luften har gått ur mig de senaste åren, eller senaste årtiondena kanske. Något försvann. Det är inte så kul längre. Skönt med ledighet. Men fixet, stressen, den närmast statushöjande stressen som alla pratar om. Man ska ha den och prata med låtsat tonläge om den. Jag orkar fan inte med den.

Kunde ta en resa över julen hur patetiskt klimatförödande det än är, eller jobba. Men jag har barnen igen. Den andra föräldern flyr fältet. Samtidigt, chansen att vara nära de rätt stora barnen för några dagar och äta gott, ha trevligt trots allt för några dagar. Det är ju guld värt. De är inte hemma så många år till. Men det är så mycket omkring, måsten som kräver att jag ska anordna allt så att dessa stunder kan inträffa.

Jag är inte duktig på jul. Jag njuter inte. Jag längtar inte. Jag ville vara en glad pappa som gör det lilla extra, spexar, skriver rim, grejar och fixar i smyg, tassar omkring kvällen före. Det har jag varit, kanske är jag än lite grand, men det är inte lika kul längre. Om det varit.

Jag har nästan fått en allergi mot julen. Jag försöker förstå vad det är jag känner, jag försöker stå ut, gör det som måste göras (måste, enligt vem?). Jag kan längta efter ensamhet och stillhet. Det är nog en följd av att familjen sprack och allt fick byggas igen.

Bara en sådan sak som att jag inga julpynt har kvar från tiden då barnen var små. Allt blev kvar hos den andra föräldern. Jag har köpt mig ett hem på nytt. Det är banalt men sorgligt. Nya julpynt utan historia.

Mina föräldrar är själva på julen numera, sedan många år. De trivs bäst med det. Jag förstår dem. De är riktigt gamla och har ju varit med om så många jular med stim och stoj och barn. De har gjort det redan. De vill ha en fridsam jul, lite guldkant men inga stora åthävor. Säkert mycket tv-tittande. Tror inte de äter så himla mycket god julmat längre.

De var duktiga på sillsallad och skinka och sill och doppigryta och sånt, då när jag var barn. Förstod så klart aldrig om det var ett stressmoment att fixa allt det där eller bara var mysigt. Då, på 70-talet och 80-talet. Jag kan se en romantiserad bild på de gamla foton jag vet finns, från jularna. Eller så var det äkta. Min familjehistoria har en enkel bas, små ekonomiska ramar, så att säga. Kanske var julstämningen på riktigt, en riktig jul.

Men jag minns nog inte allt som var jobbigt. Det var säkert inte bara frid och fröjd. Massa barn, och de pimplade en del vin om helgerna, säkert om julen också. Tacka tusan för att de fick sina fiskar varma i vardagen även på den tiden. Dämpade med alkohol. Lite för ofta, var känslan då jag kom i tonåren och senare. Blev aldrig katastrof dock. Svensson-drickande om helgen.

Tror stressen var lägre då, men klart den fanns. Man vet aldrig hur ens föräldrar hade det, förrän man själv varit i deras situation.

Har en kär vän som har det än värre, många julmåsten och stor klapp-press. Vi måste dämpa oss, ta ner stressen, skita i alla orimliga krav och förväntningar. Försöker vara motkraft, men framstår väl som en typisk man som inte tar ansvar för sina sociala nätverk… en sån som man inte vill vara men är.

Ändå ska det hända saker, nya saker, inte det jag håller på att bryta ihop av. Utan det blir en  kort resa till nära släkt. Några timmar i bil. Det har aldrig hänt förr på jul. Kan bli kul.

Jag känner att det behövs förändring. Något nytt. Kan inte gå i samma spår bara. För barnens, för min egen, skull.

Vi får gemenskap i jul med ett syskons familj. Vi och dom. Jag tror det blir bra.

Vi åker bort, firar jul, sover över, åker hem.

Sedan går vi på bio! Jag och mina tre grabbar. Då jävlar. Då är julens vedermödor över. Man får andas ut. Blicka framåt. Lägga julen till handlingarna.

Fars dag överallt

Jo, enligt kalender och kommersiella intressenter så var det Fars dag i söndags.

Hos oss var firandet, om man säger, tämligen mediokert. Inga barn hade direkt koll eller tänkt ut något.

En sa spontant grattis (efter en titt på telefonen där det troligen syntes en pushnotis om dagens begivenhet). De två andra fick jag skämtsamt leda in på att komma på detta specifika med dagen, mest för att de inte skulle känna sig bortgjorda senare då min flickvän kom med gofika. Hon den rara människan har tradition av att Fars dag alltid firas rejält, nämligen. Hennes är dock bortgången, likaså hennes barns far. En känslosam dag.

* * *

Ingen fara med detta, mina barns nollkoll inför Fars dag… Men lite komiskt. Och samtidigt, inte så lite hysteri i de sociala medierna. Vilken pappa firades bäst? Vilket ”barn” hyllade pappa mest hjärtevärmande? Gärna tårdrypande kärleksförklaringar! Kolla scrolla kolla scrolla…. bilder på fäder av alla de slag och alla är de fantastiska…

* * *

Hade en trevlig kväll med kidsen och flickvän med barn. Gott så. Och skickade ett mejl med en hälsning till min egen far. Kändes bäst så. Svårt att veta, han har alltid fnyst åt Fars dag, samtidigt blivit lite gladare åt det på senare år (han närmar sej de 90). Mina syskon hörde av sej – och jag tror inte att han bockar av en checklista över vilka som ringt. (Kan ha fel).

Nu fick han förhoppningsvis via sin hustru, min datorkunnigare mor, läsa några fina minnen som jag haft med honom på dagsturer i fjällen.

Man vill, man klurar, man tvekar, man backar

Julfirande.

De som blir jublande glada och förväntansfulla över det ordet, räck upp handen.

Nej, inte ni som fortfarande är barn. Ni ska känna så. Förhoppningsvis.

De vuxna som älskar jul – jag avundas er.

Kanske har ni härliga gemenskaper kring jul. Som på film. Släkt, vänner, syskon med familjer. Ljus, god mat, dryck, skratt, gemyt. Alla bidrar och gör det till något avslappnat och mysigt.

Nä. Mej lurar ni inte.

Det är två månader dit. Jag har övervägt att dra med barnen till mina åldriga föräldrar långt uppe i norr. Träffa syskons familjer i samma veva.

Jag har grubblat. Tänkt. Sovit dåligt. Insett, tror jag. Det blir inte bra. Gamla föräldrar som invaderas av tonårsbarn och en son (jag) som ska fixa all mat kring julen. På bortaplan, känsla av att vara i vägen och göra fel.

Nej.

Det får vara. Julen blir en anspänning där allt läggs på mej: lång bilresa, massa matfix, se till att det funkar friktionsfritt, helst lämna snart så att de får frid igen.

Jag orkar nog inte det utan risk för sammanbrott…

Blir sannolikt istället tredje julen hemma hos mej, själv med de tre fina ungdomarna. Bara jag som vuxen. Blir väl så gott det kan bli, efter bästa förmåga. Mer än så blir det inte.

Man kan känna lite sorg över hur liten familj det är. Den andra föräldern har haft sina skäl varje år, detta år reser hon bort utomlands med sambo. Well, jag säger inget om det.

Min käresta har resplaner till släkt. Gott så. Dumt att ändra invanda julplaner om man ser till barnen, hennes barn.

Nå. Julen i mitt liv är numera en oundviklig fas att passera varje år. Det är ingen efterlängtad storhelg. Det bara är.

Sedan är det över. Lättnaden i mellandagarna är obeskrivlig.

(Fast några saker är fina också. Som julpromenad ihop. Och när allt är fixat och man bara kan relaxa i ett par dagar. Får en hyfsad veckoledighet och det är guld. Men jag tycker vuxenlivet med barn och jul blev mer stress än kul).

Tomheten vid avresa

Vägen går alltid vidare….

Har tänkt på det flera gånger senaste åren. När jag skjutsar ett barn till en resa, en flight eller buss/tågresa. Den tomheten som kommer direkt efter att barnet lämnat mej. Där jag går tillbaka till bilen ensam. Oron, maktlösheten.

När sonen full av resfeber beger sig iväg, medan jag släpper taget – igen.

Det handlar om det. Man släpper taget lite mer hela tiden. Som förälder. Man ger dem eget utrymme, tappar lite av kontrollen. Som det ska vara.

Det är bara en inställning i ens huvud tror jag. Efter alla år av koll på sina barns alla steg i livet, får man inse: det är allt mer över. Sakta driver de iväg, för varje år lite längre bort från ens synfält.

De kommer tillbaka förstås, både från den konkreta resan och i ett större perspektiv.

Men man får hitta sina nya roller i livet. Blir lite mer som jämlikar, märker jag, med äldste sonen som blivit myndig. Gör egna planer – utom föräldrars kontroll.

Livet rullar vidare och det kommer alltid nya överraskningar. Deras resa har börjat.

Det är fantastiskt att se, att få vara med om.

(Jo, jag skrev lite liknande tankar för inte så länge sedan)

Unga blir vuxna och går ut i livet

Så har tiden gått och den äldste har blivit myndig, tagit körkort och går ut gymnasiet imorgon. Allt har skett på ett par veckor bara.

Stora steg i ett liv. Stora steg i en förälders liv också. Att släppa iväg. Att låta ungdomen lära sig på egen hand. Den enda vägen som finns. Den egna vägen.

Nu ska det ut och resas med flickvän. Härliga tider. Äventyr, upplevelser, erfarenheter, historier att berätta när man kommit hem.

Det är med lite bävan och stor glädje jag ser min son ha blivit en ung man, lite naiv, oerfaren, men skärpt och positiv, med hunger på livet och på framtiden.

Som vem som helst. Alla ska vi växa upp till ett eget liv, på egna ben.

Så många saker att uppleva, att lära av, att hantera, att misslyckas med, att resa sig från. Livet.

Det är underbart att se. Jag vet att det finns många unga som haft det tuffare och som inte mår bra, som kämpat och kämpar, som har en svår start på sitt vuxenliv. Min son har tagit sig igenom tonårstiden så här långt, med vänner, flickvän, aktiv fritid och fullspäckade dagar.

Han har säkert haft att hantera en del bekymmer som jag inte har en aning om, förutom föräldrarnas separation med allt vad det innebar, men är en stark ung glad individ med drivkraft, drömmar och mål.

Det är inte lite det, man kan bli tårögd för mindre.

Som av den här sången.

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Puh – julen är över

Firat jul med tre barn hemma.

Ensam vuxen. Allt ansvar för mat, trivsel, påhitt, etc. Ingen släkt, inga besök. Vi fyra bara.

Det var mysigt. Det var också ganska intensivt. Vem fixar och tänker och ligger lite före? Jag. Vem plockar undan, tvättar, kör disk? Jag.

Kidsen slappar och mumsar, kivas lite, busar, skrattar. Härligt med jullov. Jag har en vecka ledigt också. Behövligt. Jag är trött och sliten känner jag.

Vi gick julpromenad och jag har åkt lite skidor. Underbart vinterväder. Snö på träd, mild temp, soligt. Som i en julsaga!

Det var med viss lättnad som julaftonen blev till kväll och en rad givna moment var avklarade. Ett år till nästa…. då är det nya tag, kanske helt andra ramar.

Visst var det en bra julafton. Dock viss tomhet, över att vi är så få. Om än jag tycker det är skönt att slippa resa på julhelgen. Och ingen reser hit. Vi har inte sovplats för gäster ändå…. jaja.

Man får lära sig att leva med känslan av otillräcklighet tror jag. Jag gjorde vad jag kunde och det blev nog gott nog. Vi har haft kul, haft en del skratt och tid tillsammans. Det är fint. Insta och Fejan som berättar om andras släktkalas till julfirande får man bara strunta i. De har nog sina bekymmer också, inte bara ”jullycka™️”

Nu blickar jag fram emot nyårsafton – firas utan mina barn men med flickvän och hennes gäng. Blir kul!