Har börjat läsa

Cyklar ner på stan. Har tid att fördriva, ärenden att utföra visserligen. Men mycket tid. Slinker in på en bokhandel. Rea. Köper några böcker. En av dem, är den enda jag verkligen vill ha när jag läst på baksidan vad den handlar om. Tar två till, lite som alibi. Kanske läser jag dem någon gång också. Den bok jag fastnar för är en bok om en man som jag, i den situation jag är i. En separerad man. En bok om en skilsmässa, ur mannens perspektiv. Jag blir väldigt rörd av titeln: Kärleken passerade här en gång. Författare Peo Bengtsson.

Jag börjar läsa hemma. Har varit dålig på att ta mig tid att läsa under en längre tid. Nu har jag tid. Och tar den. Har läst halva nu. Känner igen mig i mycket. Känslorna. Ilskan. De praktiska trista men nödvändiga frågorna att reda ut. Pengarna. Bostadsbiten. Allt som måste organiseras på något annat sätt från och med stunden då det var över, slut.

I boken blir mannen lämnad av kvinnan som träffat en annan. I min verklighet är det inte så, mer av ett dött förhållande. Vad jag vet. Men om detta under årens gång förtvinade förhållande berättar boken väl och igenkännligt. Jag vet själv att vi ältat det många gånger, många svåra nattliga samtal som till slut gjort mig desperat och fått mig klarvaken, när motparten sagt att nu får det vara nog, nu sover vi. När hon fått mig att bli så upprörd att jag inte kan sluta ögonen längre, då har hon pratat klart och vill sova.

Jag känner igen mig i bokens skildring av den ensamhet som uppstått. Där man trott att man är två, är man plötsligt ensam. Inte plötsligt kanske, men ensam. Och känner igen mig i de tankar man får. Träffa någon ny, få närhet av någon annan? För sent? För gammal? Rädsla eller oro för hur man kommer att klara av det här. Vilka vänner har man att ringa – och borde man inte ha gjort det tidigare innan krisen?

Nu har jag inte läst hela boken. Men jag tror att jag behöver denna bok just nu.

Annonser

Dubbelmoral 

Har länge tänkt på den märkliga förtjusning som verkar finnas för mord. Inte riktiga mord, utan litterära mord. Bestialiska dåd som utförs i huvudet på deckarförfattare och som läses av – tydligen – stora läsekretsar.

Samtidigt: vi lever i ett samhälle och en tid där fasansfulla gärningar uppdagas närmast regelbundet. Mord, övergrepp, illdåd, misär. Då skrattar ingen när det inträffat i ens närhet.

Hur kan leende författare stå och se välstajlade ut i medierna och glatt berätta om sina senaste bisarra våldsdåd som diktats ihop? Nästan med stolthet. Dåd förlagda gärna till sommaridyll. Klart att det är deras inkomst och levebröd men jag undrar lite över hur läsarna är funtade. Är det verkligen underhållning med mord i bok? Eller speglar intresset något annat? Vad? 

Jag har jobbat som reporter och skrivit om mord. Det är bara fasa och tungt, ingen underhållning alls. För det är riktiga människor som dör och som drabbas.

Bok?

Så, borde man skriva en bok? 
Som den ordarbetare jag är kommer det nog att finnas ett sug inom mig alltid, att skriva längre. 
Numera kan ju vem som vill ge ut bok. 
Problemet: det ska ju vara bra också! Är för självkritisk – och för stressad och trött…
Helst ska någon vilja läsa (köpa) boken. Någon utanför närmsta släkten…
 
Nå. Låter tanken bero ett tag till..

Novell-läge

Jag har kommit in i en novellperiod. Jag har insett att det är smart att läsa noveller när man som jag sällan orkar eller hinner ligga och läsa i timtal. Just nu läser jag en trevlig och lättläst bok av tecknaren Cecilia Torudd: Livet är ett helvete. Hon skriver som hon tecknar. I stället för tre serierutor i en strip, skriver hon tre sidor per kapitel. Pang på, avklarat. Jag tar mig igenom två-tre kapitel varje gång jag läser i boken, i bara några minuter. Mycket tillfredställande för en lässugen men trött och jäktad familjefar som jag.

Läst: Den perfekte vännen

Jag har tagit mig i kragen och läst en del på sistone. Nåja, inte så mycket.
Senast avklarad bok är Den perfekte vännen av Jonas Karlsson. Ja, just han, skådespelaren med mera. Även hyfsat hyllad som författare numera.
 
Vad säga? En novellsamling. Några behagligt korta noveller, med viss knorr. Någon betydligt längre, med obehaglig stämning men intressant intrig. Den novellen, om en kontorsanställd som är jag:et som man inser är inte riktigt klok, ger intressant känsla av att vara den person som alla andra stör sig på. Fast man själv tycker att man är den ende som har rätt, och vet bäst. Obehagligt, men ganska väl skildrat ändå.
 
Sedan är det några berättartekniska knep som mer känns som ämnade för byrålådan i Karlssons samling. Som att skriva ”vi” hela tiden när det rimligen handlar om ”jag”. Påfrestande att läsa. Jag vill ha bra historier där inte berättelsen skyms av skrivtekniska experiment.
 
Men första novellen var nästan mest på pricken. Handlar om hur en man stöter ihop med en bekant på stan som han inte kan placera helt. Han funderar, grunnar, kommer inte på, vågar inte säga att han inte vet vem den andre är. Ofta kan det nog vara så. Men det brukar lösa sig. I novellen blev det svårare – de två börjar umgås, hänga. Frågetecknet dem emellan rätas inte ut förrän det är på tok för sent. Ungefär:
”Hur är det med brorsan förresten?”
”Jag har ingen bror.”
”Är du inte NN??? Vem fan är du egentligen?”
”Vem är du själv?”.
Båda hade anat att det kanske var fel alltihop.
Pinsam tystnad, snöplig sorti åt var sitt håll. Effektfullt.
Kunde hända vem som helst egentligen.

Borta bäst

Har just racerläst Sara Kadefors pocket Borta bäst. En intressant läsupplevelse, minst sagt. Om en kvinna som upprätthåller masken av att leva helt normalt trots att hon är hemlös och lever på ingenting en tid. Till slut blir det riktigt trassligt, och man får sakta veta varför kvinnan hamnat där hon hamnat.

En intressant sak med Borta bäst är att man är med i ”jag”-form hela tiden, även om huvudpersonen gör fel och beter sig underligt (smått sinnessjukt) så är man med i jaget och det ger en känsla av att man förstår varför det är som det är. Fastän det är helsnett.

Rekommenderas.

De fattiga i Lodz

Jag kämpar, och kämpar, och sakta men säkert tar jag mig igenom.

Det handlar om Steve Sem Sandbergs tegelstensbok, De fattiga i Lodz.

Jag har läst denna fruktansvärda ghettoskildring sedan i somras någon gång.

Den är tjock. Den är tung. Det är massor av för mig svåra personnamn. Det är en fasansfull läsning om människans grymhet och anpassningsförmåga till omänskliga omständigheter. Det är i huvudsak berättelsen om Chaim Rumkowski, judeäldsten, som i sin ledarroll tog på sig kanske lika mycket ansvar för massmord som de tyska makthavarna.

Men det är också berättelsen om flertalet andra öden. Människor som led och försvann.

Det är gripande, det är omänskligt, och fruktansvärt. Men man är fast.

Problemet är att jag har svårt att få ro och tid att läsa länge. Det blir en liten glutt här, en titt där. Nu är jag inne i sista delen, kanske 50 sidor kvar eller lite mer.

Jag vill bli klar med boken. Samtidigt så vill jag det inte.

Barlivet igen… gäsp!

Och så vill jag bara undra: varför är det fortfarande så att det är så intressant att skriva romaner om unga stockholmsboendes barliv?

Är förlagen så enögda fortfarande att det mest intressanta för alltid och evigt är Storstans barhängande barnlösa 27-something-generation som gång på gång ska uppfinna hjulet, och skriva om sina barrundor, sina sexeskapader, sina droger (för det är ju så kittlande att skriva om) och sina kraschade relationer. Sina försök att jaga lyckan In The Big City. Eller bara sexet. Eller drogerna. Eller whatever.

Jag somnar.

Och det här skriver jag efter att ha läst en notis i DN Kultur om att tredje romanen av Karin Ström, Våld, ska handla om just samtid och barliv i Stockholm. Men för att höja sig över mängden (kanske samla lite kulturpoäng) så är det en experimentell roman, tydliggör hon på sin hemsida. Och hon ger ut på eget förlag så inget är väl att säga. Jag har inte läst boken, och kommer inte att göra det, så jag ska inte skriva något mer i detta ämne.

Men nog hade det känts fräscht med en ny roman om barliv i, låt säga, Lycksele eller Pajala? Där kan vi tala om obruten mark i romanform.

Handsken är kastad, bara att börja skriva.

Heder

Läsningen fortgår med varierat resultat. Nu ligger Din heder av ex-popidolen Martin Svensson på sängbordet. Går rätt bra. Blev lite överpedagogisk i går kväll. Handlar om hederskultur och vad den gör med flickor och kvinnor. Intressant.

Läsning noll också

Bredvid sängen ligger en pocket på engelska. Moment 22, alltså Catch 22.

En av mina favoritböcker, som jag tänkt plöja på engelska.

Men plöjandet går trögt.

För jag läser ju aldrig.

Äldste sonen hånar mig, säger att jag håller på med samma pocket medan han tagit sig igenom flertalet tjocka böcker. Då menar jag tjocka.

Han har rätt.

Jag läser inget.

Jag sörjer läsningen.

Inte bra.