Dubbelmoral 

Har länge tänkt på den märkliga förtjusning som verkar finnas för mord. Inte riktiga mord, utan litterära mord. Bestialiska dåd som utförs i huvudet på deckarförfattare och som läses av – tydligen – stora läsekretsar.

Samtidigt: vi lever i ett samhälle och en tid där fasansfulla gärningar uppdagas närmast regelbundet. Mord, övergrepp, illdåd, misär. Då skrattar ingen när det inträffat i ens närhet.

Hur kan leende författare stå och se välstajlade ut i medierna och glatt berätta om sina senaste bisarra våldsdåd som diktats ihop? Nästan med stolthet. Dåd förlagda gärna till sommaridyll. Klart att det är deras inkomst och levebröd men jag undrar lite över hur läsarna är funtade. Är det verkligen underhållning med mord i bok? Eller speglar intresset något annat? Vad? 

Jag har jobbat som reporter och skrivit om mord. Det är bara fasa och tungt, ingen underhållning alls. För det är riktiga människor som dör och som drabbas.

Annonser

En grym, ond dag

Livets korthet, dödens grymhet.

Idag var en svår dag på jobbet.

Det som började som en ovanligt händelserik nyhetsdag, började snart att övergå till en mardröm för många av mina kollegor och mig själv.

Ett grymt våldsbrott hade utspelat sig på en ort i vårt bevakningsområde. Först visste vi det inte, men det visade sig vara ett mord, och sedan fick vi reda på att adressen stämde överens med hemadress till en kollega. Farhågor övergick till sannolikhet, och oron övergick till visshet.

En ung kvinna med barn har bragts om livet av sin tidigare partner. En dotter, mor, släkting, kamrat, kollega, vän har ryckts bort av en brottslig handling. Mönstret är skrämmande likt många andra, när det gäller mäns våld mot kvinnor. Berusad aggressiv man tar till våld mot kvinnan. Ofta stannar det vid olika grader av misshandel, denna gång blev det fråga om mord. (Så är brottsrubriceringen av misstankarna, ännu ej bekräftat i domstol förstås).

Jag mötte henne av en slump i fredags; glad, på väg, på språng. Två dagar senare är hon död.

Jag vet inte hur man hanterar sådant. Vi reagerar alla lite olika. Krishanteringen på jobbet har gått igång, det är bra. Säkert. Man behöver prata, med varandra. Vara ledsna tillsammans. Men det går inte att komma förbi, att sådant här behöver tid. Tid att sjunka in, tid att smälta.

Hon fick ingen mer tid. Hon blev 29 år.

Det är grymt. Tre små barn blev av med sin mamma. Och sin pappa.