Ut, ut, ut

Man behöver komma ut och röra på sig. Det är min grundinställning. Jag är ibland en slöfock korta stunder, men för det mesta håller jag igång. Inte med någon hög nivå eller högt tempo. Men ut, till fots eller på cykel eller skidor, det måste jag.

Jag har återtagit min relation med mina fötter lite grand de senaste åren. Ska förklara.

För säg, 10-12 år sedan började mina fötter krångla. Ont i hälen (hälsporre) och nedsjunkna framvalv. Trista symtom men sånt som går att hantera, jobba med, leva med. Men det var en tid då jag befarade att jag inte kunde gå rejäla sträckor, eller springa i skogen, mer. Någonsin.

Det var deprimerande tankar. Att det var slut, jag var runt 40 och mina fötter hade gett upp. Så tänkte jag. Fjällturerna jag drömmer om, vad blev det av dem?

Då började jag cykla lite mer än tidigare, och det var ju förstås något positivt. Jag utökade cyklandet och försökte hantera fotproblemen med inlägg och diverse övningar. Det är ungefär där jag är idag. Fötterna är inte perfekta men de är mina. Och de fungerar att gå och springa på!

Jag tar en promenad i mina närbelägna skogar då och då. Jag springer på stigar ibland. Inte som en riktigt regelbunden rutin, men jag känner kallet och jag följer det. Jag känner att min kropp, mina fötter, min fysik och mitt psyke mår bra av det.

Senaste dagarna har jag lufsat ett par gånger i skogen med broddar på isiga stigar, i ett par trailskor, som jag hittade i höstas på en bra rea och för ovanlighetens skull i rätt storlek. Modell större. Inte lätt att hitta alltid.

För ett par somrar sedan då jag hade en ganska snål månad ekonomiskt, och var utan barn – och flickvän – men behövde handla. Då tänkte jag som så: jag går genom skogen och handlar. Jag valde att gå, i ett strålande vackert sommarväder, via ett skogsområde förbi en sjö, till ett stort köpcentra där matbutiken fanns. Jag handlade det jag kunde ta med mig på ryggen i ryggsäck, och så gick jag hem igen.

Den känslan var härlig. I stället för att som ibland känna mig missmodig och grubblande, över ensamhet, dålig ekonomi och annat surt, så tog jag tag i en praktisk fråga. Jag GICK och handlade, och GICK tillbaka.

Det tog hela eftermiddagen men jag var nöjd, skönt trött, och hade utfört nödvändiga saker samtidigt som jag hade fått nödvändig motion och friskluft och naturupplevelse. Jag hade frid i kropp och själ den kvällen, trots att jag var ensam.

Jag tänkte att jag tog The High Road to Ica Maxi. Det kändes lite så, passerade lite höjder i skogen innan det bar ned till handelsområdet närmare älven där jag bor. Fast i verkligheten är det ju rätt platt härikring. Men det var lite rolig tanke, istället för den platta gångbanan genom bostadsområdena så travade jag glatt genom skogen. The High Road.

Det är ett sätt att må bra. Att ta sig ut, inte bara för att njuta utan som en del av det vardagliga. Det är därför jag cyklar mycket också, även till och från jobbet. Jag mår bra, jag transporterar mig, jag får röra mig och får andas, svettas lite. Det kostar inget ekonomiskt eller miljömässigt heller.

Det är bara uppsidor, bara positiva bitar.

The hard way – jag gör det för egen maskin

Var på en dubbel-50-årsfest härom dagen. Mycket trevligt folk och kända ansikten. Om än ex med sambo var där och gav mig the creeps, men jag bara undvek dem och  hade kul med alla andra. Sen hemkomst, bakis morgonen därpå. Vaknar med ett ryck klockan sex – ska ju ha ett föräldrauppdrag för ett av barnen i en ort fyra mil från min stad, klockan 11! Kan inte köra bil! Går tåg och buss – nej inte så det matchar!

Vad göra… cyklist som jag är, inser jag: här ska cyklas. Sagt och gjort. Iväg 0840-isch på hojen, nöter landsväg i nära två timmar, kommer fram i tid.

Där visar det sig att mitt uppdrag inte var så nödvändigt, att sälja korv på ett utebads sista sommarsäsongs-helg. Det var trist väder och få badande, så personalen hade inget behov av extra personal.

Jag hängde där ett tag, duschade, fikade, pysslade om cykeln som fått pyspunka. Och så cyklade jag hem igen.

Kan lova att jag var slut på kvällen, efter en rejäl fest och påföljande drygt åtta mils cykling med för få sömntimmar i kroppen… Men idag, dagen efter cykeldagen, är jag tillfreds och nöjd i kroppen, känner mig sliten men så där lugn. Behöver inte iväg ut (fast det kanske blir någon lugn liten tur senare, får se.)

Jag har ju lätt att bli rastlös om jag inte får den fysiska rörelse som min kropp vant sig vid, och nu är jag inne i en sådan bra träningsperiod under sommaren att jag måste ut var och varannan dag. OK, vilar några dagar emellanåt men mest på grund av att jag inte hinner cykla ut i skogen.

Men jag hojar till och från jobb och  flickvän mest hela tiden.  Allt räknas, även ren transportcykling. Kroppen räknar, kroppen minns, kroppen mår bra.

Jag tog djupt intryck av Anders Hansens sommarprat och hans bok Hjärnstark som jag hann läsa i våras innan sommarpratet. Om hur viktig motion och rörelse är för hjärnan på många olika vis.

Fastnade för uttrycket: hjärnan räknar varje steg. All rörelse är bättre än  att inte röra sig.

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Charm

Skriver med en person.

Charmas av henne.

Antingen är jag lätt utsvulten på respons,

Eller så är hon det. Charmig.

Trivsam känsla ändå.

Mer vet jag inte nu.

Njuter av stunden. Ögonblicket.

***

Helgen som gick blev minnesvärd.

Två dagars cykeläventyr med gammal god vän.

Svett, flås, puls, mjölksyra i låren.

Skratt, bus, vara grabbiga som bara gamla vänner kan.

Solsken, eld, fågelsång,

Nattsittning vid brasan.

Stugliv. Whiskyhutt.

Det var livet på en pinne kan man säga.

Friheten ute

Ja, den här arbetsveckan tog slut också. Det har varit en vecka  med tidiga morgnar, en massa skjutsande och bilåkande, och trötthet. Mycket trötthet.

Jag har längtat efter helgen ungefär hela veckan. Ska det vara så? Nej… men livet måste hållas igång, det står inte still.

Man gör det man ska. Jobbet blir ibland bara för mycket men man står ut (ibland inte, då låter jag nog lite gnällig i kontorslandskapet har jag själv insett…).

Barnen får den hjälp de behöver. Och i slutänden varje dag stupar man i säng, trött och slut. Med vetskap om att man ska upp igen snart.

Nåja. Helgen kom. Det var solsken och krispigt kallt. En underbar lördag, med sovmorgon, kaffe, radionyheter. Och sedan: till sist kom jag ut på en egen tur i det fria, i ett par timmar. På cykel, med dubbdäck, välklädd i kylan, tog jag en av mina vanliga skogsrundor på hojen.

Så befriande. Så skönt. Så avkopplande. Så…halkigt! Men helt perfekt.

Jag hade nog varit ute ännu längre än det blev, ifall inte framväxeln på cykeln hade frusit ihop. Det var gott om isbelagda pölar längs min väg. Vatten stänker upp när isen kraschar sönder under min tyngd, och i minusgrader blir vattnet till is – och framväxeln började kärva. Nåja, jag tog mig hem utan problem, nöjd, uppiggad och tillfreds.

Ja herre gud vad man ändå går igenom

Ibland slår en tanken, att det är mycket man upplevt, och mycket man klarat av, trots allt.

Trots allt.

Inte tycka synd om sig själv, det känns viktigt.

Men ändå, se vad som skett. Att det skett, hur saker förändrats. Att det påverkat. Sakta förändrat, slitit på, ändrat mig. Det är livets erfarenheter, utan dem vore man inget.

Och se att man klarat av det. För det finns inget alternativ.

Kom att prata med en kollega, något äldre kvinna, om personliga saker vid en fikarast.

Fick veta att hon varit utbränd för ett antal år sedan. Hur jobbiga saker, dödsfall i familjen, fick henne att krascha. En person som hon, alltid på hugget, noll eller hundra, fick för mycket att hantera i livet. Det höll inte.

Jag är inte en sådan person som går för hundra, inte på det sättet. Jag accepterar att inte ge allt, men att ge tillräckligt, i det jag gör. Good enough, det är jag.

Men jag insåg då, eller blev påmind om, att jag påverkats av det jag gått igenom. Av skilsmässa, separation, bostadsproblematiken, ekonomin.

Jag har inte varit mitt bästa jag på jobbet det senaste året, två åren. Och jag bytte ju faktiskt jobb samtidigt som allt det andra hände.

Det är mycket som varit omtumlande. Jag har klarat det, men det är fortfarande tufft. Vissa saker börjar kanske landa först nu, eller så har de inte landat än.

Frågor som kommer. Man glömmer dem periodvis, så kommer de tillbaka.

Ska jag leva ensam nu? Åldrandet… Hur mår barnen? Klarar jag ekonomin? Hur osmart eller orätt fördelad blev skilsmässan ekonomiskt, egentligen? Borde jag sälja min nya bostad och flytta till billigare? Börjar jag bli en asocial enstöring? Ja, såna frågor….

För att mota åtminstone den sista frågan i grind, så har jag bjudit in till inflyttningsfest i höst, med ett gäng goda kollegor. Och jag söker mig vidare, till nya sammanhang, med små steg. Cyklingen är en väg ditåt.

Men jag börjar inse, att det man är i livet vid 47, det ändrar man nog inte på i brådrasket. Den person jag blivit, det är jag. Och jag kommer nog att förbli i stort sett den personen. Om jag har vissa brister, så kan jag jobba med dem. Men det går inte att göra om sig helt. De tankarna kom ofta förr, när det blev gräl och tjafs om olika syn på saker. Hur mycket ska man försöka ändra sig, innan man till slut sviker mycket av sina personliga övertygelser och sin personlighet? Det man, så att säga, ÄR…? Vad är man då, i slutänden? Blir man en bättre person att leva med, om man inte längre kan få vara den person som man naturligt är? Knappast…

Jag är en enkel man, klyschigt men jag ser mig sådan. Jag har inte strävat efter rikedom och makt. Eller karriär. Jag vill ha ett gott tryggt liv, med några vänner och med familj. Jag har det, i viss mån, idag. Men en del har inte riktigt satt sig och blivit stabilt än, jag har dock hopp om det. Come what may…

Jag fixar det här. Oavsett.

Några rader om Säkerts musik och pensionering

Tänkte träna, men det blev en trött dag med föraning om förkylning. En rejäl storstädning och handling får duga. Kanske jag på lördag lyckas göra en långtur, på dagen för Cykelvasan. Vore trevligt med en egen niomilare…

Lyssnade igår kväll/natt lite på Säkerts album Däggdjur. Låten Almunecar är så vackert sorglig så tårarna kommer. https://open.spotify.com/track/4oKEXGSygjoeQrlAJfMJmO?si=rFab56jK

Hon har många gripande låtar, med fina igenkänningsbara texter och underbart ”norrländsk” (nåja, svepande uttryck men ni hajar)  frasering, betoning av ord som de inte uttalas söderöver. Det känns viktigt för den nordregionala stoltheten och identiteten, att en sång kan innehålla uttryck som ”nå” när det är ordet något som åsyftas. Lyssna på Diane Fossey: 

Eller underbara Allting flyter: https://open.spotify.com/track/26mg5XX5LBvXLRDtF3gvMB?si=jGgPFKfZ

Märkligt att Claes Elfsberg, som härom året jämrade sig över att ”tvingas” gå i pension från SVT, syns nästan lika mycket som vanligt i nyhetsankarstolen… Men delvis rätt förstås att behålla kompetent personal oavsett ålder. Men… lite känns det som att han snart borde inse själv att han jobbat klart nu. Livet är mer än bara jobb, förhoppningsvis. Fast säkert är det många som har svårt med att abrupt pensioneras från ett engagerande arbetsliv. Kanske bra att liksom slussas över, att få jobba lite extra under en övergångstid… men jag gissar att jag, när den dagen kommer, vill vara ledig helt, och kanske pyssla med helt andra saker. 

Men än är det  ett par decennier tills pensioneringen. Hinner fundera mer på det senare…

Åter till Säkert. Annika Norlin är en artist man kan bli kär i, på distans i varje fall. Punkt slut.

Formen ner och upp

Det är konstigt, med hur man kan vara helt slut och trött ena dagen. För att några dagar senare vara i riktigt pigg form.

Några dagar efter fjälltur provade jag att cykla igen. Det gick urdåligt. Var trött, oinspirerad, gav upp direkt. Körde nio kilometer. Det är ingenting när man brukar cykla flera mil MINST…

Så jag vilade i någon dag eller två. Gjorde ett nytt försök. Nu kändes det rätt bra. Blev några mil på skogsväg och stig.

Och i dag, nytt försök igen. Det gick bra igen, var taggad. Jag tänkte mig en längre runda. Men den förlängdes mer än jag först planerat, bara för att det kändes bra. Sju mil blev det.

(Ändå har jag valt att skippa Cykelvasan i år. Av flera skäl. Ett av dem är brist på motivation.)

Så kan det gå. Sedan är man mör och go i kroppen, och kan unna sig soffan och en massa film hela kvällen… När man som denna helg är ensam och utan barn så är det en alldeles utmärkt kväll.

Såg Hacksaw Ridge, om vapenvägraren som blev hjälte genom att rädda många skadade från slagfältet. Nå, är lite trött på krigsfilmer som har oändliga och grymma stridsscener, men det var intressant ändå. Byggd på sann historia, som det heter.

Rejsat

Har kört en cykeltävling. Och gosh, var det tufft…

Som första mountainbikelopp på säsongen – när man fortfarande inte riktigt har tränat igång sin kropp efter vintern – var det en oväntat tuff utmaning. Det insåg jag än mer när loppet väl var igång och ryggen började knorra efter bara en mil. Då var det 5,5 mil kvar. Jag hade inte scoutat så mycket kring hur stor utmaning det var, mer än att jag fattat att det var det. Tufft… men det blev hårdare än jag räknat med.

Fast… kanske var jag innerst inne inställd på en rejäl fight. För att skaka om mig själv. Det är mycket i livet som svajar hit och dit, och jag har känt mig lite slut i skallen senaste tiden. Men att bita tag i en rejäl fysisk kraftmätning kan få en att släppa taget om diverse annat som stjäl fokus. Att gå ”all in” och bara köra, bara kämpa, bara slita. Jobba hårt.

När man är ute på stigen, när mjölksyra och domnade lemmar är allt man kan känna, när sandiga passager suger fast cykelhjulen – då går inte tankarna till det vardagliga trista. Då är man så illa tvungen att försöka hålla tungan rätt i mun, att styra rätt nedför hoppiga guppstigar och kämpa sig uppför branta stigningar utan att falla åt sidan. Trots att låren skriker. Trots att andningen går som en dopad blåsbälg.

Jag var inte nära att bryta någon gång. Men jag insåg mot slutet att jag inte hade mycket mer att ge. Och det är nyttigt att känna den känslan. För då har man antagligen fortfarande lite till, men inte väldigt mycket. Man känner hur armar och ben liksom blir utanför ens kropp, inte riktigt går att styra. Man trampar på, fötterna känns som om de lever sitt eget liv där nere.

Under loppet så krävs regelbunden påfyllning av energi. Sportdryck i cykelflaskan, vatten i säck på ryggen. I mina bakfickor hade jag laddat med energikakor och dito gel. Lite sliskigt käk som ändå 1) går fort att trycka i sig och 2) gör nytta. Det vill säga: får kroppen att ta nya tag, får modet att hållas uppe, får musklerna att arbeta vidare trots att de skriker efter att få lägga sig ner på en gräsmatta och bara slappna av…

Just den synen såg jag i mitt inre den sista timmen: hur jag får slänga mig raklång på rygg på en gräsmatta…

Under loppet fick jag också tillfälle att prata lite med en annan cyklist som jag bara haft kontakt med via sociala medier. Bara en sådan sak var mycket värd, tyckte jag så här efteråt. Bra med nya kontakter, i verkliga livet.

I nära fyra timmar trampade jag. Sedan var det över. Det var länge sedan jag var så trött. Efter en liten bilfärd hemåt så hamnade jag snart i soffan. Sedan hamnade jag i sängen, tidigt på kvällen. Hjärtat slog som en stånghammare fortfarande. Men somnade gjorde jag till sist. Så outsägligt skönt det var…