The hard way – jag gör det för egen maskin

Var på en dubbel-50-årsfest härom dagen. Mycket trevligt folk och kända ansikten. Om än ex med sambo var där och gav mig the creeps, men jag bara undvek dem och  hade kul med alla andra. Sen hemkomst, bakis morgonen därpå. Vaknar med ett ryck klockan sex – ska ju ha ett föräldrauppdrag för ett av barnen i en ort fyra mil från min stad, klockan 11! Kan inte köra bil! Går tåg och buss – nej inte så det matchar!

Vad göra… cyklist som jag är, inser jag: här ska cyklas. Sagt och gjort. Iväg 0840-isch på hojen, nöter landsväg i nära två timmar, kommer fram i tid.

Där visar det sig att mitt uppdrag inte var så nödvändigt, att sälja korv på ett utebads sista sommarsäsongs-helg. Det var trist väder och få badande, så personalen hade inget behov av extra personal.

Jag hängde där ett tag, duschade, fikade, pysslade om cykeln som fått pyspunka. Och så cyklade jag hem igen.

Kan lova att jag var slut på kvällen, efter en rejäl fest och påföljande drygt åtta mils cykling med för få sömntimmar i kroppen… Men idag, dagen efter cykeldagen, är jag tillfreds och nöjd i kroppen, känner mig sliten men så där lugn. Behöver inte iväg ut (fast det kanske blir någon lugn liten tur senare, får se.)

Jag har ju lätt att bli rastlös om jag inte får den fysiska rörelse som min kropp vant sig vid, och nu är jag inne i en sådan bra träningsperiod under sommaren att jag måste ut var och varannan dag. OK, vilar några dagar emellanåt men mest på grund av att jag inte hinner cykla ut i skogen.

Men jag hojar till och från jobb och  flickvän mest hela tiden.  Allt räknas, även ren transportcykling. Kroppen räknar, kroppen minns, kroppen mår bra.

Jag tog djupt intryck av Anders Hansens sommarprat och hans bok Hjärnstark som jag hann läsa i våras innan sommarpratet. Om hur viktig motion och rörelse är för hjärnan på många olika vis.

Fastnade för uttrycket: hjärnan räknar varje steg. All rörelse är bättre än  att inte röra sig.

Annonser

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Charm

Skriver med en person.

Charmas av henne.

Antingen är jag lätt utsvulten på respons,

Eller så är hon det. Charmig.

Trivsam känsla ändå.

Mer vet jag inte nu.

Njuter av stunden. Ögonblicket.

***

Helgen som gick blev minnesvärd.

Två dagars cykeläventyr med gammal god vän.

Svett, flås, puls, mjölksyra i låren.

Skratt, bus, vara grabbiga som bara gamla vänner kan.

Solsken, eld, fågelsång,

Nattsittning vid brasan.

Stugliv. Whiskyhutt.

Det var livet på en pinne kan man säga.

Friheten ute

Ja, den här arbetsveckan tog slut också. Det har varit en vecka  med tidiga morgnar, en massa skjutsande och bilåkande, och trötthet. Mycket trötthet.

Jag har längtat efter helgen ungefär hela veckan. Ska det vara så? Nej… men livet måste hållas igång, det står inte still.

Man gör det man ska. Jobbet blir ibland bara för mycket men man står ut (ibland inte, då låter jag nog lite gnällig i kontorslandskapet har jag själv insett…).

Barnen får den hjälp de behöver. Och i slutänden varje dag stupar man i säng, trött och slut. Med vetskap om att man ska upp igen snart.

Nåja. Helgen kom. Det var solsken och krispigt kallt. En underbar lördag, med sovmorgon, kaffe, radionyheter. Och sedan: till sist kom jag ut på en egen tur i det fria, i ett par timmar. På cykel, med dubbdäck, välklädd i kylan, tog jag en av mina vanliga skogsrundor på hojen.

Så befriande. Så skönt. Så avkopplande. Så…halkigt! Men helt perfekt.

Jag hade nog varit ute ännu längre än det blev, ifall inte framväxeln på cykeln hade frusit ihop. Det var gott om isbelagda pölar längs min väg. Vatten stänker upp när isen kraschar sönder under min tyngd, och i minusgrader blir vattnet till is – och framväxeln började kärva. Nåja, jag tog mig hem utan problem, nöjd, uppiggad och tillfreds.

Några rader om Säkerts musik och pensionering

Tänkte träna, men det blev en trött dag med föraning om förkylning. En rejäl storstädning och handling får duga. Kanske jag på lördag lyckas göra en långtur, på dagen för Cykelvasan. Vore trevligt med en egen niomilare…

Lyssnade igår kväll/natt lite på Säkerts album Däggdjur. Låten Almunecar är så vackert sorglig så tårarna kommer. https://open.spotify.com/track/4oKEXGSygjoeQrlAJfMJmO?si=rFab56jK

Hon har många gripande låtar, med fina igenkänningsbara texter och underbart ”norrländsk” (nåja, svepande uttryck men ni hajar)  frasering, betoning av ord som de inte uttalas söderöver. Det känns viktigt för den nordregionala stoltheten och identiteten, att en sång kan innehålla uttryck som ”nå” när det är ordet något som åsyftas. Lyssna på Diane Fossey: 

Eller underbara Allting flyter: https://open.spotify.com/track/26mg5XX5LBvXLRDtF3gvMB?si=jGgPFKfZ

Märkligt att Claes Elfsberg, som härom året jämrade sig över att ”tvingas” gå i pension från SVT, syns nästan lika mycket som vanligt i nyhetsankarstolen… Men delvis rätt förstås att behålla kompetent personal oavsett ålder. Men… lite känns det som att han snart borde inse själv att han jobbat klart nu. Livet är mer än bara jobb, förhoppningsvis. Fast säkert är det många som har svårt med att abrupt pensioneras från ett engagerande arbetsliv. Kanske bra att liksom slussas över, att få jobba lite extra under en övergångstid… men jag gissar att jag, när den dagen kommer, vill vara ledig helt, och kanske pyssla med helt andra saker. 

Men än är det  ett par decennier tills pensioneringen. Hinner fundera mer på det senare…

Åter till Säkert. Annika Norlin är en artist man kan bli kär i, på distans i varje fall. Punkt slut.

Formen ner och upp

Det är konstigt, med hur man kan vara helt slut och trött ena dagen. För att några dagar senare vara i riktigt pigg form.

Några dagar efter fjälltur provade jag att cykla igen. Det gick urdåligt. Var trött, oinspirerad, gav upp direkt. Körde nio kilometer. Det är ingenting när man brukar cykla flera mil MINST…

Så jag vilade i någon dag eller två. Gjorde ett nytt försök. Nu kändes det rätt bra. Blev några mil på skogsväg och stig.

Och i dag, nytt försök igen. Det gick bra igen, var taggad. Jag tänkte mig en längre runda. Men den förlängdes mer än jag först planerat, bara för att det kändes bra. Sju mil blev det.

(Ändå har jag valt att skippa Cykelvasan i år. Av flera skäl. Ett av dem är brist på motivation.)

Så kan det gå. Sedan är man mör och go i kroppen, och kan unna sig soffan och en massa film hela kvällen… När man som denna helg är ensam och utan barn så är det en alldeles utmärkt kväll.

Såg Hacksaw Ridge, om vapenvägraren som blev hjälte genom att rädda många skadade från slagfältet. Nå, är lite trött på krigsfilmer som har oändliga och grymma stridsscener, men det var intressant ändå. Byggd på sann historia, som det heter.

Rejsat

Har kört en cykeltävling. Och gosh, var det tufft…

Som första mountainbikelopp på säsongen – när man fortfarande inte riktigt har tränat igång sin kropp efter vintern – var det en oväntat tuff utmaning. Det insåg jag än mer när loppet väl var igång och ryggen började knorra efter bara en mil. Då var det 5,5 mil kvar. Jag hade inte scoutat så mycket kring hur stor utmaning det var, mer än att jag fattat att det var det. Tufft… men det blev hårdare än jag räknat med.

Fast… kanske var jag innerst inne inställd på en rejäl fight. För att skaka om mig själv. Det är mycket i livet som svajar hit och dit, och jag har känt mig lite slut i skallen senaste tiden. Men att bita tag i en rejäl fysisk kraftmätning kan få en att släppa taget om diverse annat som stjäl fokus. Att gå ”all in” och bara köra, bara kämpa, bara slita. Jobba hårt.

När man är ute på stigen, när mjölksyra och domnade lemmar är allt man kan känna, när sandiga passager suger fast cykelhjulen – då går inte tankarna till det vardagliga trista. Då är man så illa tvungen att försöka hålla tungan rätt i mun, att styra rätt nedför hoppiga guppstigar och kämpa sig uppför branta stigningar utan att falla åt sidan. Trots att låren skriker. Trots att andningen går som en dopad blåsbälg.

Jag var inte nära att bryta någon gång. Men jag insåg mot slutet att jag inte hade mycket mer att ge. Och det är nyttigt att känna den känslan. För då har man antagligen fortfarande lite till, men inte väldigt mycket. Man känner hur armar och ben liksom blir utanför ens kropp, inte riktigt går att styra. Man trampar på, fötterna känns som om de lever sitt eget liv där nere.

Under loppet så krävs regelbunden påfyllning av energi. Sportdryck i cykelflaskan, vatten i säck på ryggen. I mina bakfickor hade jag laddat med energikakor och dito gel. Lite sliskigt käk som ändå 1) går fort att trycka i sig och 2) gör nytta. Det vill säga: får kroppen att ta nya tag, får modet att hållas uppe, får musklerna att arbeta vidare trots att de skriker efter att få lägga sig ner på en gräsmatta och bara slappna av…

Just den synen såg jag i mitt inre den sista timmen: hur jag får slänga mig raklång på rygg på en gräsmatta…

Under loppet fick jag också tillfälle att prata lite med en annan cyklist som jag bara haft kontakt med via sociala medier. Bara en sådan sak var mycket värd, tyckte jag så här efteråt. Bra med nya kontakter, i verkliga livet.

I nära fyra timmar trampade jag. Sedan var det över. Det var länge sedan jag var så trött. Efter en liten bilfärd hemåt så hamnade jag snart i soffan. Sedan hamnade jag i sängen, tidigt på kvällen. Hjärtat slog som en stånghammare fortfarande. Men somnade gjorde jag till sist. Så outsägligt skönt det var…

Gott ändå

Jodå, det rullar på. Tackar som frågar.

Har haft lite svacka, det är väl inte helt över än. Men det börjar vända uppåt.

Jag har insett hur lättad jag är över att ha löst min bostadssituation för framtiden. Enormt skönt. Njuter av att vara hemma, att fixa lite, eller bara stå och laga käk till ungarna en vanlig dag. Samtidigt har jag fått en förnyad eller ökad förståelse för hur svårt det är att ha en osäker boendesits, en osäker framtid. Det gnager och äter på en. Oro, stress. Det är många som har det så. Separerade, unga vuxna, studenter, nyanlända, sjukskrivna. Och många fler.

Man får vara så tacksam för det man trots allt har. Tacksam mot – vem? Jag är ju inte speciellt troende åt något håll. Men ibland får man se på Livet, att det har sin ups and downs, men när det går bra så får man titta på sig själv utifrån och försöka se: ”Nu har du det ganska bra ändå. Inse det.” Någonstans, en ödmjukhet.

Bil löste sig också. Har köpt en liten snål asiat. Enormt skönt. Klyschigt och så, men det är en frihet att kunna fixa allt på egen hand. Och kunna hjälpa andra utan vidare. Jag kör inte så mycket bil ändå, cyklar mest till och från jobbet.

USA:s kaos snurrar på, snart brister det. Måste brista. Ohållbar situation med en galen president.

Utvecklingssamtal på jobbet. Håll god min, spela med, inga problem med mig, nähä då. Det här vill jag utvecklas inom, visst. Jag ska visa mig lite mer framåt. Okej. Tack och hej. Puh… ett år till nästa gång…

Solen och värmen. Kommer den nu???

Min ensamkommande ungdom, som jag är kontakt för. Det är inte lätt. Man märker så tydligt hur svårt han har det, han och hans kamrater. Håller god min för mig, skriver om smärta i sociala medier. Jag blev orolig en dag, försökte få kontakt. Sedan var det inget alls han ville prata om med mig. Jag respekterar det. Men hoppas att han känner någon slags stöd i att jag ändå bryr mig om.

Har varit ute och testat mig fram på dejtnätet ett bra tag, men det känns inte som en bra väg. Drar mig tillbaka. Har haft ett möte, har skrivit med några. Känns inte alls. Stressande, samtidigt ointressant, krystat. Jag är nog inte där än. Om någonsin. Inte än i alla fall. Tror mer på personlig direktkontakt just nu. Lättare att få en känsla för annan person, hur hon är och hur man funkar ihop. Men det är långt bort. Långt långt bort. Kan tänka att man är bränd för gott, att det kanske får vara så. Jag märker väl om det förändras någon gång. Innan dess, ingen idé att pressa fram något nytt i relationsväg.

Ute och trampar hoj igen. Känns bra. Kan bli en fin sommar i sadeln. Tror inte jag kommer att nå samma intensitet som förra sommaren men kanske? Då var det både en fokuserad ökad satsning, och mycket terapitrampande. Bra för själen, bra för kroppen. Vore inte fel även i sommar att få till så många mil i skogen som 2016. Vi får väl se.

Lite sånt här förgyller livet. Lånar en film av annan skogscyklist (gillar att det inte är så fartigt, mer bara vanlig hobbymotionär i vacker natur):