Det som sker

Den här gamla kinesiska berättelsen berättade en vän för mig för många år sedan. Jag har haft den med mig i bakhuvudet i en komprimerad version, men hittar den på nätet i en mängd olika tolkningar på svenska. Här en version. Innebörden är dock densamma. Den är antagligen sedd som lite banal och allmängods, men är ändå fin tycker jag. En huvudlinje i berättelsen om den kloke mannen är detta:

Det enda som går att veta är att man oavsett vad måste förbereda sig på allt som livet har att ge.

Jag läste upp historien för mina barn ikväll. De gillade den, och jag tror att den satte igång tankarna i deras huvuden…

Annonser

Kommunalt värre

Ibland vill jag göra något åt saker, som ligger under kommunens ansvar. Sådant som skaver i samhället, eller tips på förbättringar. (Inte gjort det ofta, men 2-3 ggr på de senaste fem åren kanske.)

Det har hänt att jag skrivit mejl, formulerat mig noga och hövligt, och tryckt på sänd.

Men sällan eller aldrig kommer ett svar, en bekräftelse eller någon reaktion. Själv glömmer jag snart bort det jag skrev och följer inte upp.

Jag vet ju en del om allmänna handlingar, offentlighet och sådant. En kommun har att hantera det som medborgarna hör av sig om. Diarieföra och ev besvara/förmedla till rätt tjänsteman.

Jag har en känsla av att man tar allt lättare på det ansvaret. Hinns det inte med eller bryr man sig inte längre?

Kanske är det jag som skickar till personlig adress istället för inbox som diarieförs? Men det ska en myndighet hantera ändå, kan tyckas.

PS: jag tänker inte bli manisk rättshaverist i denna fråga. Men lite bekymrande tycker jag att det är.

En grabb till kom in i mitt liv

Det har varit några intressanta veckor.

Jag och mina barn blev efter några om och men kontaktfamilj till en ung kille från Afghanistan.

Innan jag tog steget och anmälde mig till detta, gick jag en längre tid och tänkte ”man borde”, men samtidigt ”inte kan jag” och ”säkert andra som gör det bättre”.

Sedan kom tidningsrubriker och tv-inslag om hur unga afghanska killar mår så dåligt i Sverige att de tar livet av sig.

Det fick mig att inse. Det lilla jag kan göra, är att vara jag. Att vara en människa som öppnar min värld för en ny ung ensamkommande kille. Att öppna mitt hjärta, och mitt hem.

Så nu har jag gjort det. Har haft två möten med honom, en 17-åring från en, vad jag förstår, mindre stad i Afghanistan. Vi har promenerat, pratat, fikat.

Hans berättelse, som han lägger fram på imponerande bra svenska, är i mångt och mycket hjärtekrossande.

Det är en kille av många som lämnat svåra förhållanden, upplevt mödor och skräck som ingen oavsett ålder borde tvingas genomgå. Han har bett för sitt liv över hundra gånger under resan till Sverige, berättar han. Sträckan han reste gick genom så många länder att vi fick ta fram kartboken och peka ut rutten. I lastbil och bil och till fots, genom Afghanistan, Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland… och hela vägen genom Europa, till Stockholm. Passagen mellan Iran och Turkiet gjordes under 14 timmars fotvandring över gränsen. Han åkte den livsfarliga sträckan över havet med gummibåt till Grekland.

Det är en kille med mycket nära till skrattet. En artig och trevlig pojke i övre tonåren. Men när jag frågar honom för mycket om hans familj och hur han mår, så får han nära till gråten. Det finns mycket sorg där inne.

Det är en del av världen som kommit hem till mig, och det är bara att hänga med och göra så gott man kan. Det duger långt mer än att inte göra någonting.

Det här som jag nu gör, gör jag helt ideellt. Det finns ingen vinning i det för mig, ekonomiskt. Men det finns ofantligt mycket att vinna på en rad andra plan. Jag och mina barn får ta del av en verklighet som vi inte kan blunda för. Och i bästa fall kan vi få vara med och stötta en ung person i en svår situation – kanske blivande svensk – att nå sina mål i livet. Han har högt uppsatta mål med utbildning till avancerade yrken.

Kanske är det här också, eller jag vet att det är, mitt sätt att agera i en kritisk tid. När vi står vid ”the crossroads” och har att välja. (Den här sekvensen älskar jag, ur Scent of a Woman).

Att visa var jag står, att kämpa emot den flod av främlingsfientlighet, hat och lögner som tyvärr är en del av vår samtid. Jag tar ställning genom en egen handling emot rasism, Sverigedemokraterna, nazism och allmän oupplyst inskränkthet – genom att ge av mig själv till stöd för en människa som sökt en bättre framtid i vårt trygga land.

Mycket bra också

Jo, jag har så smått tänkt på det här året, 2016.

När vi pratar om det allmänna året som varit, så finns mycket tråkigt och dystert. Stora motgångar politiskt, mänskligt lidande i världen, ökade spänningar mellan länder och mellan folk i samma land. Klimatet… och så vidare, och så vidare.

Jag tänker på mitt eget år.

Det har varit tufft delvis, ja visst. Har flyttat flera gånger, ovisshet och stress kring bofrågan.

Men jag har också gjort lite lemonad av citronerna, så att säga.

Jag har satt upp mål, gjort nya saker som jag längtat till lång tid. Och genomfört dem.

  • Jag har varit i USA.

  • Jag har cyklat mer, snabbare och längre än jag någonsin tidigare gjort. Och det har gjort mig gott att satsa på cyklingen, verkligen. Inte på någon högre nivå förstås, men i min värld en vassare satsning än tidigare.

  • Jag har varit i Finland med pojkarna (hade i princip aldrig varit dit tidigare, utom ytterst kort).

  • Jag har varit på en överväldigande Ullevi-konsert med Håkan Hellström.

  • Jag har varit på en upplivande syskonhelg till fjälls i våras. Det har aldrig hänt tidigare.

  • Jag har tecknat upp mig för köp av en lägenhet, en egen bostad som blir min inom ett par månader. En trygghet, en bas, en punkt i tillvaron där jag är den som väljer hur jag ska göra. Och där jag ska göra allt för att mina barn ska må bra när de är med mig.

Se där. Några saker som hänt, stora saker på olika plan.

Det finns saker att se fram emot nästa år. Jag ska börja fundera på vilka mål jag ska sätta upp.

Inom cyklingen, finns några givna. Men i övrigt – ja, en egen liten stuga är ju en dröm. Men jag behöver få en ekonomisk långsiktighet först i mitt nya boende. Det kommer, det ordnar sig.

Det har jag genom åren ofta haft som måtto, måhända låter det ansvarslöst men känns befriande när ångest börjat försöka slå klor i mig:

Det ordnar sig.

Tankarna som kommer

Svängningarna i livet, hela tiden. Det går fort, det går långsamt.

Tvära kast, eller invanda grå rutiner.

Längtan till sommaren när det är vinter.

(Det här är ett rent hjärntömnings-inlägg. Lite av varje.)

Ringer en gammal vän, får en konflikt med exfrun, frostig relation, missförstånd.

Återupplivar kontakter, försöker odla vänskaper som börjat tyna, eller knyta nya band. De nya banden är svåra, jag är inte där än. Men det finns där, framöver.

Såg ett avsnitt i en tv-serie, Billions. En sociopatisk aktieklippar-miljardär har stängt av känslorna. Om de inte sätts igång igen så dör de, sa terapeuten. De orden träffade även mig.

Jobbar, vantrivs ibland, funderar på annat val i livet. Eller köra vidare på lagt spår ett tag till. Några år.

Några år till. Och sedan. Var är man då? Och var är man nu? Otillfreds, ibland nöjd. Splittrad.

Skäms inte för min sits, talar om den när folk frågar. Separationen, boendelösningarna, planerna. Om det finns några planer.

Känns som jag blickar framåt nästa helg mest, nästa ledighet, nästa folköl framför Netflix, nästa resa bort, var som helst. Till och med till Sundsvall. Något annat, fast jag trivs hemmavid. Vill ordna ett stabilt hem som gäller för lång tid, och från slutet av februari inleds den fasen.

Då har jag min egen helt nya lägenhet, som jag och barnen ska bo i. Det blir bra. Tänka framåt. Inte älta, inte gnälla.

Jag såg videon till Brothers in arms och ögonen fylls av tårar.

Var är världen på väg? Tillbaka till det som repeteras regelbundet,  mänsklighetens blindhet för att ondskan återkommer med jämna mellanrum.

Vi minns inte mer än en knapp mansålder, om vi inte läser och lär av historien. Slutsatsen i denna essä är inte positiv. 

Fokus på det jag kan påverka. Mitt beteende, hur jag tar hand om de människor jag ansvarar för. Mina barn. Och mina val i livet. Klimatet, politiken, humanismen.

Det är inte lätt att vara människa, men alternativet är ju sämre förstås.

Jazzar på…

Det är lite så här nu. Lite soft jazzig känsla. Lite söndagsfeeling.

Har varit med ungarna senaste veckan, intensivt, kul, stressigt men levande dagar. Levande.

Har haft några härliga middagsstunder, med dem och sedan även med några gäster i släkten. Väldigt sköna stunder för mig, och för dem tror jag.


Längtar lite tillbaka till New York.


Drömmer drömmar om nya resor.


Oroar mig för nutiden, råheten, gränser som flyttas fram in på, som man trott, okränkbar mark. Fulheten har kommit hit och den blir bara fulare. Tills vi ser till att kicka ut det där partiet ur riksdagen och rampljuset. Valet 2018 blir en rysare. Vad är det för Sverige vi vaknar upp till efter det valet?
Oroar mig för USA-valet. Enda rimliga slutresultatet är ju Clinton men vad vet man?
Oroar mig för militär upprustning, för Rysslands aggression och Natos respons, för att mina barn kanske måste göra lumpen i en tid av oro i Sveriges närområde.


Sådana saker. Men också, det har varit en underbart vacker helg. Har inte varit ute så mycket men i alla fall lite. Jag har återhämtat mig från Amerika-förkylningen. Tagit någon cykeltur i skogen. Ska ta några till i veckan då jag har ledig tid på dagarna.


Blickar framåt, ska besöka föräldrarna om några veckor. Blir bra. Känns viktigt. För dem och för mig. Och så naturen där de bor. Den finns i min själ, i form av längtan och drömmar. Skönt att komma dit igen. Norrut. Tid på året spelar inte så stor roll. Senhösten/förvintern är också fin.


Ledig söndagkväll. Plöjer Homeland. Försöker komma i säng tidigt. Blev sent igår.


Tänker på barn. Barnen. Våra barn, andra barn. Hur lyckligt lottade vi är som fått barn som mår bra och har det relativt lätt i livet (vad vi vet, förstås, sedan är det alltid en kamp att växa upp… för många). Ser andra barn, som har det svårt. De som fötts under svåra omständigheter. Och de som föds i Sverige men inte är friska. En kollegas familjs liv blev vänt upp och ned. Ständig övervakning dygnet runt för att hålla det lilla barnet vid liv, att återgå till jobbet inte att tänka på, i stället kamp mot Försäkringskassan och strikta stela regler. Tuff match.


Det är inte självklart att allt Ulf Lundell skriver numera i sin blogg bör tas upp av massmedia. Just sayin’…


The Times They Are A’Changing Back…. hoppas inte det. Men såg en glimt av filmen Bob Roberts, där politiker med konservativa värderingar (Tim Robbins) gör en Bob Dylan fast tvärt om. Märklig men intressant film (sett den tidigare men länge sedan). Och en och annan detalj påminner om dagens republikanska presidentkandidat, vad han nu heter… Plump.


Mer Homeland nu.

Verkligheten otroligare än dikten

Hemstaden med sitt storhetsvansinne bland politiker och toppchefer gör ständigt nya framsteg för att överraska sina kritiker.

Nu ska hela Nolia-området flyttas

Tur är att det finns kreativ satir i stan, om än illa omtyckt förstås av de som häcklas.

Här är senaste inlägget av Facebook-sidan ”Umeå meme-huvudstad 2018”. Om en generös kommunsponsring av ett förlustdrabbat gitarrmuseum…

Läsvärt om hur kommunalråd skyller dåliga satsningar på media: Medierna bär skulden – vem annars?