Kommunalt värre

Ibland vill jag göra något åt saker, som ligger under kommunens ansvar. Sådant som skaver i samhället, eller tips på förbättringar. (Inte gjort det ofta, men 2-3 ggr på de senaste fem åren kanske.)

Det har hänt att jag skrivit mejl, formulerat mig noga och hövligt, och tryckt på sänd.

Men sällan eller aldrig kommer ett svar, en bekräftelse eller någon reaktion. Själv glömmer jag snart bort det jag skrev och följer inte upp.

Jag vet ju en del om allmänna handlingar, offentlighet och sådant. En kommun har att hantera det som medborgarna hör av sig om. Diarieföra och ev besvara/förmedla till rätt tjänsteman.

Jag har en känsla av att man tar allt lättare på det ansvaret. Hinns det inte med eller bryr man sig inte längre?

Kanske är det jag som skickar till personlig adress istället för inbox som diarieförs? Men det ska en myndighet hantera ändå, kan tyckas.

PS: jag tänker inte bli manisk rättshaverist i denna fråga. Men lite bekymrande tycker jag att det är.

Annonser

Förändringens tid

Det händer allt fortare nu. Förändringen. Det känns så.

Vi har blivit digitaliserade. Det finns många sidor av det. Inte bara gott, inte bara ont.

Vi handlar på nätet, inte i butiken. Billigare, enklare. Eget val, egna beslut, jämföra, beställa, skicka tillbaka. Snabbt, smidigt.

Vi lyssnar på strömmad musik via abonnemang, går inte och köper CD-skivor längre. Jag höll ut länge med CD, sedan föll det ihop. Varför hålla fast? Slutade handla skivor. Lyssnade gratis med reklam. Så till sist: skaffade familjeabonnemang för mig och barnen. Kostnaden per månad är nog mindre än jag förr la på CD-skivor. Då, i en annan tid. Nu upptäcker jag ny musik hela tiden. Ser vad andra lyssnar på, testar mig fram. Hittar nytt. Hittar gammalt som jag missat.

Vi slutar allt mer med att betala med mynt och sedlar. Snart går det inte alls. Äventyrsbadet i min stad är nybyggt, där kan ingen betala kontant längre.

Vi swishar varandra hit och dit. Enkelt, snabbt, direkt. Pengar förs över elektroniskt från konto till konto med några smarta telefonknappningar.

Vi säger inte smartphone längre. Det är så självklart att telefonen är alltings centrum nu, inte en smart pryl man tar fram då och då. Den är framme hela tiden.

Vi ser vad vi vill när vi vill, om vi orkar, på tv. Strömmar film och serier. Det kostar mycket. Man vill ha sport, film, serier. Summan av våra digitala nöjesvanor börjar bli kostsamt hög. Så tar man ett steg tillbaka, avslutar något abonnemang, pausar. Sedan är man där igen. Linjär tv är sällan sedd numera, tablån ligger orörd. Kollar när man tycker att man har tid, och ork. Barnen ser sina grejor, jag ser det jag gillar. Ibland ser vi samma serier, jag och äldsten, men är i otakt. Hur skulle vi kunna tajma in varandras tid numera, när alla är vana vid att själva knäppa igång sin skärm och kolla i enskildhet. Även jag.

Det är nästan bara vid viktiga fotbollsmatcher vi samlas och ser tillsammans. Och när jag föreslår en film som ungarna vill se med mig.

Men allt är inte digitalt. Allt måste inte vara det. Allt får inte vara det.

Jag lade mig efter jobbet på soffan och läste klart den bok jag påbörjade under semestern. Det var skönt. Jag och en pocket. Inget som stör. Bara sida upp och sida ner av text. I egen takt. Inga pushnotiser, inga sms-pling.

Jag sms:ade min mor på min fars födelsedag. Det var upptaget i telefonen. Så jag sms:ade. Fick inget svar. Jag vet inte om det kom fram. Det känns inte bra. Digital klinisk kyla i det firandet, om man så säger. Envägskommunikation utan respons. En röst, ett samtal, är vad som räknas. Jag ska ringa, om än en dag för sent.

[uppdaterad]

Tro det eller ej men jag  har köpt min första PC-dator. Och min första router.

Hur är detta möjligt? Jo, jag har förvisso varit delägare i att äga dessa grejor under längre tid. Men jag har aldrig köpt dem själv. Jag har liksom bara hängt med.

När nu jag flyttat ut och en gammal laptop kraschade, har jag varit utan dator under en liten tid. Mobilen har löst det mest akuta. Men lite besvärligt är det…

Sedan bytte hyresvärden bredbandsleverantör. Utan dator gick det inte att fixa om routern för wifi:et. Och utan wifi har man inga glada ungar hemma… Det blir rastlöst, grinigt, trist. Sorgligt men sant.

Så jag gick och köpte en dator. Och blev tvungen att köpa en ny router också, den andra var för gammal.

Sisådär ja, uppdaterad för det nya årtusendet (lite sent in i matchen…).

Och en lättnad att åter kunna använda Apple-TV:n.

Det har blivit en del ny teknik på sistone, inser jag nu… det var väl dags.

 

Efter åtta

Gudarna ska veta (nåja, är ateist/agnostiker) att det vore jobbigt att bli solo om det inte fanns moderna tidsfördriv, alltså medier som streamad tv, bredband, wifi, smartphone och surfplatta…

Första dagarna i lägenheten var lite panikartade; knappt några möbler, inget nätverk, tv:n gick inte igång (för att jag klantade till det med sladdkopplingarna)… Vad gör man då, om man är ensam? Lyssna på musik, okej. Men man är mer kräsen numera…

Nu har jag fixat flexibelt användbara Netflix (lätt att börja, ingen bindningstid; gratis första månaden) och börjat plöja mig igenom House of Cards – en given serie för mig som älskade charmiga men seriösa The West Wing (Vita huset) och den mer komiska Weep. Allt på temat amerikansk toppolitik, med falska ränker och knipsluga baktankar bakom varje ädel fasad.

I kväll har jag knäppt i mig två 2,8:or, tre koppar kaffe, alldeles för många After Eight, och två avsnitt av House of Cards. Nu väntar ett tredje, innan inknoppning inför arbete i morgon igen.