Gott ändå

Jodå, det rullar på. Tackar som frågar.

Har haft lite svacka, det är väl inte helt över än. Men det börjar vända uppåt.

Jag har insett hur lättad jag är över att ha löst min bostadssituation för framtiden. Enormt skönt. Njuter av att vara hemma, att fixa lite, eller bara stå och laga käk till ungarna en vanlig dag. Samtidigt har jag fått en förnyad eller ökad förståelse för hur svårt det är att ha en osäker boendesits, en osäker framtid. Det gnager och äter på en. Oro, stress. Det är många som har det så. Separerade, unga vuxna, studenter, nyanlända, sjukskrivna. Och många fler.

Man får vara så tacksam för det man trots allt har. Tacksam mot – vem? Jag är ju inte speciellt troende åt något håll. Men ibland får man se på Livet, att det har sin ups and downs, men när det går bra så får man titta på sig själv utifrån och försöka se: ”Nu har du det ganska bra ändå. Inse det.” Någonstans, en ödmjukhet.

Bil löste sig också. Har köpt en liten snål asiat. Enormt skönt. Klyschigt och så, men det är en frihet att kunna fixa allt på egen hand. Och kunna hjälpa andra utan vidare. Jag kör inte så mycket bil ändå, cyklar mest till och från jobbet.

USA:s kaos snurrar på, snart brister det. Måste brista. Ohållbar situation med en galen president.

Utvecklingssamtal på jobbet. Håll god min, spela med, inga problem med mig, nähä då. Det här vill jag utvecklas inom, visst. Jag ska visa mig lite mer framåt. Okej. Tack och hej. Puh… ett år till nästa gång…

Solen och värmen. Kommer den nu???

Min ensamkommande ungdom, som jag är kontakt för. Det är inte lätt. Man märker så tydligt hur svårt han har det, han och hans kamrater. Håller god min för mig, skriver om smärta i sociala medier. Jag blev orolig en dag, försökte få kontakt. Sedan var det inget alls han ville prata om med mig. Jag respekterar det. Men hoppas att han känner någon slags stöd i att jag ändå bryr mig om.

Har varit ute och testat mig fram på dejtnätet ett bra tag, men det känns inte som en bra väg. Drar mig tillbaka. Har haft ett möte, har skrivit med några. Känns inte alls. Stressande, samtidigt ointressant, krystat. Jag är nog inte där än. Om någonsin. Inte än i alla fall. Tror mer på personlig direktkontakt just nu. Lättare att få en känsla för annan person, hur hon är och hur man funkar ihop. Men det är långt bort. Långt långt bort. Kan tänka att man är bränd för gott, att det kanske får vara så. Jag märker väl om det förändras någon gång. Innan dess, ingen idé att pressa fram något nytt i relationsväg.

Ute och trampar hoj igen. Känns bra. Kan bli en fin sommar i sadeln. Tror inte jag kommer att nå samma intensitet som förra sommaren men kanske? Då var det både en fokuserad ökad satsning, och mycket terapitrampande. Bra för själen, bra för kroppen. Vore inte fel även i sommar att få till så många mil i skogen som 2016. Vi får väl se.

Lite sånt här förgyller livet. Lånar en film av annan skogscyklist (gillar att det inte är så fartigt, mer bara vanlig hobbymotionär i vacker natur):

Annonser

En grabb till kom in i mitt liv

Det har varit några intressanta veckor.

Jag och mina barn blev efter några om och men kontaktfamilj till en ung kille från Afghanistan.

Innan jag tog steget och anmälde mig till detta, gick jag en längre tid och tänkte ”man borde”, men samtidigt ”inte kan jag” och ”säkert andra som gör det bättre”.

Sedan kom tidningsrubriker och tv-inslag om hur unga afghanska killar mår så dåligt i Sverige att de tar livet av sig.

Det fick mig att inse. Det lilla jag kan göra, är att vara jag. Att vara en människa som öppnar min värld för en ny ung ensamkommande kille. Att öppna mitt hjärta, och mitt hem.

Så nu har jag gjort det. Har haft två möten med honom, en 17-åring från en, vad jag förstår, mindre stad i Afghanistan. Vi har promenerat, pratat, fikat.

Hans berättelse, som han lägger fram på imponerande bra svenska, är i mångt och mycket hjärtekrossande.

Det är en kille av många som lämnat svåra förhållanden, upplevt mödor och skräck som ingen oavsett ålder borde tvingas genomgå. Han har bett för sitt liv över hundra gånger under resan till Sverige, berättar han. Sträckan han reste gick genom så många länder att vi fick ta fram kartboken och peka ut rutten. I lastbil och bil och till fots, genom Afghanistan, Pakistan, Iran, Turkiet, Grekland… och hela vägen genom Europa, till Stockholm. Passagen mellan Iran och Turkiet gjordes under 14 timmars fotvandring över gränsen. Han åkte den livsfarliga sträckan över havet med gummibåt till Grekland.

Det är en kille med mycket nära till skrattet. En artig och trevlig pojke i övre tonåren. Men när jag frågar honom för mycket om hans familj och hur han mår, så får han nära till gråten. Det finns mycket sorg där inne.

Det är en del av världen som kommit hem till mig, och det är bara att hänga med och göra så gott man kan. Det duger långt mer än att inte göra någonting.

Det här som jag nu gör, gör jag helt ideellt. Det finns ingen vinning i det för mig, ekonomiskt. Men det finns ofantligt mycket att vinna på en rad andra plan. Jag och mina barn får ta del av en verklighet som vi inte kan blunda för. Och i bästa fall kan vi få vara med och stötta en ung person i en svår situation – kanske blivande svensk – att nå sina mål i livet. Han har högt uppsatta mål med utbildning till avancerade yrken.

Kanske är det här också, eller jag vet att det är, mitt sätt att agera i en kritisk tid. När vi står vid ”the crossroads” och har att välja. (Den här sekvensen älskar jag, ur Scent of a Woman).

Att visa var jag står, att kämpa emot den flod av främlingsfientlighet, hat och lögner som tyvärr är en del av vår samtid. Jag tar ställning genom en egen handling emot rasism, Sverigedemokraterna, nazism och allmän oupplyst inskränkthet – genom att ge av mig själv till stöd för en människa som sökt en bättre framtid i vårt trygga land.