Två noteringar

Två saker från senaste dygnen.

Såg av en slump, sen tv-tablå nattetid, amerikanska lättsamma relationsfilmen Liberal Arts. Med risk för att verka som en slemmig övre medelålders med smak för unga damer, men det var en charmig historia om hur en 35-årig man och en 19-årig tjej fick kontakt – men det slutar inte som man tror. Det är en ganska moralisk film, men den var charmig i sin enkelhet. Och ställer en del intressanta frågor, som jag kan relatera till i min situation i livet.

Och så ser jag nu att gamla popgudarna ABC (nåja, är väl bara Martin Fry kvar) (The Look Of Love, ni vet) kommit ut med ny skiva på Spotify. En jazzig historia. Really?! Jag gapar. Men går in på Twitter och ser att Spotify nog gjort en rejäl tabbe i denna taggning. Det är inte ABC as we know it, utan något helt annat bakom denna skiva. Jag andas ut. Men det hade inte varit helt omöjlig kombination, ABC har snuddat vid jazzen flera gånger i sina poplåtar. Fast denna jazz-sliskiga variant var nog lite too much…

Musik i tv-serie – perfect matches!

Två favoriter all times där populärmusik matchas snyggt till dramat:

Coldplay – Fix You – i The Newsrom.
En pressad stund på tv-redaktionen, chefen pressar på om att rapportera det som andra kanaler gör, medan det ännu inte finns någon officiell bekräftelse. Is i magen lönar sig och man lyckas att ha rätt när alla andra har fel… fin synkronisering mellan journalistspänningen och musiken! (Och repliken som följer är skön: ”You are a fucking newsman, Don! If I ever tell you otherwise, you punch me in the face!”)

 

Och i gamla West Wing – Vita huset – där presidenten Jed Bartlet ställs inför presskåren, oklart vad han ska säga om ett svårt beslut att kandidera  igen till presidentposten, till tonerna av Brothers in arms – Dire Straits. Det är mäktigt. Åskvädret bidrar starkt till känslan.

Båda serierna djupt saknade för övrigt.

Några rader om Säkerts musik och pensionering

Tänkte träna, men det blev en trött dag med föraning om förkylning. En rejäl storstädning och handling får duga. Kanske jag på lördag lyckas göra en långtur, på dagen för Cykelvasan. Vore trevligt med en egen niomilare…

Lyssnade igår kväll/natt lite på Säkerts album Däggdjur. Låten Almunecar är så vackert sorglig så tårarna kommer. https://open.spotify.com/track/4oKEXGSygjoeQrlAJfMJmO?si=rFab56jK

Hon har många gripande låtar, med fina igenkänningsbara texter och underbart ”norrländsk” (nåja, svepande uttryck men ni hajar)  frasering, betoning av ord som de inte uttalas söderöver. Det känns viktigt för den nordregionala stoltheten och identiteten, att en sång kan innehålla uttryck som ”nå” när det är ordet något som åsyftas. Lyssna på Diane Fossey: 

Eller underbara Allting flyter: https://open.spotify.com/track/26mg5XX5LBvXLRDtF3gvMB?si=jGgPFKfZ

Märkligt att Claes Elfsberg, som härom året jämrade sig över att ”tvingas” gå i pension från SVT, syns nästan lika mycket som vanligt i nyhetsankarstolen… Men delvis rätt förstås att behålla kompetent personal oavsett ålder. Men… lite känns det som att han snart borde inse själv att han jobbat klart nu. Livet är mer än bara jobb, förhoppningsvis. Fast säkert är det många som har svårt med att abrupt pensioneras från ett engagerande arbetsliv. Kanske bra att liksom slussas över, att få jobba lite extra under en övergångstid… men jag gissar att jag, när den dagen kommer, vill vara ledig helt, och kanske pyssla med helt andra saker. 

Men än är det  ett par decennier tills pensioneringen. Hinner fundera mer på det senare…

Åter till Säkert. Annika Norlin är en artist man kan bli kär i, på distans i varje fall. Punkt slut.

Formen ner och upp

Det är konstigt, med hur man kan vara helt slut och trött ena dagen. För att några dagar senare vara i riktigt pigg form.

Några dagar efter fjälltur provade jag att cykla igen. Det gick urdåligt. Var trött, oinspirerad, gav upp direkt. Körde nio kilometer. Det är ingenting när man brukar cykla flera mil MINST…

Så jag vilade i någon dag eller två. Gjorde ett nytt försök. Nu kändes det rätt bra. Blev några mil på skogsväg och stig.

Och i dag, nytt försök igen. Det gick bra igen, var taggad. Jag tänkte mig en längre runda. Men den förlängdes mer än jag först planerat, bara för att det kändes bra. Sju mil blev det.

(Ändå har jag valt att skippa Cykelvasan i år. Av flera skäl. Ett av dem är brist på motivation.)

Så kan det gå. Sedan är man mör och go i kroppen, och kan unna sig soffan och en massa film hela kvällen… När man som denna helg är ensam och utan barn så är det en alldeles utmärkt kväll.

Såg Hacksaw Ridge, om vapenvägraren som blev hjälte genom att rädda många skadade från slagfältet. Nå, är lite trött på krigsfilmer som har oändliga och grymma stridsscener, men det var intressant ändå. Byggd på sann historia, som det heter.

And so this was Christmas…

…and what have I done?

För att parafrasera den gamle hjälten John Lennon, må han vila i frid, så har en av årets mest laddade högtider passerat undertecknad för första gången som separerad på riktigt.

Det fanns förutsättningar för riktigt jobbig helg. Men det har gått bra,  riktigt bra. Besök av ex-svärföräldrar, ihoptotade i exfruns hus, ätandes och drickandes och delandes ut julklappar i timmar många.

Men det gick bra. Känns skönt nu. Allt överstökat, barnen nöjda.

Det blev lite frostbitet mot slutet, men då var det redan läge för mig att dra vidare till mitt, så det gick snabbt att avstyra. Lite trist slutkläm,  men jag ser positivt på det hela: jag har gjort en bra insats i jul och allt har funkat.

Nu ikväll, mysig bio med två av grabbarna (Rogue One). Blir toppen.

Annat orosmoment som neutraliserats var nyårsafton. Tänk tanken: inget att göra på nyårsafton. Jag började bli lätt rastlös och sökte alternativa lösningar utanför det invanda (resa bort). Men det blev något att göra, inbjudan tillsammans (efter trevande telefonsamtal av mig…) till gamla vänner till familjen. Blir toppen.

Jazzar på…

Det är lite så här nu. Lite soft jazzig känsla. Lite söndagsfeeling.

Har varit med ungarna senaste veckan, intensivt, kul, stressigt men levande dagar. Levande.

Har haft några härliga middagsstunder, med dem och sedan även med några gäster i släkten. Väldigt sköna stunder för mig, och för dem tror jag.


Längtar lite tillbaka till New York.


Drömmer drömmar om nya resor.


Oroar mig för nutiden, råheten, gränser som flyttas fram in på, som man trott, okränkbar mark. Fulheten har kommit hit och den blir bara fulare. Tills vi ser till att kicka ut det där partiet ur riksdagen och rampljuset. Valet 2018 blir en rysare. Vad är det för Sverige vi vaknar upp till efter det valet?
Oroar mig för USA-valet. Enda rimliga slutresultatet är ju Clinton men vad vet man?
Oroar mig för militär upprustning, för Rysslands aggression och Natos respons, för att mina barn kanske måste göra lumpen i en tid av oro i Sveriges närområde.


Sådana saker. Men också, det har varit en underbart vacker helg. Har inte varit ute så mycket men i alla fall lite. Jag har återhämtat mig från Amerika-förkylningen. Tagit någon cykeltur i skogen. Ska ta några till i veckan då jag har ledig tid på dagarna.


Blickar framåt, ska besöka föräldrarna om några veckor. Blir bra. Känns viktigt. För dem och för mig. Och så naturen där de bor. Den finns i min själ, i form av längtan och drömmar. Skönt att komma dit igen. Norrut. Tid på året spelar inte så stor roll. Senhösten/förvintern är också fin.


Ledig söndagkväll. Plöjer Homeland. Försöker komma i säng tidigt. Blev sent igår.


Tänker på barn. Barnen. Våra barn, andra barn. Hur lyckligt lottade vi är som fått barn som mår bra och har det relativt lätt i livet (vad vi vet, förstås, sedan är det alltid en kamp att växa upp… för många). Ser andra barn, som har det svårt. De som fötts under svåra omständigheter. Och de som föds i Sverige men inte är friska. En kollegas familjs liv blev vänt upp och ned. Ständig övervakning dygnet runt för att hålla det lilla barnet vid liv, att återgå till jobbet inte att tänka på, i stället kamp mot Försäkringskassan och strikta stela regler. Tuff match.


Det är inte självklart att allt Ulf Lundell skriver numera i sin blogg bör tas upp av massmedia. Just sayin’…


The Times They Are A’Changing Back…. hoppas inte det. Men såg en glimt av filmen Bob Roberts, där politiker med konservativa värderingar (Tim Robbins) gör en Bob Dylan fast tvärt om. Märklig men intressant film (sett den tidigare men länge sedan). Och en och annan detalj påminner om dagens republikanska presidentkandidat, vad han nu heter… Plump.


Mer Homeland nu.

Förändringens tid

Det händer allt fortare nu. Förändringen. Det känns så.

Vi har blivit digitaliserade. Det finns många sidor av det. Inte bara gott, inte bara ont.

Vi handlar på nätet, inte i butiken. Billigare, enklare. Eget val, egna beslut, jämföra, beställa, skicka tillbaka. Snabbt, smidigt.

Vi lyssnar på strömmad musik via abonnemang, går inte och köper CD-skivor längre. Jag höll ut länge med CD, sedan föll det ihop. Varför hålla fast? Slutade handla skivor. Lyssnade gratis med reklam. Så till sist: skaffade familjeabonnemang för mig och barnen. Kostnaden per månad är nog mindre än jag förr la på CD-skivor. Då, i en annan tid. Nu upptäcker jag ny musik hela tiden. Ser vad andra lyssnar på, testar mig fram. Hittar nytt. Hittar gammalt som jag missat.

Vi slutar allt mer med att betala med mynt och sedlar. Snart går det inte alls. Äventyrsbadet i min stad är nybyggt, där kan ingen betala kontant längre.

Vi swishar varandra hit och dit. Enkelt, snabbt, direkt. Pengar förs över elektroniskt från konto till konto med några smarta telefonknappningar.

Vi säger inte smartphone längre. Det är så självklart att telefonen är alltings centrum nu, inte en smart pryl man tar fram då och då. Den är framme hela tiden.

Vi ser vad vi vill när vi vill, om vi orkar, på tv. Strömmar film och serier. Det kostar mycket. Man vill ha sport, film, serier. Summan av våra digitala nöjesvanor börjar bli kostsamt hög. Så tar man ett steg tillbaka, avslutar något abonnemang, pausar. Sedan är man där igen. Linjär tv är sällan sedd numera, tablån ligger orörd. Kollar när man tycker att man har tid, och ork. Barnen ser sina grejor, jag ser det jag gillar. Ibland ser vi samma serier, jag och äldsten, men är i otakt. Hur skulle vi kunna tajma in varandras tid numera, när alla är vana vid att själva knäppa igång sin skärm och kolla i enskildhet. Även jag.

Det är nästan bara vid viktiga fotbollsmatcher vi samlas och ser tillsammans. Och när jag föreslår en film som ungarna vill se med mig.

Men allt är inte digitalt. Allt måste inte vara det. Allt får inte vara det.

Jag lade mig efter jobbet på soffan och läste klart den bok jag påbörjade under semestern. Det var skönt. Jag och en pocket. Inget som stör. Bara sida upp och sida ner av text. I egen takt. Inga pushnotiser, inga sms-pling.

Jag sms:ade min mor på min fars födelsedag. Det var upptaget i telefonen. Så jag sms:ade. Fick inget svar. Jag vet inte om det kom fram. Det känns inte bra. Digital klinisk kyla i det firandet, om man så säger. Envägskommunikation utan respons. En röst, ett samtal, är vad som räknas. Jag ska ringa, om än en dag för sent.

Lördagstankar


Några tankar för  stunden.

Jag har lätt att imponeras och bli lite avis på de som är mycket mer avancerade än jag inom cyklingen. Jag ska sluta med det och i stället inspireras av dem. Behöver ny input för att öka min utveckling, höja mig. Då är det bra med förebilder som ligger på högre nivå.

Har börjat ta mig an pinsamma blinda fläckar i min musikhistoria. Nu är det Led Zeppelins första som rullar hemma. Man lär så länge man lever.

Inreder vidare. Nya tavlor, gardiner, blommor. Blir bra. Inreder köket med svartvita canvastavlor. Och en kaffeaffisch…

Tomt i lägenheten. Ungarna hos mamma i några dagar. Sedan kör vi järnet igen på en road trip resten av veckan, sista semesterveckan står för dörren. Njuter lugnet, så gott det går. Ändå blir det tomt, förstås.

Har nog lyckats gå ner i varv bra. Har inte koll på dagarna, har inget inbokat, har haft några fina cykeldagar och några stranddagar. Kommer att vara rejält utloggad i skallen när jag ska logga in igen på jobbet…

Gör tråkiga saker när andra har fest och somrigt lördagskul. Tvättar, grejar hemma. Lite ensamt men är rätt tillfreds ändå.

Ny maträtt upptäckt. Fräste en purjolök, rörde ner grön pesto. Voíla! En ny pastaröra skapad, smakade bra.

Snart chips, en Spendrups och en film. Sedan godnatt, imorgon ska det cyklas igen. Börjar inse att jag måste ut under förmiddagen, det blir bäst då. Blir allt segare senare på dagen när det gäller träningen.

Barnprogram vi minns

Vi fastnar på temat barnprogram vi minns i kväll på jobbet.

Och det finns mycket att minnas. Och saker man inte minns men blir påmind om.

Och så inser man att de yngre kollegorna har andra minnen än jag själv. Men en yngre kollega, mycket yngre, överraskar: han har koll på alla gamla barnprogram som jag minns.

Och så spelar vi upp från Youtube och Öppet arkiv… rätt trevligt på jobbet, faktiskt.

Här är en barnprograms-signatur som alltid gör mig lugn. Minns en jul som kanske sexåring, med Bamse i den svartvita tv-rutan. Tryggheten. Lugnet. Jullov. Mysigt.

Schemat 

Dagens schema i backspegeln:

Jobba, ett jädra tryck hela dagen. 

Träna, direkt efter jobbet, på gym. Utan mellanmål före, fick rejäl blodsockerdipp efteråt.

Trampa hem långsamt i ”dippdimma”, laga mat, vräka i sig… Att jag blir så vansinnigt hungrig direkt jag tränat…

Koma framför Netflix… Better Call Saul + House of Cards. Fina grejor.

Kamrat tittade förbi, avslöjade att han köpt mtb-hoj. Trevligt, ny åkkompis i sommar.

Natt.

Summa: en bra dag.