Sommaren – hur blir den?

Vad blir det av sommaren? Vilka planer är det någon vits att göra upp?

Jag vet något. Jag vill vara i fjällen igen. Om så ingen annan hänger på, så fixar jag det själv.

Det skulle räcka så. En vecka med vandring, tältning, stugboende.

Sedan kan jag vara hemmavid resten av semestern. Göra lokala upptåg. Hemester.

Minns det som igår, min vän

Årtionde som gått igen. Vad minns man? Vad hände?

Ja, när jag gick in i detta tiotal hade jag ingen aning. Inte den blekaste. Om hur det skulle se ut den sista december 2019. Med livet. Med mig. Med familjen. Med boendet. Med måendet. Med ekonomin. Med – ja, allt.

Så mycket som hänt. Bra och mindre bra. En del jobbigt, men man får se det positivt. You win, or you learn. Typ.

Några av de största milstolparna…. men det är ju så mycket, så mycket. Nä, jag ska inte göra en lista, eller… jo kanske ändå. Här är några händelser eller minnen.

Separationen från mina barns mamma var ju en tung historia. Idag har jag fått distans till det svåra och smärtsamma, och har haft turen att ha en ny relation som jag vågar tro på igen. Men det tog några år.

Har gått från husägande till att vara bostadsrättsinnehavare.

Jag låg på sjukhus en vecka och hade en ganska tuff och omtumlande upplevelse kring det. Liv och död, man blir medveten om de motpolerna, när man varit väldigt sjuk och tar sig igenom det.

Mina pojkar har vuxit och är på väg ut i livet. En är redan där och lämnar mig snart för andra äventyr på andra platser, de andra är på väg ditåt. Man blir ödmjuk, tårögd, tacksam, imponerad, lycklig, orolig – allt på samma gång.

Jag har gjort resor både långt och kort, som alla har bidragit till att vidga mina vyer och mina sinnen. Så mycket mer man vill göra.

Jag har haft roligare med mina syskon än jag trodde att jag skulle kunna ha, i samband med våra 50-årsfiranden. Jo, jag fyllde ju också jämnt nyligen.

Jag har fått se mina föräldrar åldras allt mer, är tacksam över att de är kvar och lite sorgsen över vad åldrandet gör med dem. Men många har inte haft den turen att ha föräldrar som hänger med än och med god marginal har passerat de 80.

Jag har fått göra fjällvandringar med mina söner i olika sammanhang, något jag längtat efter mycket och som de verkar ha tyckt varit något värt att göra om. Den känslan av naturens storhet som jag vill ge dem, jag tror jag lyckades med något där!

Jag har fått ett intresse som varit väldigt mycket värt och viktigt under en turbulent tioårstid i mitt liv – cyklingen. Jag har rest på olika tävlingar och utmanat mig själv, jag har stärkts under svåra perioder av att fokusera på träningen, jag har vässat mina färdigheter i att rulla på två hjul över stock och sten.

Bytte jobb efter en lång tid på samma ställe – omtumlande och nyttigt.

Gjorde några nya musikerfarenheter: både livekonserter med kända artister (som Håkan Hellström) och upptäckte nya artister (som The Tallest Man On Earth).

Det hände en del annat förstås. Men spontant och på kort tid, är de här sakerna viktiga i mitt liv de senaste tio åren.

Nu blickar jag framåt. Oroas av klimatproblemet och den politiska utvecklingen. Men inställningen är optimistisk. Det blir bättre och bättre. Jag är övertygad om det. Efter regn kommer alltid sol igen. Keep on moving!

Tiden är en flyktig vän, men den läker våra sår…

Restestet check

Var på vift i helg med den tjej jag nu känt sedan snart ett halvt år – jisses vad tiden går!

I alla fall, det har utvecklats till en intressant och givande relation (det lät lite väl kallt och kliniskt, egentligen kunde jag använda större ord men det får räcka här och nu). Om än med lite svårigheter att hinna ses och spendera tid ihop.

Men i helgen åtgärdade vi det! En lång bilresa till fjälls utan barn, två stugnätter i liten fjällby, och lite fjällvandring ihop. Och det gick hur bra som helst. Varför inte? Men man vill ju känna att det funkar att umgås intensivt också. Och det gjorde det. Vi hade kul och mysigt, var vänner även på hemresan genom länet på väg mot kusten. Hade kul! Skrattade mycket. Jag blir glad av henne.

Men tid att ses… ja det är inte lätt att få ihop. Ändå bor vi i samma stad. Men olika faktorer försvårar.

Det gäller att vara positiv och se möjligheterna. Det finns inget annat.

Här och nu. Vi löser det. Om vi vill.

I rörelse

Fick infallet att läsa upp Karin Boye för min 17-årige son i ett litet fjälltält vid Kebnekaise. Det var fint (tyckte åtminstone jag…).

Tyckte just raderna passade oss, om att man sover bäst på platser där man bara vilar en natt. (Jag sov visserligen halvrisigt på knöligt underlag, och det var två nätter vi tältade där, men gillar idén ändå).

I rörelse av Karin Boye

Första versen uppläst av poeten själv.