Unga blir vuxna och går ut i livet

Så har tiden gått och den äldste har blivit myndig, tagit körkort och går ut gymnasiet imorgon. Allt har skett på ett par veckor bara.

Stora steg i ett liv. Stora steg i en förälders liv också. Att släppa iväg. Att låta ungdomen lära sig på egen hand. Den enda vägen som finns. Den egna vägen.

Nu ska det ut och resas med flickvän. Härliga tider. Äventyr, upplevelser, erfarenheter, historier att berätta när man kommit hem.

Det är med lite bävan och stor glädje jag ser min son ha blivit en ung man, lite naiv, oerfaren, men skärpt och positiv, med hunger på livet och på framtiden.

Som vem som helst. Alla ska vi växa upp till ett eget liv, på egna ben.

Så många saker att uppleva, att lära av, att hantera, att misslyckas med, att resa sig från. Livet.

Det är underbart att se. Jag vet att det finns många unga som haft det tuffare och som inte mår bra, som kämpat och kämpar, som har en svår start på sitt vuxenliv. Min son har tagit sig igenom tonårstiden så här långt, med vänner, flickvän, aktiv fritid och fullspäckade dagar.

Han har säkert haft att hantera en del bekymmer som jag inte har en aning om, förutom föräldrarnas separation med allt vad det innebar, men är en stark ung glad individ med drivkraft, drömmar och mål.

Det är inte lite det, man kan bli tårögd för mindre.

Som av den här sången.

Annonser

Smärtan

Ibland kastas jag tillbaka till en jobbig insikt som jag nog försöker undvika för att skydda mig och mitt förstånd.

Det som vi gjorde mot barnen när vi separerade.

Det finns några minnesbilder som jag nästan inte minns för att de är så jobbiga. Gör så ont.

Hur de fick beskedet, hur de reagerade.

Jobbiga glimtar i huvudet. Det gör ont. Jag får tårar i ögonen när jag skriver.

Och genom åren tror man att allt satt sig, hos barnen, de anpassar sig. De går vidare under rådande nya omständigheter.

Men allt finns kvar, det är inte över och borta.

Ledsen yngste son sa för inte så länge sedan till mamman, i en turbulent situation med tjafs med mammans nya, att han önskar att allt vore som förr. Innan. När vi var familj. Vi. Vi fem.

Det sliter mitt hjärta itu att höra. Och det är klart att han önskar det. Förr, när allt höll ihop. En vanlig familj. Med hus, med semester ihop. Vanlighet.

De erfarenheter barn får när de växer upp i en separerad familj, vad sätter det för spår? All längtan till det som var innan, kan det vändas till insikten att det blev bra ändå? Fast mycket var jobbigt en lång tid, och det hade varit skönare att slippa kaos och instabilitet.

Jag vet inte. Vad gör livet med oss, med barnen? Vad gör föräldrarnas beslut med barnens personlighet och deras minnen, drömmar, mål?

Puh – julen är över

Firat jul med tre barn hemma.

Ensam vuxen. Allt ansvar för mat, trivsel, påhitt, etc. Ingen släkt, inga besök. Vi fyra bara.

Det var mysigt. Det var också ganska intensivt. Vem fixar och tänker och ligger lite före? Jag. Vem plockar undan, tvättar, kör disk? Jag.

Kidsen slappar och mumsar, kivas lite, busar, skrattar. Härligt med jullov. Jag har en vecka ledigt också. Behövligt. Jag är trött och sliten känner jag.

Vi gick julpromenad och jag har åkt lite skidor. Underbart vinterväder. Snö på träd, mild temp, soligt. Som i en julsaga!

Det var med viss lättnad som julaftonen blev till kväll och en rad givna moment var avklarade. Ett år till nästa…. då är det nya tag, kanske helt andra ramar.

Visst var det en bra julafton. Dock viss tomhet, över att vi är så få. Om än jag tycker det är skönt att slippa resa på julhelgen. Och ingen reser hit. Vi har inte sovplats för gäster ändå…. jaja.

Man får lära sig att leva med känslan av otillräcklighet tror jag. Jag gjorde vad jag kunde och det blev nog gott nog. Vi har haft kul, haft en del skratt och tid tillsammans. Det är fint. Insta och Fejan som berättar om andras släktkalas till julfirande får man bara strunta i. De har nog sina bekymmer också, inte bara ”jullycka™️”

Nu blickar jag fram emot nyårsafton – firas utan mina barn men med flickvän och hennes gäng. Blir kul!

Some days

Ibland tar man slut. Behöver stänga av och sova länge.

Hände igår kväll. Orken bara försvann. Stängde av mobilen, släckte, sov tidigt. Lång natt. Upp tidigt, skicka iväg ungarna till skolan, sedan sova ett par timmar till.

Vaknade vid 11. Trött. Tog en lugn dag hemma – före jobbet som kallar strax.

Till slut kom lite energi tillbaka. Handlade mat och plockade lite hemma.

Det är mycket man ska göra och hinna. Min livssituation just nu är lite osynk… saker krockar, jag försöker vara på två ställen samtidigt, försöker hinna med att vårda en ny relation, ingen blir glad av det och jag blir stressad och trött.

Flänger i bil genom stan… dåligt samvete som trycks undan. Jobbschema from hell. Varannan-veckas-pappan on speed.

När den andra föräldern (som jag inte lever med) dessutom lägger press och kritik på mig, blir jag lätt ganska utmattad. Så blev det igår kväll.

Tar nya tag. Musiken lindrar. Det blir bättre. Sova ut är aldrig fel.

Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Nattvila välkommen

Lägger mig i bäddsoffan

Trött men nöjd

Skymning efter gassande varm dag

Balkongdörren får stå öppen inatt

Gardinerna fördragna

Norrländsk försommarnatt ute

Ljuset är här igen

Bilar väser förbi ute på gatan

Barnen sover, andas lugnt i sina sängar

Imorgon kommer snart

Alltid imorgon

Godnatt för idag

Tre år

På tre år kan mycket hända.

Man kan genomgå tunga saker, som en separations många faser.

Man kan just ha börjat på ett jobb för tre år sedan, och idag ofta tänka: vill jag verkligen det här i längden? Vad vill jag? Vad ska jag jobba med om några år egentligen?

På tre år har en del för mig nya människor blivit nya vänner,  jag har hittat nya kamrater på arbetet och inom fritidsintresset cykling.

Man kan inse att barnen nu är stora och snart kommer att vara utflugna, en efter en.

Man kan också inse att barnen är fina personer som mognat allt eftersom, som man kan prata med, om stort och smått, och att åtminstone den äldste har tillförskansat sig en väldans massa insikter om livet och annat smått och gott.

Man kan inse att man, från att ha varit 40-nånting, snart är 50 år gammal.

Man kan ha haft en (nästan) nära döden-upplevelse men fått uppleva fantastisk sjukvård och återhämtat sig.

Det kan vara nyttigt att tumlas runt i en krisartad berg- och dalbana och omvärdera stora och små saker om sig själv, andra, livet och alltet. På tre år har jag varit med om det, rejält, på flera olika sätt.

På tre år har jag gjort resor som aldrig blev gjorda tidigare. En del längre, en del kortare, en del yttre och en del inre.

Tre år. En del av mitt liv som format mig, men som jag till större delen inte vill ha igen, inte återuppleva.

* * *

Siktar framåt. Var är jag om tre år framöver?

Jag kan drömma lite…

Jag har hittat kärleken igen.

Jag är mer social än vad jag orkar vara i dag.

Jag har kanske bytt jobb. Och kanske flyttat till en stuga eller villa lite utanför stan.

Jag gör resor och tar del av upplevelser som jag inte unnar mig idag.

Jag har börjat spela trummor igen, och kanske har ett piano. Rent av en ministudio?

Tre år…. ja, vi får väl se.

Tio års blogg

Noterar bara i förbifarten att jag varit bloggare i tio år, drygt.

Mars 2007 hade jag ett stort behov av att uttrycka mig, det var fullt upp med småbarn och allt. Jag fick ett utlopp i hemlighet för alla mina tankar och funderingar som aldrig fanns tid eller intresse för inom den relation jag hade då.

Jag skrev ofta inlägg då jag var på jobbet om kvällarna. Jag jobbade extremt mycket kväll på den tiden.

Jag ser nu att jag jobbade det nyåret också, 2007. Dessutom, konstigt nog, la man mig att jobba både jul- och nyårshelgen… otroligt. Personalvård njet, och på den tiden hade jag en betydligt sämre lön dessutom.

Well, håll till godo: här är min nyårsbetraktelse från tio år sedan.

 

Ja herre gud vad man ändå går igenom

Ibland slår en tanken, att det är mycket man upplevt, och mycket man klarat av, trots allt.

Trots allt.

Inte tycka synd om sig själv, det känns viktigt.

Men ändå, se vad som skett. Att det skett, hur saker förändrats. Att det påverkat. Sakta förändrat, slitit på, ändrat mig. Det är livets erfarenheter, utan dem vore man inget.

Och se att man klarat av det. För det finns inget alternativ.

Kom att prata med en kollega, något äldre kvinna, om personliga saker vid en fikarast.

Fick veta att hon varit utbränd för ett antal år sedan. Hur jobbiga saker, dödsfall i familjen, fick henne att krascha. En person som hon, alltid på hugget, noll eller hundra, fick för mycket att hantera i livet. Det höll inte.

Jag är inte en sådan person som går för hundra, inte på det sättet. Jag accepterar att inte ge allt, men att ge tillräckligt, i det jag gör. Good enough, det är jag.

Men jag insåg då, eller blev påmind om, att jag påverkats av det jag gått igenom. Av skilsmässa, separation, bostadsproblematiken, ekonomin.

Jag har inte varit mitt bästa jag på jobbet det senaste året, två åren. Och jag bytte ju faktiskt jobb samtidigt som allt det andra hände.

Det är mycket som varit omtumlande. Jag har klarat det, men det är fortfarande tufft. Vissa saker börjar kanske landa först nu, eller så har de inte landat än.

Frågor som kommer. Man glömmer dem periodvis, så kommer de tillbaka.

Ska jag leva ensam nu? Åldrandet… Hur mår barnen? Klarar jag ekonomin? Hur osmart eller orätt fördelad blev skilsmässan ekonomiskt, egentligen? Borde jag sälja min nya bostad och flytta till billigare? Börjar jag bli en asocial enstöring? Ja, såna frågor….

För att mota åtminstone den sista frågan i grind, så har jag bjudit in till inflyttningsfest i höst, med ett gäng goda kollegor. Och jag söker mig vidare, till nya sammanhang, med små steg. Cyklingen är en väg ditåt.

Men jag börjar inse, att det man är i livet vid 47, det ändrar man nog inte på i brådrasket. Den person jag blivit, det är jag. Och jag kommer nog att förbli i stort sett den personen. Om jag har vissa brister, så kan jag jobba med dem. Men det går inte att göra om sig helt. De tankarna kom ofta förr, när det blev gräl och tjafs om olika syn på saker. Hur mycket ska man försöka ändra sig, innan man till slut sviker mycket av sina personliga övertygelser och sin personlighet? Det man, så att säga, ÄR…? Vad är man då, i slutänden? Blir man en bättre person att leva med, om man inte längre kan få vara den person som man naturligt är? Knappast…

Jag är en enkel man, klyschigt men jag ser mig sådan. Jag har inte strävat efter rikedom och makt. Eller karriär. Jag vill ha ett gott tryggt liv, med några vänner och med familj. Jag har det, i viss mån, idag. Men en del har inte riktigt satt sig och blivit stabilt än, jag har dock hopp om det. Come what may…

Jag fixar det här. Oavsett.

Reflekterar om trötthet med mera

Tröttheten. Den kom allt mer sista tiden.

Tror det är allt som kommer ikapp. Och lite ryggproblem på det. Trött.

Sovit middag efter jobbet i går. När hände det senast?

***

Efter en positiv känsla nyligen, har den motsatta slagit rot nu. Drar mig tillbaka. Kanske för att jag behöver. Men jag reser mig igen. Det måste få bölja lite fram och åter, det här livet. Man kan inte vara på topp jämt.

***

Jobbet. Så mycket tid man lägger där. Kan fundera över vad det är värt. Om det är rätt plats för mig. Om det är på nuvarande jobb som jag kommer bäst till min rätt. Om tröttheten har med det och göra också. Har lätt att bara harva på där jag är. Kanske inte är rätt sätt att hitta vägen vidare i livet. Värt att fundera på.

***

Praktiska saker också. En bil. Behöver fixa det. Men inte så lätt att hitta rätt, när man har en stram budget. Det bidrar till inre stress, som bidrar till trötthet. Vissa bilförsäljare, alltså… gör man några smarta sökningar, så skyggar man snabbt. Bilar som byter ägare hit och dit, står skrivna på folk som har ett ”record” man inte vill veta mer om…. då avstår jag hellre köp. Men beg-bil är ju alltid en chansning. Eller en kalkylerad risk. Eller: en medveten kostnad för att betala för service löpande, i stället för en dyrare bil med medveten löpande värdeminskning.

***

Aprilvädret. Ja, vad säger man? Lynnigt.

***

Påsken. Den var roligare förr. Men jag ska göra något bra av den i helgen med kidsen.

***

Existensen. Åldrandet. Föräldrar som blir allt svagare, tröttare, åldrade. Det är ett slow train coming, det där. Rätt vad det är finns de inte längre. Jag har haft turen, och mina syskon, att ha föräldrar som fått bli riktigt gamla och må relativt bra ändå. Har vänner som mist föräldrar betydligt tidigare. Mina har fått ha en fin ålderdom. De har nog ett antal år kvar, förhoppningsvis. Men förutsättningarna förändras med kroppen och knoppen som åldras. Vi har börjat prata om det, syskonen. Kan de bo som de bor? Hur pratar man om det? Vad vill de, var och en av dem? Och vi, deras barn, bor inte på samma plats som dem allihop. Det blir också en påfrestning, ett dåligt samvete, en stress. Försökte besöka dem tidigare i vår, men tåghaveri omöjliggjorde det i sista stund. Gör nytt försök inom relativt kort.

***

Jag reser mig igen. Men den vecka som gick var en trött vecka.

***

Känslan av otillräcklighet. Som förälder, som människa, som anställd. Men man ska undvika att vara för hård mot sig själv. Jag tror på det där, att man ska förstora det som är bra, inte det som är dåligt. Eller vattna på det som växer, trots allt.

Trots allt.

***

And the music plays forever.

Jag tar ofta stöd i musiken när modet sviker. Lite av både flykt och pepp.

***

Desiderata, dikten som känns som en vänlig hand att ta stöd hos när man vacklar, avslutas:

With all its sham, drudgery, and broken dreams,
it is still a beautiful world.
Be cheerful.
Strive to be happy.