SHL

Några reflektioner i kväll.

Jag  borde vara intresserad av ishockey mer än jag är. För det är jag inte. Men det är ju en tydlig social dörröppnare att kunna snacka om ”sitt” SHL-lag och munhuggas med kollegorna om deras lags undermålighet kontra det egna lagets förträfflighet. Det är olja som smörjer det sociala samspelet.

Men jag bryr mig inte om ishockey, tycker att elitidrott och särskilt ishockey får ta för stor plats och för mycket pengar från övrigt i samhället, och tycker dessutom att idrottsstjärnorna inom ishockey – män – är som vuxna dagisbarn som bara lallar runt och får massor av betalt för det… Samt att ishockey fortfarande bär vidare en sunkig machokultur med osunda värderingar och hård utslagning redan i tidig ålder.

Ja, ni hajar. Bär man på sådan aversion mot elitishockey inom sig, ja då har man svårt att kivas kring kaffebordet om Brynäs kontra Leksand kontra Skell-Fet-E-Å och så vidare… Man orkar inte spela efter kiv-reglerna så att säga. Och fattar inte att de kan bry sig så mycket om något som egentligen – verkligen EGENTLIGEN – har så liten betydelse i våra liv. Förutom att det är något att prata om på jobbet, då.

Fotboll har jag lite större intresse för, även om delar av min kritik ovan även träffar elitfotbollen. Särskilt dagis-delen.

Sedan – för att avsluta det här surgubbe-inlägget – så tycker jag nog oftast att ett starkt fixerande vid elitidrott är något slags opium för folket. Något man ägnar sig åt för att fly den egna verkligheten.

Gonatt.

Annonser