Note to self om alltings skörhet – och akta dej för alkoholen

Allt man har och tar för givet kan hastigt kastas över ända. Försvinna, bli svårt att få tillbaka, att reparera.

En arbetskamrats öde ger en besk påminnelse om detta.

Mina stundtals irriterande små bekymmer bleknar när jag jämför med kollegans.

En slitvarg på jobbet med höga ambitioner och hög position. Plötsligt är han ute ur leken, satt i karantän, tagen ur aktiv tjänst. Karriär, familj. Allt rasade.

Oklart hur framtiden ser ut men han har tuffa månader och år framför sig. Ett åtal, en rättsprocess.

Utan att veta allt kan man inte säga så mycket. Men ett är klart. Även den mest perfekta fasaden av ett intensivt och framgångsrikt liv kan spricka, dölja problem och skavanker. När allt havererar och både familjeliv och som följd även jobb rämnar. Vad är man då? Vad har man då?

Jag påminns om hur tunn tråden är. Man måste sköta sig, skärpa sig, balansera rätt. Hela tiden.

Se upp med alkoholen. Ett misstag kan få fatala följder. För ens liv. För ens närståendes liv. Skapa ett vägskäl, ett Före och ett Efter.

Hon kommer hem

Fick en sådan känsla att jag behövde söka upp den gamla låten Hon kommer hem, med Magnus Johansson. En av de där vispopparna som kom fram på 90-talet och slog igenom stort, eller nåja, slog igenom i alla fall.

Den här låten på albumet 12 saker som jag lovat att göra har den där drömska positiva känslan, av att allt ordnar sej. Och jag fick efter en lång ensam påskhelg på jobbet känna den känslan.

Hon kom hem igår kväll, min tjej. Och jag åkte hem till henne efter jobbet.

Det suger verkligen att sitta inne på en tom redaktion och jobba hela påskhelgen då alla – exakt alla – är lediga och postar bilder från fantastiska aktiviteter i enorm natur med kalasväder.

Jag har undvikit sociala medier så gott det går i några dagar nu. För mitt eget bästa. Jag jobbar, och så åker jag hem, och så jobbar jag, och åker hem.

Men hon kom hem i går kväll, och det blev en så mysig kväll, natt och morgon som man kan önska. Jag kan leva länge på det.

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Knas i bollen

Jo så här då. Veckan som är nu var en utmattad vecka. Det kom som ett brev på PostNord, alltså. För veckan innan var en dryg kvällsvecka, sju kvällspass på raken med en explosion av arbetskoncentration på den avslutande helgen.

Måndag ledig. Räckte inte för att återhämta sig.

Tisdag-onsdag jobb. Trött jobb.

Slängde in en sparad kompdag torsdag, har varit hemma torsdag till söndag. Med ett syfte.

Att Komma Igen.

Det gör jag, men det har varit tufft. Jag kände det lite som att skallen fick sig en overdose av för mycket av alltihopa, pyntat med jobbmegados från Hell. Det liksom blev en tydlig skillnad.

Jag vet inte, är det i gränslandet till de som går in i väggen? De som bara tar slut. Jag kände lite, lite, lite så i veckan. Det tog slut. Alla röster omkring blir jobbiga. Man får ökad stress bara två personer försöker prata samtidigt med en.

Nu har jag ägnat lång-weekenden åt följande:
Att vara asocial (det är ju inget nytt i och för sig).
Att inte följa mina vanliga nyheter (som jag jobbar med).
Men däremot, att vara ute, att träna lagom men varje dag. Längdåkning och cykling.
Att få lite vårsol på mig.
Att sova ut (det är svårare än man kan tro i min ålder).

Det är nog ingen fara denna gång. Jag känner mig på väg tillbaka, och imorgon börjar jobbet igen.

Men det gäller att vara vaksam.

Att inte göra för mycket.

Att inte ta åt sig för mycket av jobbet. Att vara lagom medelmåttig, hålla en tillräckligt låg standard för att orka men tillräckligt hög för att hålla hjulen i rullning så att säga.

Jag brukar tänka och säga att jag håller en hög lägstanivå. (Men är sällan i toppskiktet.)

Jag kanske borde sänka den, lägstanivån…

Work hard, hard work

Slut efter tuff kvällsvecka.

Tuffast på slutet: helgpasset.

Idag: ledig, sov länge, utan ork.

Imorgon: jobba igen.

Lämnade jobbet i söndags kväll med ett skickat mejl till överordnade om ohållbara orimligt tunga helgpass.

Lär bli prat om det imorgon.

Bring it on… Jag står för det. Flera med mig också.

Billiga lösningar kortsiktigt, är ohållbara långsiktigt.

Tre år

På tre år kan mycket hända.

Man kan genomgå tunga saker, som en separations många faser.

Man kan just ha börjat på ett jobb för tre år sedan, och idag ofta tänka: vill jag verkligen det här i längden? Vad vill jag? Vad ska jag jobba med om några år egentligen?

På tre år har en del för mig nya människor blivit nya vänner,  jag har hittat nya kamrater på arbetet och inom fritidsintresset cykling.

Man kan inse att barnen nu är stora och snart kommer att vara utflugna, en efter en.

Man kan också inse att barnen är fina personer som mognat allt eftersom, som man kan prata med, om stort och smått, och att åtminstone den äldste har tillförskansat sig en väldans massa insikter om livet och annat smått och gott.

Man kan inse att man, från att ha varit 40-nånting, snart är 50 år gammal.

Man kan ha haft en (nästan) nära döden-upplevelse men fått uppleva fantastisk sjukvård och återhämtat sig.

Det kan vara nyttigt att tumlas runt i en krisartad berg- och dalbana och omvärdera stora och små saker om sig själv, andra, livet och alltet. På tre år har jag varit med om det, rejält, på flera olika sätt.

På tre år har jag gjort resor som aldrig blev gjorda tidigare. En del längre, en del kortare, en del yttre och en del inre.

Tre år. En del av mitt liv som format mig, men som jag till större delen inte vill ha igen, inte återuppleva.

* * *

Siktar framåt. Var är jag om tre år framöver?

Jag kan drömma lite…

Jag har hittat kärleken igen.

Jag är mer social än vad jag orkar vara i dag.

Jag har kanske bytt jobb. Och kanske flyttat till en stuga eller villa lite utanför stan.

Jag gör resor och tar del av upplevelser som jag inte unnar mig idag.

Jag har börjat spela trummor igen, och kanske har ett piano. Rent av en ministudio?

Tre år…. ja, vi får väl se.

Det som sker

Den här gamla kinesiska berättelsen berättade en vän för mig för många år sedan. Jag har haft den med mig i bakhuvudet i en komprimerad version, men hittar den på nätet i en mängd olika tolkningar på svenska. Här en version. Innebörden är dock densamma. Den är antagligen sedd som lite banal och allmängods, men är ändå fin tycker jag. En huvudlinje i berättelsen om den kloke mannen är detta:

Det enda som går att veta är att man oavsett vad måste förbereda sig på allt som livet har att ge.

Jag läste upp historien för mina barn ikväll. De gillade den, och jag tror att den satte igång tankarna i deras huvuden…

Julhelg -17

Ja, den julen gick också.

Firat själv med barnen. Mycket att fixa. Tajt budget.

Får ändå säga att det blev rätt bra. Mysigt. Gemenskap.

Sedan tillkommer förkylda barn, smågnabbande dem emellan och bara det där att man inte är van att umgås så mycket med varandra, inomhus till stor del, från morgon till kväll.

Inte utan att man längtar efter att återfå vardagen igen snart.

Men välbehövlig paus för oss alla från flängande, jobb, skola, stress.

Det har varit, när väl julmat och klappar var klart, en ganska soft halv vecka som gått.

Undviker delvis sociala medier. De gör inte bara gott åt ens mående sådana här storhelger. Se det man själv har, och vara glad för det. Bättre så.

Några dagar till kvar, sedan träder jag i tjänst över nyårshelgen.

Journalistens lott. Alltid blir det någon – eller några – storhelger per år som man sitter i tjänst ensam på redaktionen.

Bara att hålla i hatten och hoppas – peppar peppar – att inget speciellt händer innan passet avslutas.

#metoo – #deadline

Nu kommer berättelserna om trakasserier och sexualbrott även i mängd från min egen bransch, journalistkåren.

Uppropet #deadline publicerades ikväll, över 4 000 kvinnor står bakom.

Man får som kille återigen en aha-känsla. Visst vet jag rent logiskt om hur kvinnor kan utsättas, men i sådan omfattning… Och även en olustig känsla: vad är min del? Har jag bidragit? Hur?

Jag vill svara: nej. Jag har aldrig behandlat en kvinna dåligt på jobbet. Men vet jag säkert att inte motparten uppfattat situationer på annat vis? Det kan jag inte veta. Det som sägs på ett sätt kan uppfattas på annat vis.

Det jag vet är att jag alltid varit noga med att inte hamna i tveksamma situationer. Det gäller både privat och i arbetslivet. Som: Att stå för nära. Att upplevas som besvärande, närgången, kladdig. Kroppskontakt har aldrig inletts på mitt initiativ gentemot en kvinna på arbetet. Aldrig. (Och sällan från motsatt håll heller…)

Jag har ett antal gånger genom åren på jobb haft med mig unga tjejer som gjort praktik eller liknande på lokaltidning. Jag har varit mycket korrekt och strikt i mitt agerande mot dessa ungdomar. Då i början av min bana var de ofta bara några år yngre än jag själv. Aldrig att jag ville hamna i en situation där jag kunde anklagas för något. Men jag inser att det säkert finns män som kunde ha tagit tillfället i akt och gått över gränser som inte får passeras.

Mest blir jag arg på de män som utför detta, som förstör för både kvinnor och män. Förstör för oss män som sköter oss och visar respekt och vill ha en jämbördig relation oavsett kön och ålder. De män som istället vant sig vid att utöva makt och ta för sig av kvinnors kroppar, utan att det fått några konsekvenser för männen.

Tills nu då. Listan på män som nu står med byxorna vid knäna kommer nog att fortsätta växa en tid framöver.

Jo, en kvinna har också dragits med. Noterat. Men män är ju tyvärr huvudproblemet i den här frågan.

En gång för många år sedan hade jag ett kärleksstrul med en kollega. Det var en kort historia som slutade i smärta och förvirring. Men det var inte någon av oss som tvingades till det. Jag blev galet kär i henne, hon avvisade vänligt. Jag träffade någon annan, och då blev hon däremot intresserad av mig. Vi fick en vinrusig natt ihop. Inget mer, men komplikationer uppstod, vi fick inte samma kontakt igen, någonsin. Det var svårt en tid, glad att inte vara i den sitsen igen. Ung kärlek kan göra ont, så ont. Jag tänker på henne rätt ofta än idag. Undrar om hon minns mig.

Friheten ute

Ja, den här arbetsveckan tog slut också. Det har varit en vecka  med tidiga morgnar, en massa skjutsande och bilåkande, och trötthet. Mycket trötthet.

Jag har längtat efter helgen ungefär hela veckan. Ska det vara så? Nej… men livet måste hållas igång, det står inte still.

Man gör det man ska. Jobbet blir ibland bara för mycket men man står ut (ibland inte, då låter jag nog lite gnällig i kontorslandskapet har jag själv insett…).

Barnen får den hjälp de behöver. Och i slutänden varje dag stupar man i säng, trött och slut. Med vetskap om att man ska upp igen snart.

Nåja. Helgen kom. Det var solsken och krispigt kallt. En underbar lördag, med sovmorgon, kaffe, radionyheter. Och sedan: till sist kom jag ut på en egen tur i det fria, i ett par timmar. På cykel, med dubbdäck, välklädd i kylan, tog jag en av mina vanliga skogsrundor på hojen.

Så befriande. Så skönt. Så avkopplande. Så…halkigt! Men helt perfekt.

Jag hade nog varit ute ännu längre än det blev, ifall inte framväxeln på cykeln hade frusit ihop. Det var gott om isbelagda pölar längs min väg. Vatten stänker upp när isen kraschar sönder under min tyngd, och i minusgrader blir vattnet till is – och framväxeln började kärva. Nåja, jag tog mig hem utan problem, nöjd, uppiggad och tillfreds.