Kaffestund

Någon gång i månaden sätter jag mej på ett kafé och bara hänger en halv eller hel timme.

Gjorde det idag, innan jobbet.

Skön känsla.

Annonser

Friheten ute

Ja, den här arbetsveckan tog slut också. Det har varit en vecka  med tidiga morgnar, en massa skjutsande och bilåkande, och trötthet. Mycket trötthet.

Jag har längtat efter helgen ungefär hela veckan. Ska det vara så? Nej… men livet måste hållas igång, det står inte still.

Man gör det man ska. Jobbet blir ibland bara för mycket men man står ut (ibland inte, då låter jag nog lite gnällig i kontorslandskapet har jag själv insett…).

Barnen får den hjälp de behöver. Och i slutänden varje dag stupar man i säng, trött och slut. Med vetskap om att man ska upp igen snart.

Nåja. Helgen kom. Det var solsken och krispigt kallt. En underbar lördag, med sovmorgon, kaffe, radionyheter. Och sedan: till sist kom jag ut på en egen tur i det fria, i ett par timmar. På cykel, med dubbdäck, välklädd i kylan, tog jag en av mina vanliga skogsrundor på hojen.

Så befriande. Så skönt. Så avkopplande. Så…halkigt! Men helt perfekt.

Jag hade nog varit ute ännu längre än det blev, ifall inte framväxeln på cykeln hade frusit ihop. Det var gott om isbelagda pölar längs min väg. Vatten stänker upp när isen kraschar sönder under min tyngd, och i minusgrader blir vattnet till is – och framväxeln började kärva. Nåja, jag tog mig hem utan problem, nöjd, uppiggad och tillfreds.

Moving on

Det känns som om jag börjar bli helare. Går vidare, ett litet steg men ett steg.

Söker kontakt. Trevande. Men ändå.

Vad det blir vet ingen än. Men att öppna för nya vägar är livsbejakande. Det leder vidare.

Om det sedan blir en kopp kaffe och inget mer, en ny kompis, eller något mer.

Vad vet man?

Livet. Det fortsätter. Bara att hänga med. Och gå på själv. Inte sätta sig vid sidan om.

Och efter en tid av självvald isolering är det nog bra.

Att öppna dörren. För något. Eller någon.

Erfarenheterna gör att man aldrig blir densamma igen.

Man har mer i bagaget. Och går vidare längs stigen.

Och jag gillar ju stigar. Så är det.

Stugdröm

Oj, jag är så grymt sugen på fritidshus nu. Men jag måste köpa en lägenhet först.

Undrar om jag borde prioriterat om… men jag vill ha både och nu. Ha en lägenhet att bo tryggt  i för framtiden, och ha ett fritidshus som en oas, en tillflykt, när man vill få grönska och lugn och ro.

Det måste inte vara vid havet, men det vore helt okej. Fast ett fint läge vid en å, en sjö eller en älv vore också bra. Vatten känns viktigt, i någon form. Och så nära att det med viss ansträngning går att cykla till från stan jag bor i. Det är en faktor jag gillar, cykelavstånd. Att kunna ta hojen till stugan, komma fram, fika, duscha, bada, sova, grilla, umgås, ha kul, och cykla tillbaka när det är dags.

Jag har sett flera alternativ nu, både lite inåt land och nära hav. Priserna är ju därefter. Dyrt vid hav, billigare inåt landet.

Men jag kan inte hosta upp en kontantinsats för fritidshus nu, då jag ju ska göra detsamma för en lägenhet i början av nästa år. En dyrare affär, om man så säger, som kräver rejält med pengar.

Hittade jag en stuga för 200 000 kanske det kunde gå med båda två. Men det jag tittar på kostar över 400, och uppåt…

Jag tänker så här: det kommer alltid nya chanser, nya hus till salu. Det gäller att ta en sak i taget.

Men jag är väldigt taggad på att skaffa mig en Alldeles Egen Stuga.

Om inte annat, så kan jag alltid börja bo där om det skulle behövas, i framtiden. Om jag behöver leva snålt. Eller bara vill leva lite enklare, lugnare.

Drömmar är rätt trevliga.

Vilken vecka…

Jodå, den gick denna vecka också. Herregud, vilket race det varit. Okej, nu överdriver jag, inte oavbrutet högtryck, men ganska mycket, och särskilt i går blev det ”information overload”. Det berodde på att veckan börjat gå mot sitt slut, och folk längre bort i organisationen började inse att det var snart dags att få koll på läget, i en satsning som jag har visst ansvar för inför nästa vecka.

Då började de söka information, och jag var mitt i stormen så att säga. Det gick bra, men det är lätt att bli stressad när flera personer under ett par timmars tid oavbrutet ringer, mejlar, skype-chattar och har frågor om saker som de – ifall de varit uppmärksamma tidigare under veckan – borde ha koll på. Och dessutom borde de ha vetat att jag inte var den de skulle söka, egentligen. Det fanns en större spindel i nätet, så att säga.

Att sedan vara en av de som fått veta mest (om än bristfällig information), och som försökt i flera dagars tid att förmedla till dem som kan sprida till rätt personer, har sina sidor när man märker på fredag eftermiddag – fem i tolv – att relevant personal ”på golvet” inte vet vad man pratar om. En stoppkloss med högre befattning har alltså inte läst mejl och förmedlat information vidare till sina underordnade.

Tråkigt nog så känns det som att ju större organisation, desto mer dubbeljobb och missförstånd – och desto mer möten. Skalar man bort några mellanled så tror jag i vissa lägen att det blivit fasen så mycket mer effektivt. Saker hade blivit gjorda. Inte som nu, när det går dag efter dag i väntan på enkla besked, för att mot slutet få veta att det nog inte blir något alls av vissa idéer. Eller ännu lite senare få beskedet: nu är det klart. Papphammarnivå.

Nåja. Det blir bra ändå. Det jag ansvarar för inom min organisation blev som det skulle i den mån jag kan överblicka det. Jag har börjat få viss vana vid sådana här satsningar och slutar stressa upp mig så mycket. Det löser sig.

Gott så. Nu halsar jag folköl och ser på Deutschland 83. Trevlig helg.

Efter åtta

Gudarna ska veta (nåja, är ateist/agnostiker) att det vore jobbigt att bli solo om det inte fanns moderna tidsfördriv, alltså medier som streamad tv, bredband, wifi, smartphone och surfplatta…

Första dagarna i lägenheten var lite panikartade; knappt några möbler, inget nätverk, tv:n gick inte igång (för att jag klantade till det med sladdkopplingarna)… Vad gör man då, om man är ensam? Lyssna på musik, okej. Men man är mer kräsen numera…

Nu har jag fixat flexibelt användbara Netflix (lätt att börja, ingen bindningstid; gratis första månaden) och börjat plöja mig igenom House of Cards – en given serie för mig som älskade charmiga men seriösa The West Wing (Vita huset) och den mer komiska Weep. Allt på temat amerikansk toppolitik, med falska ränker och knipsluga baktankar bakom varje ädel fasad.

I kväll har jag knäppt i mig två 2,8:or, tre koppar kaffe, alldeles för många After Eight, och två avsnitt av House of Cards. Nu väntar ett tredje, innan inknoppning inför arbete i morgon igen.