Stunderna som sätter prägel

Situation: Ser tv-serien Ozark, säsong 3.

Komplikation: Scen med Marty, huvudperson, revisor som hamnat i drogkartellens klor, får flashback från situation i sin barndom. På sjukhus, hans far är svårt sjuk, han upptäcker ett old school dataspel i kafeterian. Fördriver tid där, ser på när annan äldre grabb spelar. Inser: det går inte att vinna. Det är riggat – man måste betala mer än ett mynt för att ta sig vidare. Ingen kan vinna och gå igenom banan på ett mynt, inte ens den skickligaste på spelet. Han utbrister det, frustrerat, för sin mamma. Som irriterat svarar att de har knappt råd med mat nu, ännu mindre råd med att spela dataspel. Ett helt paket av lärdom om livets tuffhet och kyla, inbankad i ung själ.

Reflektion: Har vi inte alla haft sådana ögonblick i livet? Då någon situation, för stunden banal eller omedveten, satte prägel på ens uppväxt eller kanske formade ens syn på livet. Skapade ett minne som aldrig försvinner. Minnet av den råa sanningen, av ”så här är det alltså”, eller så här är människor, även de jag har närmast. Någonting ditåt.
Min reflektion blev snarast förälderns: vilka situationer har jag figurerat i, där saker ställts på sin spets, eller jag bara förlorat tålamodet eller humöret, och där och då har etsat in ett minne som präglat mina barn på ett eller annat vis? Minnen av stunder som i sig kanske inte verkar så viktiga till synes, men som i ett sammanhang av ett levt liv, av åren som går, av pusselbitar som sakta men säkert läggs på plats av erfarenheter och med- och motgångar – som då kanske ger en förklaring, eller en bitter eftersmak av något. Vad vet jag? Allt behöver inte vara negativt och dåligt. Kanske kan reaktioner och situationer där jag framstått på ett visst sätt, senare i livet omtolkas av mina barn, och ses i ett annat ljus. Ett bättre ljus kanske. Ungefär som jag själv, med ökad livserfarenhet av att vara vuxen, ta ansvar, uppleva nederlag och motgångar, stå för mina handlingar, vara förälder, betala räkningar, och så vidare, har fått större förståelse för mina föräldrars olika val i livet. Inte förstått allt, men fått en större förståelse och en kärleksfullare tolerans till att de är och gör som de varit och gjort.

Konklusion: En bra tv-serie väcker tankar och funderingar utöver själva grundhandlingen.

 

Disco 2000

Låten Disco 2000 med Pulp är en vemodig nostalgikick för mig.

Låten gavs ut 1995. Den sätter fingret på något, tidens gång, det magiska stundande millennieskiftets många nollor, drömmar man hade, och visioner, ung vuxen utan att vara vuxen helt, och hur det blev sedan, sånt som man inte fattade då när man var en bit under 30 och tyckte att livet var för evigt och att man var ju ung än fast någon gång kanske skulle ha familj, men det var senare, nån gång, det fanns gott om tid än, man hade inte bestämt sig för med vem, eller trodde att det var kört och man kanske aldrig skulle bli stadgad… och de magra popsångarna var ens stilideal någonstans i bakhuvudet.

Jo. Då. Och nu.

Le Big 50

Man har fyllt jämnt.

Halvtid i livet – men det vet man ju aldrig så klart. Man är glad att vara kvar än i denna ljuva krångliga härliga vemodiga farliga mysiga värld.

Firats med både långresa och kortare. Och av jobbet.

Nu får det bara bra med det. Men det blev riktigt bra.

Känns okej. Känner mig stärkt av det.

Umgåtts och upplevt mycket med min flickvän på Italienresa, och med syskon på helgtripp i närområdet.

Gott så.

90’s in replay

Återfaller i musik från min vuxna ungdomstid. Nostalgin som överfaller en… ljuvt, bittert, minnen, kärlekar och brustna drömmar, helt enkelt en del av mej, min tid mellan 20 och 30… innan det blev familj och en annan sorts liv.

Natalie Imbruglia blir jag fortfarande kär i när jag ser och hör denna sång…

Tomheten vid avresa

Vägen går alltid vidare….

Har tänkt på det flera gånger senaste åren. När jag skjutsar ett barn till en resa, en flight eller buss/tågresa. Den tomheten som kommer direkt efter att barnet lämnat mej. Där jag går tillbaka till bilen ensam. Oron, maktlösheten.

När sonen full av resfeber beger sig iväg, medan jag släpper taget – igen.

Det handlar om det. Man släpper taget lite mer hela tiden. Som förälder. Man ger dem eget utrymme, tappar lite av kontrollen. Som det ska vara.

Det är bara en inställning i ens huvud tror jag. Efter alla år av koll på sina barns alla steg i livet, får man inse: det är allt mer över. Sakta driver de iväg, för varje år lite längre bort från ens synfält.

De kommer tillbaka förstås, både från den konkreta resan och i ett större perspektiv.

Men man får hitta sina nya roller i livet. Blir lite mer som jämlikar, märker jag, med äldste sonen som blivit myndig. Gör egna planer – utom föräldrars kontroll.

Livet rullar vidare och det kommer alltid nya överraskningar. Deras resa har börjat.

Det är fantastiskt att se, att få vara med om.

(Jo, jag skrev lite liknande tankar för inte så länge sedan)

Hon kommer hem

Fick en sådan känsla att jag behövde söka upp den gamla låten Hon kommer hem, med Magnus Johansson. En av de där vispopparna som kom fram på 90-talet och slog igenom stort, eller nåja, slog igenom i alla fall.

Den här låten på albumet 12 saker som jag lovat att göra har den där drömska positiva känslan, av att allt ordnar sej. Och jag fick efter en lång ensam påskhelg på jobbet känna den känslan.

Hon kom hem igår kväll, min tjej. Och jag åkte hem till henne efter jobbet.

Det suger verkligen att sitta inne på en tom redaktion och jobba hela påskhelgen då alla – exakt alla – är lediga och postar bilder från fantastiska aktiviteter i enorm natur med kalasväder.

Jag har undvikit sociala medier så gott det går i några dagar nu. För mitt eget bästa. Jag jobbar, och så åker jag hem, och så jobbar jag, och åker hem.

Men hon kom hem i går kväll, och det blev en så mysig kväll, natt och morgon som man kan önska. Jag kan leva länge på det.