Charm

Skriver med en person.

Charmas av henne.

Antingen är jag lätt utsvulten på respons,

Eller så är hon det. Charmig.

Trivsam känsla ändå.

Mer vet jag inte nu.

Njuter av stunden. Ögonblicket.

***

Helgen som gick blev minnesvärd.

Två dagars cykeläventyr med gammal god vän.

Svett, flås, puls, mjölksyra i låren.

Skratt, bus, vara grabbiga som bara gamla vänner kan.

Solsken, eld, fågelsång,

Nattsittning vid brasan.

Stugliv. Whiskyhutt.

Det var livet på en pinne kan man säga.

Annonser

Inget är viktigare

Det har varit en glad kväll då jag suttit (på jobbet) och (i smyg) kollat på gamla bilder av barnen då de var mindre. Det är ju en svår konst att bevara bilder numera så att man hittar dem, men som tur är så finns ju en hel del mejlat till anhöriga och släkt. Det är bara att scanna igenom mejlboxen på gamla mejl med specifika namn och bildfiler, så hittar man guldkorn.

Speciellt kul var det ikväll att se mellangossens utveckling, hittade härliga porträtt från när han var nästan fyra år, och när han var sju år och var med i tidningens grattar-avdelning.

Underbara, härliga bilder av en fin kille, som alltid är glad. Både då som nu. Tänk vad olika alla barn blir, till personlighet och intressen. Den här gossen har alltid varit en liten solstråle. Optimist, glad, positiv, framåt, social.

I dag fyllde han 13 år. En stor dag, jag minns själv känslan av att Bli Tonåring. Det var ett viktigt steg.

Jag minns hur han och jag fick en speciell och fin kontakt då han var rätt liten, när jag var hemma mycket med barnen. Det var som att han, som mellanbarn, fick lite mindre tid med mamma (minsta brorsan kom tätt inpå) och därför var mycket med mig. Vi hade det fint och mysigt, jag kände mig hedrad och utvald över att få känna att pappan var viktig också. Med den äldste och den yngste var känslan något svalare för pappa än för mamma, minns jag.

Men de känslor jag har för vart och ett av mina barn är så starka och varma att det inte går att jämföra dem med varandra. Varken känslorna eller barnen. De är mina älskade och viktigaste personer i detta livet. Nu och för alltid.

Schemat 

Dagens schema i backspegeln:

Jobba, ett jädra tryck hela dagen. 

Träna, direkt efter jobbet, på gym. Utan mellanmål före, fick rejäl blodsockerdipp efteråt.

Trampa hem långsamt i ”dippdimma”, laga mat, vräka i sig… Att jag blir så vansinnigt hungrig direkt jag tränat…

Koma framför Netflix… Better Call Saul + House of Cards. Fina grejor.

Kamrat tittade förbi, avslöjade att han köpt mtb-hoj. Trevligt, ny åkkompis i sommar.

Natt.

Summa: en bra dag.

Efter åtta

Gudarna ska veta (nåja, är ateist/agnostiker) att det vore jobbigt att bli solo om det inte fanns moderna tidsfördriv, alltså medier som streamad tv, bredband, wifi, smartphone och surfplatta…

Första dagarna i lägenheten var lite panikartade; knappt några möbler, inget nätverk, tv:n gick inte igång (för att jag klantade till det med sladdkopplingarna)… Vad gör man då, om man är ensam? Lyssna på musik, okej. Men man är mer kräsen numera…

Nu har jag fixat flexibelt användbara Netflix (lätt att börja, ingen bindningstid; gratis första månaden) och börjat plöja mig igenom House of Cards – en given serie för mig som älskade charmiga men seriösa The West Wing (Vita huset) och den mer komiska Weep. Allt på temat amerikansk toppolitik, med falska ränker och knipsluga baktankar bakom varje ädel fasad.

I kväll har jag knäppt i mig två 2,8:or, tre koppar kaffe, alldeles för många After Eight, och två avsnitt av House of Cards. Nu väntar ett tredje, innan inknoppning inför arbete i morgon igen.