Unga blir vuxna och går ut i livet

Så har tiden gått och den äldste har blivit myndig, tagit körkort och går ut gymnasiet imorgon. Allt har skett på ett par veckor bara.

Stora steg i ett liv. Stora steg i en förälders liv också. Att släppa iväg. Att låta ungdomen lära sig på egen hand. Den enda vägen som finns. Den egna vägen.

Nu ska det ut och resas med flickvän. Härliga tider. Äventyr, upplevelser, erfarenheter, historier att berätta när man kommit hem.

Det är med lite bävan och stor glädje jag ser min son ha blivit en ung man, lite naiv, oerfaren, men skärpt och positiv, med hunger på livet och på framtiden.

Som vem som helst. Alla ska vi växa upp till ett eget liv, på egna ben.

Så många saker att uppleva, att lära av, att hantera, att misslyckas med, att resa sig från. Livet.

Det är underbart att se. Jag vet att det finns många unga som haft det tuffare och som inte mår bra, som kämpat och kämpar, som har en svår start på sitt vuxenliv. Min son har tagit sig igenom tonårstiden så här långt, med vänner, flickvän, aktiv fritid och fullspäckade dagar.

Han har säkert haft att hantera en del bekymmer som jag inte har en aning om, förutom föräldrarnas separation med allt vad det innebar, men är en stark ung glad individ med drivkraft, drömmar och mål.

Det är inte lite det, man kan bli tårögd för mindre.

Som av den här sången.

Annonser

Smärtan

Ibland kastas jag tillbaka till en jobbig insikt som jag nog försöker undvika för att skydda mig och mitt förstånd.

Det som vi gjorde mot barnen när vi separerade.

Det finns några minnesbilder som jag nästan inte minns för att de är så jobbiga. Gör så ont.

Hur de fick beskedet, hur de reagerade.

Jobbiga glimtar i huvudet. Det gör ont. Jag får tårar i ögonen när jag skriver.

Och genom åren tror man att allt satt sig, hos barnen, de anpassar sig. De går vidare under rådande nya omständigheter.

Men allt finns kvar, det är inte över och borta.

Ledsen yngste son sa för inte så länge sedan till mamman, i en turbulent situation med tjafs med mammans nya, att han önskar att allt vore som förr. Innan. När vi var familj. Vi. Vi fem.

Det sliter mitt hjärta itu att höra. Och det är klart att han önskar det. Förr, när allt höll ihop. En vanlig familj. Med hus, med semester ihop. Vanlighet.

De erfarenheter barn får när de växer upp i en separerad familj, vad sätter det för spår? All längtan till det som var innan, kan det vändas till insikten att det blev bra ändå? Fast mycket var jobbigt en lång tid, och det hade varit skönare att slippa kaos och instabilitet.

Jag vet inte. Vad gör livet med oss, med barnen? Vad gör föräldrarnas beslut med barnens personlighet och deras minnen, drömmar, mål?

Hon kommer hem

Fick en sådan känsla att jag behövde söka upp den gamla låten Hon kommer hem, med Magnus Johansson. En av de där vispopparna som kom fram på 90-talet och slog igenom stort, eller nåja, slog igenom i alla fall.

Den här låten på albumet 12 saker som jag lovat att göra har den där drömska positiva känslan, av att allt ordnar sej. Och jag fick efter en lång ensam påskhelg på jobbet känna den känslan.

Hon kom hem igår kväll, min tjej. Och jag åkte hem till henne efter jobbet.

Det suger verkligen att sitta inne på en tom redaktion och jobba hela påskhelgen då alla – exakt alla – är lediga och postar bilder från fantastiska aktiviteter i enorm natur med kalasväder.

Jag har undvikit sociala medier så gott det går i några dagar nu. För mitt eget bästa. Jag jobbar, och så åker jag hem, och så jobbar jag, och åker hem.

Men hon kom hem i går kväll, och det blev en så mysig kväll, natt och morgon som man kan önska. Jag kan leva länge på det.

The Tallest Man on Earth

View this post on Instagram

Time of the marble

A post shared by The Tallest Man On Earth (@spkmatsson) on

Man behöver utsättas för nya intryck.

Det gjorde jag i söndags.

Gick på konsert med ganska outforskad artist.

The Tallest Man on Earth.

Det, mina vänner, golvade mig helt.

Denne man, en dalmas som gjort stor karriär i USA och lite varstans, med en klockren röst och ett briljant gitarrspel och en americanadoftande låtskatt.

Jag hade missat honom.

Han intog en fullsatt salong och förtrollade oss alla som kommit för att lyssna.

En intensiv, ödmjuk, vass, brinnande passionerad artist.

Det var intrycket. Man häpnade. Vilken glöd! Vilken jävla chock, på ett positivt sätt!

Fan-tas-tis-ka låtar! Enormt gitarrspel, helt ensam på scenen. Självsäker, skuttande runt som en narr, som mitt kära sällskap uttryckte det.

Jag har inte gått och sett och hört så mycket livemusik som jag gjort sedan i somras, då jag började umgås med den kära kvinna som jag träffat och trivs med.

Det här var ändå det bästa hittills i vår kulturella gemenskap.

The Tallest Man on Earth, döpt till Kristian Matsson. Kolla upp honom om ni missat.

Jag minns första gången jag hörde en låt med karln. I somras, under en bilresa. Tänkte: det låter som en ung kaxig Dylan. Det var förstås inte helt rätt, men så sa mitt första intryck. Det visade sig att denne sångare så klart har hämtat mycket av sin inspiration från Dylan, Guthrie och de klassiska singer/songwriters som verkat i de fårorna.

In the poor mode

Den känslan, är inte hälsosam. Att inte ha råd. Att ha kniven mot strupen. Att vänta i veckor på lön, som man vet kommer att försvinna snabbt igen.

Det finns hål att fylla igen efter jul. Jag vet, man ska inte jobba så. Spara före, inte köpa på kredit. Men jag har inte en stark ekonomi. Har aldrig haft egentligen men det har varit okej. Tidigare delade man kostnader med någon. Nu är det en kamp. Det kivas om vem som ska stå för diverse notor, och jag har varit för mesig åren efter separationen. Tagit över löpande utgifter på ett ojämnt fördelat sätt. Dumt. Mycket dumt. Tag lärdom, dela upp allt noga och anlita expert om möjligt! Om du hamnar där någon gång.

Sedan är livet som singel med bil, lägenhet, barn förstås dyrare än när två delade på’t som förr.

Jag har haft en långsiktig plan över tid som rullar på. Att smyga tillbaka kostnader så att det blir rättvisare. Det tar sig allt mer. Men är inte i hamn än. Det gnölas och förhandlas – tar stopp, tigs ihjäl, återupptas. Senast har jag satt in tunga hotet, att gå via FK. Få se om det tar skruv…. var inte populärt märkte jag.

Då funkar det så, att FK betalar mig, andra föräldern betalar till FK. Inte så lätt att snacka bort då… men skapar ju inte en bra stämning (fast det har vi inte ändå).

Bostaden är en tung post i balansräkningen. Väger mellan att söka nytt och ligga still där jag bor, i ett par år. Säljer jag så blir det nog en okej affär. Men det har varit för många uppbrott senaste åren. Jag, och barnen, behöver stabilitet. Så känns det oftast. Även om jag regelbundet drömmer på Hemnet om en rymlig villa utanför stan…

Nåja.

Jag har kärlek i mitt liv igen. Det är fint!

Jag rider ut denna pengasvacka.

Livet är gott. I det stora hela.

Jag hittar styrkan. I naturen, i musiken, i kärleken.

https://www.youtube.com/watch?v=WYna-UAt75c&feature=share

Ett makalöst år ändå

Jag har tänkt flera gånger om det här året som var 2018, att det var ett bra år.

Det har hänt mycket. Jag har gjort mycket. Det har mestadels varit bra saker.

  • Gjort en fjällvandring med äldste sonen till Kebnekaises, om inte topp så midja…
  • Deltagit i en triathlon-motionstävling för första gången (simma, cykla, springa).
  • Sett Lars Winnerbäck spela live i piskande regnstorm.
  • Cyklat en fantastisk fjälltävling i ett hett soligt Härjedalen (på hemvägen körde jag genom ett åskväder som nog inledde skogsbrandsommaren).
  • Lärt mig nya saker på jobbet som varit kul och utvecklande (videotrix främst).
  •  Skaffat mig en ny heldämpad cykel som lyfter min skogscykling rejält.
  • Och så det mest fantastiska – jag har träffat en kvinna som jag bara tycker allt mer om, som jag tror det kan bli något långvarigt ihop med. Det hände liksom bara (nåja, med viss hjälp av dateforum) och har rullat på. Jag vet inte vart det bär, det kan vara en fin tid som tar slut eller en tid som inte vill se någon ände.

Fantastisk passage under Fjällturen mellan Funäsdalen och Ramundberget ser ni nedan vid 14 minuter! (Inte min film och mitt Youtube-konto, för kännedom, jag lånar bara!)

 

 

Puh – julen är över

Firat jul med tre barn hemma.

Ensam vuxen. Allt ansvar för mat, trivsel, påhitt, etc. Ingen släkt, inga besök. Vi fyra bara.

Det var mysigt. Det var också ganska intensivt. Vem fixar och tänker och ligger lite före? Jag. Vem plockar undan, tvättar, kör disk? Jag.

Kidsen slappar och mumsar, kivas lite, busar, skrattar. Härligt med jullov. Jag har en vecka ledigt också. Behövligt. Jag är trött och sliten känner jag.

Vi gick julpromenad och jag har åkt lite skidor. Underbart vinterväder. Snö på träd, mild temp, soligt. Som i en julsaga!

Det var med viss lättnad som julaftonen blev till kväll och en rad givna moment var avklarade. Ett år till nästa…. då är det nya tag, kanske helt andra ramar.

Visst var det en bra julafton. Dock viss tomhet, över att vi är så få. Om än jag tycker det är skönt att slippa resa på julhelgen. Och ingen reser hit. Vi har inte sovplats för gäster ändå…. jaja.

Man får lära sig att leva med känslan av otillräcklighet tror jag. Jag gjorde vad jag kunde och det blev nog gott nog. Vi har haft kul, haft en del skratt och tid tillsammans. Det är fint. Insta och Fejan som berättar om andras släktkalas till julfirande får man bara strunta i. De har nog sina bekymmer också, inte bara ”jullycka™️”

Nu blickar jag fram emot nyårsafton – firas utan mina barn men med flickvän och hennes gäng. Blir kul!

Avalon

En av de coolaste och mest avkopplande låtar jag vet: Avalon med Roxy Music.

Bryan Ferry. Eleganten. Posören.

Den underbara körsångerskans wailande på slutet. (Kul story på slutet om henne här).

Perfektion.

…minns en loj skön fredagskänsla på högstadiet, nian, gympaläraren spelade låten och eftermiddagssolen sken in genom fönstren i gympasalen… den känslan….

Den svulstigt tunga 80-talsvideon känns inte helt bekväm idag. Aldrig sett den tidigare tror jag…

open.spotify.com/track/7iWIdiJlKvJ4PjFYVrWLUU