Aktivt kroppsarbete

Fick ett minne i huvudet från ifjol. Jag var en doer och gjorde något som behövde göras. Det var så härligt: att göra ett handfast jobb, måla ett hus, och det var fint väder och mysig samvaro.

Mina gamla föräldrar har ett mindre hus, en sovstuga, som fått nytt tak men aldrig blev färdigmålad överallt runtom. Vita brädor lyste omålat. Jag hade sett det under vintern och tänkt att det ska göras till sommaren.

Så kom sommaren. Jag åkte upp med bil till fjällbyn. Överlade med föräldrarna, la upp planen. Nästa morgon åkte jag in till stora samhället, centralorten, och köpte färg. Det var en strålande vacker lite försommarsval morgon, härlig bilresa.

I måleributiken fick jag bra hjälp och hittade rätt färg – de hade min fars beställning från tidigare i datorn. Köpte och rullade tillbaka.

Satte igång, och målade i några timmar. Härligt handfast målande. Fint väder. Tydligt resultat.

Och jag fick känna att jag verkligen gjorde något för di gamle, de som aldrig tycker att man ska göra något åt dem då man hälsar på.

”Nä, det är ingen idé att skotta, det kommer bara mer snö” – då skottar man ändå, för att man kan och för att det är självklart.

Och nu, måleriet. Inget de propsade på, men som jag såg behövdes.

Jag beslutade mig, jag utförde.

Jag kände mig skönt trött och skönt nöjd när måleriet var färdigställt.

Ingen stor sak. Men en bra sak.

Man mår bra av att jobba med kroppen också. Det är en ständigt återkommande självklarhet. Uträtta ett – så kallat – hederligt dagsverke. Bra känsla.

Schweiz

Minns en sådan stund. Resan till Schweiz som aldrig blev av.

Mina föräldrar fick en idé när jag var 7-8 år. Vi skulle åka till Schweiz och hälsa på släkt.

Som fantasin började spela, drömmar om resan, förväntan, stolthet, spänning, längtan.

Så kom beskedet. Det blir för dyrt. Det blir ingen resa.

Jag minns besvikelsen. Stor stor besvikelse.

Jag tänker att mina föräldrar kanske satt och spånade resplaner över en flaska vin en helgkväll, och barnen tog det som ett löfte. Men verkligheten kom ikapp.

Jag kan tycka att man inte ska komma med runda löften till sina barn om det inte går att hålla dem.

Det skapar misstro och besvikelse. Bitterhet kanske.

Nu är jag själv förälder och vet att saker kan hända och planer kan ändras.

Jag kanske har gjort liknande misstag. Men tyvärr har nog mina barn lite lärt sig att de inte kan förvänta sig några utlandsresor av pappa numera. De resorna får de fixa själva när de är stora nog.

Äldste sonen gjorde just detta. Har rest längre bort än sin pappa – med mycket bred marginal längre bort. Han fixade det på egen hand. Bra gjort.

Jag kom att tänka på Schweiz igår. Kollade upp. Det går att åka tåg dit med bara två byten, från Malmö till Zürich – åka på morgonen, framme på kvällen!

Kanske nästa sommar? Post-covid19…

Galen realitysåpa som väckte känslor

Sett en  hel tv-serie om par som gifter sig innan de känner varandra. 

Bara det känns inte som jag. Men jag gav det en chans och fastnade snabbt. Sträcksåg på några dagar tillsammans med flickvännen hela SVT-serien Gift vid första ögonkastet.

Så mycket man störde sig på. Och så mycket igenkänning av relations-situationer. Och så sjukt upplägg. Kunde de inte få lära känna varandra före de gifte sig? Rimligare än att gifta sig första gången man träffas… kanske hade slutresultatet blivit annorlunda då?

Men det väckte starka känslor och en del diskussion mellan mig och flickvännen.

Det är typiska frågor och vad som är en kvinnas respektive en mans roll och typiska förhållningssätt i relationer. Sånt där som att kvinnorna är starka och krävande medan männen mest försökte vara till lags. Det blev lite så i serien, eller redigerades så.

Och jag störde mig mycket på det, mest på en av kvinnorna som körde sitt race, hade ett fullspäckat singelliv och tyckte att hon kunde fortsätta så fastän hon just gift sig  i tv. Mannen kunde liksom hänga med på allt hon ansåg sig kunna fortsätta med. Som om hon inte gått in i en relation. Det var intressant att se, och plågsamt.

Ja ni förstår, jag gick igång. Det triggade mig. En del knappar med känslig feeling blev tryckta på av de skickliga programmakarna. Men kanske lärde vi oss lite också, jag och flickvännen.

Det är märkligt vad man sugs in i dessa reality-dramer – fast man inte vill det egentligen. Stundtals mådde jag nästan illa av hur jobbiga situationer det var i något avsnitt. Så i nästa, då hade produktionen fokuserat mer på att lösa konflikter och sluta på ett ljusare vis, och plötsligt var jag game on igen, och fortsatte titta. Ja, man är lättduperad…

 

Stunderna som sätter prägel

Situation: Ser tv-serien Ozark, säsong 3.

Komplikation: Scen med Marty, huvudperson, revisor som hamnat i drogkartellens klor, får flashback från situation i sin barndom. På sjukhus, hans far är svårt sjuk, han upptäcker ett old school dataspel i kafeterian. Fördriver tid där, ser på när annan äldre grabb spelar. Inser: det går inte att vinna. Det är riggat – man måste betala mer än ett mynt för att ta sig vidare. Ingen kan vinna och gå igenom banan på ett mynt, inte ens den skickligaste på spelet. Han utbrister det, frustrerat, för sin mamma. Som irriterat svarar att de har knappt råd med mat nu, ännu mindre råd med att spela dataspel. Ett helt paket av lärdom om livets tuffhet och kyla, inbankad i ung själ.

Reflektion: Har vi inte alla haft sådana ögonblick i livet? Då någon situation, för stunden banal eller omedveten, satte prägel på ens uppväxt eller kanske formade ens syn på livet. Skapade ett minne som aldrig försvinner. Minnet av den råa sanningen, av ”så här är det alltså”, eller så här är människor, även de jag har närmast. Någonting ditåt.
Min reflektion blev snarast förälderns: vilka situationer har jag figurerat i, där saker ställts på sin spets, eller jag bara förlorat tålamodet eller humöret, och där och då har etsat in ett minne som präglat mina barn på ett eller annat vis? Minnen av stunder som i sig kanske inte verkar så viktiga till synes, men som i ett sammanhang av ett levt liv, av åren som går, av pusselbitar som sakta men säkert läggs på plats av erfarenheter och med- och motgångar – som då kanske ger en förklaring, eller en bitter eftersmak av något. Vad vet jag? Allt behöver inte vara negativt och dåligt. Kanske kan reaktioner och situationer där jag framstått på ett visst sätt, senare i livet omtolkas av mina barn, och ses i ett annat ljus. Ett bättre ljus kanske. Ungefär som jag själv, med ökad livserfarenhet av att vara vuxen, ta ansvar, uppleva nederlag och motgångar, stå för mina handlingar, vara förälder, betala räkningar, och så vidare, har fått större förståelse för mina föräldrars olika val i livet. Inte förstått allt, men fått en större förståelse och en kärleksfullare tolerans till att de är och gör som de varit och gjort.

Konklusion: En bra tv-serie väcker tankar och funderingar utöver själva grundhandlingen.

 

Allt som nu rivs ner ska byggas igen

Kort bara. Jag har inte tid. Men jag ville skriva.

Det är mycket som vi tagit för givet som nu rasar, förfaller, förändras, försvinner, förintas.

Man läser om det överallt. Företag friställer folk, varnar och varslar, håller inte ut länge till.

Mycket kommer att rasa. Värden försvinna. Folk drabbas, hus och hem och livet som vi kände det – förändras, försvinna, förintas. Folk dör i pandemin och de som lever kommer att få se livet kastas omkull. Många av dem, av oss, i alla fall.

När jag såg en reklamfilm från STF förstod jag det i mitt hjärta. Denna organisation som jag växt upp med och som jag regelbundet är medlem i, vädjade: swisha, vi går under.

Det är inte värdigt att behöva tigga, men även STF, en folkrörelse som stått stadigt i folkrörelse-Sverige i hundra år, ser slutet närma sig.

Vad gjorde jag? Jag blev medlem, igen. Det kändes värdigare än att swisha in en slant till ett svart hål. Går vi under så gör vi det tillsammans, så tänkte jag.

Och så tänkte jag på att jag ska gå i fjällen i sommar och bo i STF-fjällstuga när de öppnar igen, efter coronastängningen av säsongen som just nu genomförs.

Det kommer en tid efter denna katastrof. Det kommer nya idéer, nya krafter, nya gemenskaper, som bygger något nytt. Alltid något nytt.

En syster skrev ikväll att den här krisen får oss att omvärdera vår livsstil, det som tagits för givet är inte givet och oföränderligt. Att resa, till exempel.

(Uppdaterar: hör av son om kompis vars far inte mår bra – framgångsrik lokal företagare som drabbats av motgång. Det här är bara början…).

Disco 2000

Låten Disco 2000 med Pulp är en vemodig nostalgikick för mig.

Låten gavs ut 1995. Den sätter fingret på något, tidens gång, det magiska stundande millennieskiftets många nollor, drömmar man hade, och visioner, ung vuxen utan att vara vuxen helt, och hur det blev sedan, sånt som man inte fattade då när man var en bit under 30 och tyckte att livet var för evigt och att man var ju ung än fast någon gång kanske skulle ha familj, men det var senare, nån gång, det fanns gott om tid än, man hade inte bestämt sig för med vem, eller trodde att det var kört och man kanske aldrig skulle bli stadgad… och de magra popsångarna var ens stilideal någonstans i bakhuvudet.

Jo. Då. Och nu.

Det nya livet hemma

Tänk, som jag ibland önskat att jag fick jobba någon annanstans än på jobbet. Där det varit så rörigt och bullrigt och mycket folk att jag hållit på att bli galen vissa dagar, vissa tider på dagen i alla fall.

Nu är jag där, och många med mig. Sitter hemma i mitt kök och jobbar. Fort gick det när vi blev hemskickade, bara att köra igång. 

Nära till kaffe och lunch, jodå.

Men det är en tomhet också. Allt socialt som man går miste om nu. Nu när vi ska vara socialt distanserade allihop.

Förstå vad det är viktigt för folk med att träffas i ett sammanhang där man känner varandra. Man behöver frottera sig, snacka lite strunt, skratta, lätta på trycket med att berätta hur man haft det i helgen, eller bara jobba och småprata lite emellanåt.

För med sina kollegor får man starka band, med en del i alla fall. Man berättar lite om sig själv, mellan allt prat om jobbet. De känner mig, de närmaste, och jag känner dem, lite i alla fall. Styrkor och svagheter, med- och motgångar, det har delats mellan oss, i små samtal över kaffet eller en lunch.

Nu – videokonferens kanske någon gång per dag, lite telefonsamtal, en  hel del chattande. I övrigt är man ensam vid sin dator.

Rutiner med att gå ut på sin matrast känns extra viktiga. Jag har strosat mina rundor kring stadsdelens kvarter, både före arbetet och under lunchen. Försökt träna lite efter jobbet någon gång också. Att komma iväg från hemmet, få friskluft, röra på benen. Viktigt viktigt.

Och det här lär fortgå i veckor, kanske månader. För att vi ska stoppa viruset så klart. Alla måste bidra, och det jag gör är ju inget svårt egentligen. Men det väcker tankar och sätter fokus på något viktigt.

Hur mycket vi behöver varandra. Vänner, släkt, kollegor. Vi är sociala varelser som inte får vara sociala. Tacka tusan för att det känns fel.

Gubbigheten vi alla har mött

Ska vi prata om gubbiga gubbar?

Låt mig utveckla.

Gubbigheten sitter inte i en siffra, i en ålder. Det sitter i en självklar självpåtagen egenskap och inställning. Den att jag kan göra lite som jag vill. För jag är gubbe. Och jag kommer undan med det.

Jag, som skriver alltså, är åldersmässigt nära gubbigheten men ser den mentala gubbigheten mer hos andra än hos mig själv. Jag är inte mental gubbe (än, vad jag vet, i alla fall – att jag skriver denna text borde vara ett litet tecken på att jag har rätt…)

Det handlar om den där gubbigheten som säger åt en kollega att han inte behöver lära sig nya saker. Han kan säga höhö, skämta bort det som yngre och kunnigare/mer snabblärda kollegor försöker lära honom – och bara strunta i det. Fortsätta som inget har förändrats, som ingen utveckling har skett sedan han lärde sig yrket.

Eller som idag, när en knapp timme återstår av arbetsdagen, säga: Jag går och duschar, ska på femtioårsfest i kväll. Efter duschen, återkommer han och avviker sedan en kvart före arbetsdagens slut. Då är han klar för dagen.

Dessförinnan har en yngre kvinnlig kollega med koll på våra arbetsverktyg fått jobba extra på lördagen, för att guida denne gubbe – typ vakta honom – som tydligen inte trots vuxen ålder ansågs kunna klara att jobba på egen hand en lördag. Sedan har han suttit i 1-2 timmar framför tv:n också och kollat på skidåkning. På arbetstid. Fanns inget att göra, tyckte han. Medan jag jobbade för fullt med mitt i andra änden av rummet.

Gubbigheten får många kvinnor att se rött så klart, men det får även oss manliga kollegor att se liknande färger av irrita- och frustration. Att det finns kollegor som ser sig som lite överstående de regler och rutiner som andra har att följa. När något nytt börjar gälla, då kan de säga ”sånt skit tänker jag aldrig göra” och ofta komma undan med det.

Det är obegripligt…

Jag har en kollega, kvinna, som är grym på att ta sådana gubbigheter i örat direkt de dyker upp. Hon ryar och ryter, säger stopp och belägg direkt. Gubben ifråga som jag nämnde ovan är lite rädd för henne tror jag. Men han är typen som aldrig kommer att ändra sig. Hur många dagars specialutbildning han än får, så inte kommer han att välja – ja säger välja – att ta in nya kunskaper och börja använda dem.

Nä. Han kommer att nästa gång han förväntas lösa något, säga höhö, och låta någon yngre, ofta kvinna, lösa uppgifterna som egentligen är hans.

Det stinker. Gubbigheten. Den som sitter i mentaliteten, inte i ålderssiffran.