En burk ravioli

Jaha, en burk ravioli. En tom burk ravioli, på väg till återvinningen i soprummet här utanför min bostad. Det är vegetarisk ravioli.

Varför lägger jag ut den i min blogg? Jag ska förklara.

Den här burken har färdats flera mil, buren av mig i ryggsäck. Den har varit med på en tvåmilavandring ut i fjällen, sedan lika långt – eller faktiskt lite längre vandring – tillbaka. Totalt 42 kilometer.

Den var med som en garanti för att jag och mina ungar skulle bli mätta när det var lite jobbigt. Eller: så att jag skulle få mat om barnen behövde det övriga som var med i ryggsäcken. Eller om äldste sonen, som tyvärr inte kunde följa med i slutänden, var hungrigare än vi andra.

Man vet inte så noga, när man går på en lång och ganska tuff fjälltur med barnen för första gången. Och en konserv med ravioli funkar, varm som kall, när det kniper.

Men den här burken räckte och blev över.

Vi kom hem. Packade upp grejor och rester av matsäcken. I lägenheten väntade den äldre son som varit sjuk och fått stanna hemma. Men han började bli frisk. Och aptiten hade kommit tillbaka. Den är stor, aptiten hos en sportig 16-åring, kan upplysas.

Så en eftermiddag – så där lagom olämplig tid mitt emellan en vuxens inrutade tider för lunch och middag – blev sonen hungrig. Jättehungrig. Han gjorde nudlar, stekte ägg. Käkade. Sedan såg jag att hela burken med ravioli också slank ned. Det var ingen liten burk. Men han tömde hela.

Det var ju bra, tänkte jag. Och skrattade lite åt att jag kört denna burk från Västerbottens kust till Norrbottens fjäll, haft med den i båt, burit den på ryggen dit och tillbaka, åkt båt med den igen, kört bil hem igen. Och där blev den slukad i ett nafs.

Det är roligt, när man tittar lite närmare på livets små egenheter. Så mycket som händer som förefaller slumpmässigt och meningslöst. Men kanske var det meningen ändå att min tillfrisknande son som inte fick följa med till fjälls, och som raviolin delvis var tänkt till, fick sluka den när vi kom hem.

Annonser

Återseende

I dag lunchade jag med två gamla arbetskamrater som jag inte, genom jobbyte av oss alla, har sett så mycket de senaste två åren.

Väldigt trevligt, två manliga jobbarkompisar som jag trivts mycket bra med. De har båda gått vidare, på lite olika sätt, till nya verksamheter och nya utmaningar i livet. Liksom jag har gjort. Nya erfarenheter, värda att diskutera, och en turbulent nutid också värd att vädra över en tallrik. Det var en lunchdate som styrdes upp i all hast, och som kom att bli två timmar lång. Väldigt trivsamt som sagt. Ingen av oss längtade tillbaka till det gamla jobbet.

De är båda verksamma inom kreativa branscher, på flera sätt. En är utöver arbetet även musiker. Vi kom att prata om det där att man måste jobba hårt även med kreativa verksamheter. Det går inte att vänta på inspiration. Regelbundet nötande, på det igen, dag för dag, vecka för vecka.

Jag tog åt mig lite av det, en bra påminnelse. Jag vill ju skriva mer. Skriva något ur mitt huvud, inte återge sakliga fakta som en reporter. Skapa något eget. Jag har i åratal haft idéer, men har inte tagit mig tiden att jobba med det.

Kanske börjar bli dags. Som Seinabo Sey sjunger i en fantastisk låt (och även video som jag premiärser nu):

You ain’t getting any younger, are you?

Hyllning till maträtt 


Nej, det är inte en matblogg, detta, men jag vill hylla en i mitt hushåll klassisk maträtt.

Pastasallad.

Denna rätt har genom åren mättat min familj ett oräkneligt antal gånger.

Aldrig fel, alltid rätt. Alla ungar nöjda varje gång.

Lätt att laga, en total novis i köket klarar av det.

Går fort.

Går att äta hemma lika bra som på resa i en matlåda.

Vår vanliga pastasallad innehåller oftast fetaost, gurka, tomat, morot, oliver, något grönt (sallad/ruccola etc), kryddor och lite olivolja. Och pasta förstås.

Ett väldigt lätt sätt att lösa det dagliga dilemmat som kallas ”vad blire’ för maaat?”

Magkänslan

Har aldrig förut köpt hämtmat från en thaivagn. Har nog aldrig ens ätit thaikäk tidigare. I dag blev det premiär.

Det var gott. Jodå, helt okej. Räkor, grönsaker, ris, vårrulle.

Senare fick jag en olustkänsla. Lite orolig i magen, kallsvettig. Illamående.

Nu, några timmar senare med pytonmående, är det bättre. Hopp om livet. Tar igen skippad middag med en kopp te och rostat bröd.

Funderat på om jag borde tipsa miljökontorets livsmedelsinspektör… Jag lär nog inte gå tillbaka dit i första taget i alla fall.