Charm

Skriver med en person.

Charmas av henne.

Antingen är jag lätt utsvulten på respons,

Eller så är hon det. Charmig.

Trivsam känsla ändå.

Mer vet jag inte nu.

Njuter av stunden. Ögonblicket.

***

Helgen som gick blev minnesvärd.

Två dagars cykeläventyr med gammal god vän.

Svett, flås, puls, mjölksyra i låren.

Skratt, bus, vara grabbiga som bara gamla vänner kan.

Solsken, eld, fågelsång,

Nattsittning vid brasan.

Stugliv. Whiskyhutt.

Det var livet på en pinne kan man säga.

Annonser

En burk ravioli

Jaha, en burk ravioli. En tom burk ravioli, på väg till återvinningen i soprummet här utanför min bostad. Det är vegetarisk ravioli.

Varför lägger jag ut den i min blogg? Jag ska förklara.

Den här burken har färdats flera mil, buren av mig i ryggsäck. Den har varit med på en tvåmilavandring ut i fjällen, sedan lika långt – eller faktiskt lite längre vandring – tillbaka. Totalt 42 kilometer.

Den var med som en garanti för att jag och mina ungar skulle bli mätta när det var lite jobbigt. Eller: så att jag skulle få mat om barnen behövde det övriga som var med i ryggsäcken. Eller om äldste sonen, som tyvärr inte kunde följa med i slutänden, var hungrigare än vi andra.

Man vet inte så noga, när man går på en lång och ganska tuff fjälltur med barnen för första gången. Och en konserv med ravioli funkar, varm som kall, när det kniper.

Men den här burken räckte och blev över.

Vi kom hem. Packade upp grejor och rester av matsäcken. I lägenheten väntade den äldre son som varit sjuk och fått stanna hemma. Men han började bli frisk. Och aptiten hade kommit tillbaka. Den är stor, aptiten hos en sportig 16-åring, kan upplysas.

Så en eftermiddag – så där lagom olämplig tid mitt emellan en vuxens inrutade tider för lunch och middag – blev sonen hungrig. Jättehungrig. Han gjorde nudlar, stekte ägg. Käkade. Sedan såg jag att hela burken med ravioli också slank ned. Det var ingen liten burk. Men han tömde hela.

Det var ju bra, tänkte jag. Och skrattade lite åt att jag kört denna burk från Västerbottens kust till Norrbottens fjäll, haft med den i båt, burit den på ryggen dit och tillbaka, åkt båt med den igen, kört bil hem igen. Och där blev den slukad i ett nafs.

Det är roligt, när man tittar lite närmare på livets små egenheter. Så mycket som händer som förefaller slumpmässigt och meningslöst. Men kanske var det meningen ändå att min tillfrisknande son som inte fick följa med till fjälls, och som raviolin delvis var tänkt till, fick sluka den när vi kom hem.

Äldre och det märks

Nu spirar skrivinspirationen, jag ska ut i solen strax men en sak till:

Det här att åldras…

Har senaste tiden tvingat mig själv att inse att tunnhårighet högst uppe på skallen är en realitet nu. Det är inte hela världen. Samtidigt är det ett tydligt tecken på det som vi alla går igenom. Vi blir äldre och kroppen förändras.

Jag gick och klippte mig igår. Blev av med ett alltför stort hårsvall, skönt att bli kortsnaggad. Kommer nog att göra som många andra män och hålla håret rejält kort framöver. Känns mer som att man accepterat läget då. Att en liten kal fläck däruppe inte går att dölja, och att jag skiter i det. Jag är jag. Med eller utan hår på alla ställen… hehe.

Andra saker tar också ens uppmärksamhet mer, kroppsligen. Man får lite ont här och där i kroppen. Men  det gäller att hålla igång. Det är det enda sättet att må bra, att hålla sig frisk. Har i nuläget en axel som är konstant krånglande. Sjukgymnastik gjorde det inte bättre. Avbröt. Få se i höst. Kanske läkare och röntgen. Eller så kör jag på med lite egen träning bara, typiskt mig. Eller typiskt min gamle far…. att försöka lösa själv hellre än att ta hjälp. Han är sådan, jag känner igen mig i det.

Och så magen. Den jädra kulmagen. Har alltid ansett mig vara i hyfsad fysisk form. Och det är jag även nu. Men det där med ämnesomsättningen när man passerat 40…. man förbränner inte lika mycket, sägs det. Men man fortsätter att käka som vanligt… klart det visar sig någonstans. Har sett  det hos andra, vill inte bli samma gubbmage själv.

När exfrun väldigt odiskret sneglade på min magtrakt nyligen, blev jag provocerad och snäste något. Hon som är så rak av sig bekräftade direkt att det var min mage hon glodde på. Det kändes ju inte jättetoppen att höra. Men jag tänker: det är för min egen skull jag tar tag i problemet. Vad hon tänker eller säger har inte inverkan längre på mig. Ändå har det ju det förstås. Tyvärr, bryr mig för mycket.

Tiden jobbar för mig. Med tiden blir jag mindre känslig för vad en tidigare livskamrat säger och tycker. Hoppas jag.

Nu – ut i solen. Sommaren väntar. Den lever än i några veckor, kanske månader om vi har tur.

Jazzar på…

Det är lite så här nu. Lite soft jazzig känsla. Lite söndagsfeeling.

Har varit med ungarna senaste veckan, intensivt, kul, stressigt men levande dagar. Levande.

Har haft några härliga middagsstunder, med dem och sedan även med några gäster i släkten. Väldigt sköna stunder för mig, och för dem tror jag.


Längtar lite tillbaka till New York.


Drömmer drömmar om nya resor.


Oroar mig för nutiden, råheten, gränser som flyttas fram in på, som man trott, okränkbar mark. Fulheten har kommit hit och den blir bara fulare. Tills vi ser till att kicka ut det där partiet ur riksdagen och rampljuset. Valet 2018 blir en rysare. Vad är det för Sverige vi vaknar upp till efter det valet?
Oroar mig för USA-valet. Enda rimliga slutresultatet är ju Clinton men vad vet man?
Oroar mig för militär upprustning, för Rysslands aggression och Natos respons, för att mina barn kanske måste göra lumpen i en tid av oro i Sveriges närområde.


Sådana saker. Men också, det har varit en underbart vacker helg. Har inte varit ute så mycket men i alla fall lite. Jag har återhämtat mig från Amerika-förkylningen. Tagit någon cykeltur i skogen. Ska ta några till i veckan då jag har ledig tid på dagarna.


Blickar framåt, ska besöka föräldrarna om några veckor. Blir bra. Känns viktigt. För dem och för mig. Och så naturen där de bor. Den finns i min själ, i form av längtan och drömmar. Skönt att komma dit igen. Norrut. Tid på året spelar inte så stor roll. Senhösten/förvintern är också fin.


Ledig söndagkväll. Plöjer Homeland. Försöker komma i säng tidigt. Blev sent igår.


Tänker på barn. Barnen. Våra barn, andra barn. Hur lyckligt lottade vi är som fått barn som mår bra och har det relativt lätt i livet (vad vi vet, förstås, sedan är det alltid en kamp att växa upp… för många). Ser andra barn, som har det svårt. De som fötts under svåra omständigheter. Och de som föds i Sverige men inte är friska. En kollegas familjs liv blev vänt upp och ned. Ständig övervakning dygnet runt för att hålla det lilla barnet vid liv, att återgå till jobbet inte att tänka på, i stället kamp mot Försäkringskassan och strikta stela regler. Tuff match.


Det är inte självklart att allt Ulf Lundell skriver numera i sin blogg bör tas upp av massmedia. Just sayin’…


The Times They Are A’Changing Back…. hoppas inte det. Men såg en glimt av filmen Bob Roberts, där politiker med konservativa värderingar (Tim Robbins) gör en Bob Dylan fast tvärt om. Märklig men intressant film (sett den tidigare men länge sedan). Och en och annan detalj påminner om dagens republikanska presidentkandidat, vad han nu heter… Plump.


Mer Homeland nu.

Hyllning till maträtt 


Nej, det är inte en matblogg, detta, men jag vill hylla en i mitt hushåll klassisk maträtt.

Pastasallad.

Denna rätt har genom åren mättat min familj ett oräkneligt antal gånger.

Aldrig fel, alltid rätt. Alla ungar nöjda varje gång.

Lätt att laga, en total novis i köket klarar av det.

Går fort.

Går att äta hemma lika bra som på resa i en matlåda.

Vår vanliga pastasallad innehåller oftast fetaost, gurka, tomat, morot, oliver, något grönt (sallad/ruccola etc), kryddor och lite olivolja. Och pasta förstås.

Ett väldigt lätt sätt att lösa det dagliga dilemmat som kallas ”vad blire’ för maaat?”

Paus

Intensivt med tre barn i trångt hushåll.

Plötligt är alla ute för ett slag, en kvart, en halvtimme.

Sjunker ner i soffan. Ute; soligt, ljud av andras barn som leker, fågelkvitter. Balkongdörr öppen, släpper in vårens ljus och ljud.

Sitter en stund med kaffekopp.

Borde ut och röra på mig. För lite tid. Tar det lugnt.

På balkongen smattrar det lite av uthängd matta i vinden.

Puh…. Så gick ännu en dag, en middag, en kväll.

1 juli ny lya, större. Vi längtar redan. Blir bara mellanlandning men ändå bättre än nu.

Nä, nog soffsuttet. Nu väntar disken. Handdisk. Tills vidare.

Vardagens små bestyr. De kan vara rätt trevliga rutiner. Ibland.

Schemat 

Dagens schema i backspegeln:

Jobba, ett jädra tryck hela dagen. 

Träna, direkt efter jobbet, på gym. Utan mellanmål före, fick rejäl blodsockerdipp efteråt.

Trampa hem långsamt i ”dippdimma”, laga mat, vräka i sig… Att jag blir så vansinnigt hungrig direkt jag tränat…

Koma framför Netflix… Better Call Saul + House of Cards. Fina grejor.

Kamrat tittade förbi, avslöjade att han köpt mtb-hoj. Trevligt, ny åkkompis i sommar.

Natt.

Summa: en bra dag.

Magkänslan

Har aldrig förut köpt hämtmat från en thaivagn. Har nog aldrig ens ätit thaikäk tidigare. I dag blev det premiär.

Det var gott. Jodå, helt okej. Räkor, grönsaker, ris, vårrulle.

Senare fick jag en olustkänsla. Lite orolig i magen, kallsvettig. Illamående.

Nu, några timmar senare med pytonmående, är det bättre. Hopp om livet. Tar igen skippad middag med en kopp te och rostat bröd.

Funderat på om jag borde tipsa miljökontorets livsmedelsinspektör… Jag lär nog inte gå tillbaka dit i första taget i alla fall.