Samspel och frånvaron av det

Det finns en person i min yttre yrkeskrets som ogillar att andra lägger sig i. Hen vill sköta allt som hen har skött det under längre tid. Där hen fick vara ”den som vet” hur man gör.

Men tiden har förändrats. Den har snurrat vidare. Nu är vi flera som ska jobba ihop. Och flera som har andra kunskaper och som har till ansvar att driva på utvecklingen i en viss bestämd riktning. Men hen vill inte. Hen blir arg, provocerad, otrevlig, löjlig, undvikande.

Hen börjar bli ett arbetsmiljöproblem. I dag blev jag i fokus för hens inneboende ilska, rädsla eller diagnos-av-vad-det-vara-månne.

Jag fann mig inte i det, förde det vidare uppåt. Det kan leda till konsekvenser med ledningen inblandad. Det är inte första gången, inte första signalen om hens trots och ovilja. Jag hoppas att hen förstår att det är hen som drabbas.

Jag har inget personligt emot hen. Jag brukar inte hamna i svåra konflikter. Har ens aldrig träffat personen direkt, ansikte mot ansikte. För det har hen varit allför feg för att göra. Eftersom jag representerar en liten yrkesgrupp som klampar in på hens specialområde, vill hen inte träffa oss. Ser alltid till att inte vara på jobbet när vi besöker. Eller undviker möten via video, in i det längsta.

Hen verkar bli mycket provocerad bara av vår, av min, existens. Det är en ovanlig känsla, en obehaglig känsla. Man undrar om man själv har blivit tokig. Men jag har inte förtjänat detta. Vi har inte förtjänat det.

Det är rätt sorgligt, rätt dystert. Det sprider mycket tråkiga ringar på vattnet omkring sig, detta åskmoln som utgörs av hen som jag skriver om. Särskilt som vi alla jobbar i en bransch och i en tid som kräver mycket samarbete och mycket – väldigt mycket – förändring och anpassning till nya spelregler.

Finns säkert mycket bakom personens avoghet. Men i slutänden, på jobbet gäller bara: vi måste vara schyssta med varandra, respektera varandra – och vara professionella. Vi måste försöka samspela ihop – det måste lira. Oavsett hur vi ser på varandra rent personligt. Och oavsett hur tråkiga saker man har med sig i sitt mentala bagage.

Jag har lärt känna en rad nya kollegor de senaste två åren. Och många av dem är helt fantastiska människor, som jag trivs med och längtar efter att få ha kontakt med via jobbet. De är som goda vänner, och så är det väl med jobbet: där träffar man mer folk under mer tid än man gör utanför jobbet, i många fall.

Jag måste inte vara kompis med alla jag jobbar med. Men jag måste kunna både ge och ta information, ibland befogad kritik, utan att explodera. Det gäller för alla, men hen som jag skriver om i detta fall har skapat en värld där hen ska få göra på sitt eget vis. En värld där till slut lusten att ta kontakt för att ge och ta formell yrkesinformation till slut har försvunnit. För vem vill ta kontakt med en person som man sannolikt kommer att bli illa bemött av?

Det funkar inte bra i längden. Det förpestar tillvaron för kollegorna. Och jag gissar att hen inte själv mår så bra. I den extrema förlängningen, kommer hen att göra sig omöjlig på sin arbetsplats. Det är inte så taktiskt när man inte är så ung och flyttbar längre. Jag vore livrädd för att göra mig själv till den problemhärd som hen har sett till att bli.

Annonser

Tankarna som kommer

Svängningarna i livet, hela tiden. Det går fort, det går långsamt.

Tvära kast, eller invanda grå rutiner.

Längtan till sommaren när det är vinter.

(Det här är ett rent hjärntömnings-inlägg. Lite av varje.)

Ringer en gammal vän, får en konflikt med exfrun, frostig relation, missförstånd.

Återupplivar kontakter, försöker odla vänskaper som börjat tyna, eller knyta nya band. De nya banden är svåra, jag är inte där än. Men det finns där, framöver.

Såg ett avsnitt i en tv-serie, Billions. En sociopatisk aktieklippar-miljardär har stängt av känslorna. Om de inte sätts igång igen så dör de, sa terapeuten. De orden träffade även mig.

Jobbar, vantrivs ibland, funderar på annat val i livet. Eller köra vidare på lagt spår ett tag till. Några år.

Några år till. Och sedan. Var är man då? Och var är man nu? Otillfreds, ibland nöjd. Splittrad.

Skäms inte för min sits, talar om den när folk frågar. Separationen, boendelösningarna, planerna. Om det finns några planer.

Känns som jag blickar framåt nästa helg mest, nästa ledighet, nästa folköl framför Netflix, nästa resa bort, var som helst. Till och med till Sundsvall. Något annat, fast jag trivs hemmavid. Vill ordna ett stabilt hem som gäller för lång tid, och från slutet av februari inleds den fasen.

Då har jag min egen helt nya lägenhet, som jag och barnen ska bo i. Det blir bra. Tänka framåt. Inte älta, inte gnälla.

Jag såg videon till Brothers in arms och ögonen fylls av tårar.

Var är världen på väg? Tillbaka till det som repeteras regelbundet,  mänsklighetens blindhet för att ondskan återkommer med jämna mellanrum.

Vi minns inte mer än en knapp mansålder, om vi inte läser och lär av historien. Slutsatsen i denna essä är inte positiv. 

Fokus på det jag kan påverka. Mitt beteende, hur jag tar hand om de människor jag ansvarar för. Mina barn. Och mina val i livet. Klimatet, politiken, humanismen.

Det är inte lätt att vara människa, men alternativet är ju sämre förstås.

Man

 Föraktet mot kränkta män kan också vara ett förakt för svaghet, ett cementerande av mansrollen där alla förväntas vara Zlatan.
 
 
Jag läser en intressant text i DN om manlighet och kränkta män. Det är intressant läsning. Dock: Har svårt för beskrivningar av män som grupp, då jag inte själv känner igen mig som dominerande alfahanne med krav på att styra och äga världen. Exempel ur ingressen är: Män är vana vid att få som de vill. Igenkänning: noll.
 

Men den avgörande anledningen till att män är mer lättkränkta än kvinnor är att olika livsförväntningar planteras i pojkar respektive flickor. Män förväntar sig att äga världen. Kvinnor förväntar sig i bästa fall att äga en man.

 

När vi generaliserar hårt försvinner nyanserna. Var inryms de pojkar som blivit vuxna män som inte trampar på kvinnor, som vill leva jämställt även om normer (även de som upprätthålls av kvinnor) säger annat, som aldrig trott att världen är deras för att de råkat födas som pojke och inte som flicka?

 

Jag har sökt ett jobb. Jag tror att jag kan få det. Om inte en kvinna med liknande kompetens sökt. Då inser jag att hon troligen väljs före mig. Jag inser att det bara är att acceptera. Troligen finns en priolista i rekryteringen som ger kvinnor företräde, fast det vet jag inte. Men jag inser att mitt läge idag är det som kvinnor i många år upplevt.

 

Jag inser det samtidigt som jag kan känna maktlösheten. Jag har numera fel kön. Jag kan vara duktig i mitt yrke, erfaren (synonym för ”gammal”, 44 år) och omdömesgill. Men jag är man. Om än jag tror att jag är en betydligt mjukare man än schablonbilden av en man. Likafullt: en man.

 

Kursiverat är citat ur artikeln, skriven av Aase Berg. Artikelns länk finns här. http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kranktheten-ar-en-man/

Läser

Läser nu på:
 
Born To Run. Fantastisk. Lyfter löparintresset till nya höjder – och får en att vilja springa annorlunda med steget.
 
Möten med Morrissey. Just startat, sedan tappade jag boken. Nu är den åter, ska bli kul att fortsätta.

Brinnlatrin

Märklig grej i helgen. Besökte en stuga med torrdass.
Ett mycket modernt torrdass. En förbränningstoalett. Den brände upp skiten!

Jo, sant. Man la i en papperspåse, sedan gjorde man allt man skulle.
Och la på locket.
Och tryckte på knappen.
Och så…. wooosh! Så glöddes/eldades/brändes skit och piss upp djupt där nere i toan.

Elektriskt på något vis. Märkligt. Det verkar funka i alla fall.

Mycket spännande, tyckte ungarna (också).

Sopigt

Ska göra något som man sett andra göra. Klaga på att folk inte kan läsa innantill. Lite grand som Argalappen.se, fast… ändå inte. Det känns som riktigt stor gubb-varning för att göra sådana här inlägg. Well, here we go!

Såg detta vid återvinningsstationen idag. På skylten bakom battericontainern står tydligt att inte grovsopor (underförstått: gamla bildäck) får lämnas där…

Vad säga…? Svagt gjort. Detta skedde på ett industriområde med en stor återvinningscentral bara ett par hundra meter längre bort…