Resandet

Det är den tiden på året när folk reser bort. Långt bort, Hawaii, eller mer vanliga resmål som Grekland och Spanien. Instagram och Facebook flödar av bilder.

Jag är inte i position ekonomiskt att göra sådana resor. Kanske något i resväg går att genomföra nästa sommar, eller nästa höstlov.

Det är svindlande vilka ekonomiska murar som rest sig efter en separation. Menar: folk reser bort flera gånger per år med sina familjer. Sportlov i fjällen, påsk med kanske, utlandsresa (all inklusive) på sommaren, Londonweekend på höstlovet, en liten extratripp på nyåret…

Kanske 100 000 kronor? Det handlar om stora summor som ska sparas in under arbetsåret. Hur klarar man det?

Jag vet ju egentligen. Man sparar. Även barnbidraget. Man håller ihop, separerar inte. Man bor i hus som man köpt för åratal sedan. Dyrt då men billigt idag, om man jämför. Man bor i sina föräldrars stugor och bjuds med på föräldrars firarresor när de fyller jämnt.

Men viktigast kanske: Man har delade kostnader, dubbel inkomst. Det blir över, går inte bara jämnt ut varje månad.

Det är billigt att hålla ihop.

Men.

Det är många som inte kan, vill eller borde hålla ihop. Det är inte bara ekonomi det handlar om. Och fasen innan man når hyfsad ekonomisk balans igen kan bli långvarig.

Det är många som inte har de här resvanorna. Jag ser det omkring mig. Bra folk som stretar på, hälsar på släkten och gör inrikes resor – eller stannar hemma på loven och turistar i närområdet. Jag är ju sådan själv. Kollega sa att man får resa med ett barn åt gången. Det finns fördelar med det också. Nära kontakt till exempel.

Sedan är ju det hysteriska resandet ett problem i sig. Det är inte hållbart för vår värld.

I sommar blir det släktbesök med midsommarfirande i norr. Det blir fjälltur med son. Det blir någon cykeltävling för egen del i hittills okända norrländska fjällmarker. Lite så. Inte så storslaget, men jag hoppas på några fina dagar på strand vid hav också. Lite hemmaturistande och cykling. Sedan är jag ganska nöjd. Fyra veckor går undan.

Sedan har jag ju en spännande situation

med en annan fin person,

någon som kommit in i min zon

– det kan rentav bli till en relation…

Så jag klarar mig. Jag klagar inte. 😉

At the end of the day, all I want is to love and be loved….

Annonser

Charm

Skriver med en person.

Charmas av henne.

Antingen är jag lätt utsvulten på respons,

Eller så är hon det. Charmig.

Trivsam känsla ändå.

Mer vet jag inte nu.

Njuter av stunden. Ögonblicket.

***

Helgen som gick blev minnesvärd.

Två dagars cykeläventyr med gammal god vän.

Svett, flås, puls, mjölksyra i låren.

Skratt, bus, vara grabbiga som bara gamla vänner kan.

Solsken, eld, fågelsång,

Nattsittning vid brasan.

Stugliv. Whiskyhutt.

Det var livet på en pinne kan man säga.

Några rader om Säkerts musik och pensionering

Tänkte träna, men det blev en trött dag med föraning om förkylning. En rejäl storstädning och handling får duga. Kanske jag på lördag lyckas göra en långtur, på dagen för Cykelvasan. Vore trevligt med en egen niomilare…

Lyssnade igår kväll/natt lite på Säkerts album Däggdjur. Låten Almunecar är så vackert sorglig så tårarna kommer. https://open.spotify.com/track/4oKEXGSygjoeQrlAJfMJmO?si=rFab56jK

Hon har många gripande låtar, med fina igenkänningsbara texter och underbart ”norrländsk” (nåja, svepande uttryck men ni hajar)  frasering, betoning av ord som de inte uttalas söderöver. Det känns viktigt för den nordregionala stoltheten och identiteten, att en sång kan innehålla uttryck som ”nå” när det är ordet något som åsyftas. Lyssna på Diane Fossey: 

Eller underbara Allting flyter: https://open.spotify.com/track/26mg5XX5LBvXLRDtF3gvMB?si=jGgPFKfZ

Märkligt att Claes Elfsberg, som härom året jämrade sig över att ”tvingas” gå i pension från SVT, syns nästan lika mycket som vanligt i nyhetsankarstolen… Men delvis rätt förstås att behålla kompetent personal oavsett ålder. Men… lite känns det som att han snart borde inse själv att han jobbat klart nu. Livet är mer än bara jobb, förhoppningsvis. Fast säkert är det många som har svårt med att abrupt pensioneras från ett engagerande arbetsliv. Kanske bra att liksom slussas över, att få jobba lite extra under en övergångstid… men jag gissar att jag, när den dagen kommer, vill vara ledig helt, och kanske pyssla med helt andra saker. 

Men än är det  ett par decennier tills pensioneringen. Hinner fundera mer på det senare…

Åter till Säkert. Annika Norlin är en artist man kan bli kär i, på distans i varje fall. Punkt slut.

Rejsat

Har kört en cykeltävling. Och gosh, var det tufft…

Som första mountainbikelopp på säsongen – när man fortfarande inte riktigt har tränat igång sin kropp efter vintern – var det en oväntat tuff utmaning. Det insåg jag än mer när loppet väl var igång och ryggen började knorra efter bara en mil. Då var det 5,5 mil kvar. Jag hade inte scoutat så mycket kring hur stor utmaning det var, mer än att jag fattat att det var det. Tufft… men det blev hårdare än jag räknat med.

Fast… kanske var jag innerst inne inställd på en rejäl fight. För att skaka om mig själv. Det är mycket i livet som svajar hit och dit, och jag har känt mig lite slut i skallen senaste tiden. Men att bita tag i en rejäl fysisk kraftmätning kan få en att släppa taget om diverse annat som stjäl fokus. Att gå ”all in” och bara köra, bara kämpa, bara slita. Jobba hårt.

När man är ute på stigen, när mjölksyra och domnade lemmar är allt man kan känna, när sandiga passager suger fast cykelhjulen – då går inte tankarna till det vardagliga trista. Då är man så illa tvungen att försöka hålla tungan rätt i mun, att styra rätt nedför hoppiga guppstigar och kämpa sig uppför branta stigningar utan att falla åt sidan. Trots att låren skriker. Trots att andningen går som en dopad blåsbälg.

Jag var inte nära att bryta någon gång. Men jag insåg mot slutet att jag inte hade mycket mer att ge. Och det är nyttigt att känna den känslan. För då har man antagligen fortfarande lite till, men inte väldigt mycket. Man känner hur armar och ben liksom blir utanför ens kropp, inte riktigt går att styra. Man trampar på, fötterna känns som om de lever sitt eget liv där nere.

Under loppet så krävs regelbunden påfyllning av energi. Sportdryck i cykelflaskan, vatten i säck på ryggen. I mina bakfickor hade jag laddat med energikakor och dito gel. Lite sliskigt käk som ändå 1) går fort att trycka i sig och 2) gör nytta. Det vill säga: får kroppen att ta nya tag, får modet att hållas uppe, får musklerna att arbeta vidare trots att de skriker efter att få lägga sig ner på en gräsmatta och bara slappna av…

Just den synen såg jag i mitt inre den sista timmen: hur jag får slänga mig raklång på rygg på en gräsmatta…

Under loppet fick jag också tillfälle att prata lite med en annan cyklist som jag bara haft kontakt med via sociala medier. Bara en sådan sak var mycket värd, tyckte jag så här efteråt. Bra med nya kontakter, i verkliga livet.

I nära fyra timmar trampade jag. Sedan var det över. Det var länge sedan jag var så trött. Efter en liten bilfärd hemåt så hamnade jag snart i soffan. Sedan hamnade jag i sängen, tidigt på kvällen. Hjärtat slog som en stånghammare fortfarande. Men somnade gjorde jag till sist. Så outsägligt skönt det var…

Mycket bra också

Jo, jag har så smått tänkt på det här året, 2016.

När vi pratar om det allmänna året som varit, så finns mycket tråkigt och dystert. Stora motgångar politiskt, mänskligt lidande i världen, ökade spänningar mellan länder och mellan folk i samma land. Klimatet… och så vidare, och så vidare.

Jag tänker på mitt eget år.

Det har varit tufft delvis, ja visst. Har flyttat flera gånger, ovisshet och stress kring bofrågan.

Men jag har också gjort lite lemonad av citronerna, så att säga.

Jag har satt upp mål, gjort nya saker som jag längtat till lång tid. Och genomfört dem.

  • Jag har varit i USA.

  • Jag har cyklat mer, snabbare och längre än jag någonsin tidigare gjort. Och det har gjort mig gott att satsa på cyklingen, verkligen. Inte på någon högre nivå förstås, men i min värld en vassare satsning än tidigare.

  • Jag har varit i Finland med pojkarna (hade i princip aldrig varit dit tidigare, utom ytterst kort).

  • Jag har varit på en överväldigande Ullevi-konsert med Håkan Hellström.

  • Jag har varit på en upplivande syskonhelg till fjälls i våras. Det har aldrig hänt tidigare.

  • Jag har tecknat upp mig för köp av en lägenhet, en egen bostad som blir min inom ett par månader. En trygghet, en bas, en punkt i tillvaron där jag är den som väljer hur jag ska göra. Och där jag ska göra allt för att mina barn ska må bra när de är med mig.

Se där. Några saker som hänt, stora saker på olika plan.

Det finns saker att se fram emot nästa år. Jag ska börja fundera på vilka mål jag ska sätta upp.

Inom cyklingen, finns några givna. Men i övrigt – ja, en egen liten stuga är ju en dröm. Men jag behöver få en ekonomisk långsiktighet först i mitt nya boende. Det kommer, det ordnar sig.

Det har jag genom åren ofta haft som måtto, måhända låter det ansvarslöst men känns befriande när ångest börjat försöka slå klor i mig:

Det ordnar sig.

Fin dag på hoj

IMG_5834

Jo men det har ju körts Cykelvasan igen. Bilden föreställer en av de första startgrupperna, det vill säga de aningen snabbare cyklisterna, i väntan på start.

Det var en intensiv helg, precis som i fjol, denna augusticykelhelg.

Full speed, köra bil till svåger, hoppa in i hans bil, åka till Mora, inkvartera via kanonbra Air B’n’b hemma hos ett par i villa. De hade tre rum fyllda med sex cyklister. Och var mycket trevliga och hjälpsamma.

Så nästa morgon, upp vid fem, iväg efter frukost mot Sälen med bil. Start strax efter nio. Sedan full gas i några timmar. 3,36 blev sluttiden – en halvtimme bättre än i fjol. Gissa om jag var nöjd? Det rullade på bra, inga tekniska problem (trots att det fanns förutsättningar… bakhjulet lät inte bra innan, jag hann inte få hem ett nytt förrän det var för sent. Hämtade ut och monterade det efter Cykelvasan…). Och inga vurpor eller skador. Tro mig, det är en del som skadar sig, en del rätt illa. Jag åkte förbi en kraschad cyklist som låg paketerad i en bår, med ambulanspersonal omkring sig. Han bara jämrade sig, måste ha haft grymt ont. Hoppas det var lindrigt om än jobbigt, något som repar sig. Nyckelbenen exempelvis är utsatta vid krascher på cykel…

Så efter målgång: duscha, käka, in i bilen och hemåt, övernattning hos svåger och sedan sista biten hem.

Full gas denna helg som sagt. Känns nästan overkligt efteråt.

Jag hade en känsla under loppet att jag kunde trycka på mer än jag gjorde, fast det gick fort ändå. Med en mil kvar till mål trodde jag nästan inte på min cykeldators tid – kan det verkligen stämma? Jo, det stämde.

Det är en härlig enorm mängd människor som cyklar i varierad fart och med varierade ambitioner. De flesta är väl som jag, kör för att det är kul och kanske för att förbättra en tidigare tid.

Enorm organisation kring loppet imponerar också. 13 000 cyklister ska iväg från Sälen till Mora, det är mycket transporter av cyklar och väskor hit och dit… imponerande som sagt.

Efter hemkomst har jag inte cyklat alls på fyra dagar, men i går blev det en kortare tur. En normal runda, efter alla långpass senaste tiden. Rätt skönt. Ändå blev jag trött.

Cyklar

Tur att du cyklar, sa en son. Han menade att jag har något att göra. Kanske tänkte han, eller kanske inte, på min nya sits som separerad med mycket tid. Barnen har sina träningar och sina kompisar, alltid något på gång och saker de vill göra. Klart vuxna behöver det också.

Han har ju lite rätt. Eller mycket. Kanske utan att veta om det. Klart, hade jag inte cyklat så mycket så hade jag gjort något annat. Men cyklingen är bra på så många vis. Rastlösheten försvinner efter några timmar i sadeln. Tid fördrivs utan grubbel, dystra tankar försvinner likaså. 

Sedan är man skönt trött, hungrig, behöver äta och duscha – man blir liksom renad på något vis. Och ofta ser man saker mer positivt efteråt. Akuta frågor som jag måste, eller avkrävs att, ge svar på blir ofta mindre stressande efter lite träning.

Sedan är ju all tid i naturen, om än på två hjul och i full fart, alltid värdefull och avkopplande för hjärnan.

Jag är beroende av cykling. Två saker i sommar gör det tydligt. När cykeln pajat, eller jag blivit skadad, är det riktigt jobbigt… För då dröjer det innan jag kan cykla igen.

Lördagstankar


Några tankar för  stunden.

Jag har lätt att imponeras och bli lite avis på de som är mycket mer avancerade än jag inom cyklingen. Jag ska sluta med det och i stället inspireras av dem. Behöver ny input för att öka min utveckling, höja mig. Då är det bra med förebilder som ligger på högre nivå.

Har börjat ta mig an pinsamma blinda fläckar i min musikhistoria. Nu är det Led Zeppelins första som rullar hemma. Man lär så länge man lever.

Inreder vidare. Nya tavlor, gardiner, blommor. Blir bra. Inreder köket med svartvita canvastavlor. Och en kaffeaffisch…

Tomt i lägenheten. Ungarna hos mamma i några dagar. Sedan kör vi järnet igen på en road trip resten av veckan, sista semesterveckan står för dörren. Njuter lugnet, så gott det går. Ändå blir det tomt, förstås.

Har nog lyckats gå ner i varv bra. Har inte koll på dagarna, har inget inbokat, har haft några fina cykeldagar och några stranddagar. Kommer att vara rejält utloggad i skallen när jag ska logga in igen på jobbet…

Gör tråkiga saker när andra har fest och somrigt lördagskul. Tvättar, grejar hemma. Lite ensamt men är rätt tillfreds ändå.

Ny maträtt upptäckt. Fräste en purjolök, rörde ner grön pesto. Voíla! En ny pastaröra skapad, smakade bra.

Snart chips, en Spendrups och en film. Sedan godnatt, imorgon ska det cyklas igen. Börjar inse att jag måste ut under förmiddagen, det blir bäst då. Blir allt segare senare på dagen när det gäller träningen.