Det nya livet hemma

Tänk, som jag ibland önskat att jag fick jobba någon annanstans än på jobbet. Där det varit så rörigt och bullrigt och mycket folk att jag hållit på att bli galen vissa dagar, vissa tider på dagen i alla fall.

Nu är jag där, och många med mig. Sitter hemma i mitt kök och jobbar. Fort gick det när vi blev hemskickade, bara att köra igång. 

Nära till kaffe och lunch, jodå.

Men det är en tomhet också. Allt socialt som man går miste om nu. Nu när vi ska vara socialt distanserade allihop.

Förstå vad det är viktigt för folk med att träffas i ett sammanhang där man känner varandra. Man behöver frottera sig, snacka lite strunt, skratta, lätta på trycket med att berätta hur man haft det i helgen, eller bara jobba och småprata lite emellanåt.

För med sina kollegor får man starka band, med en del i alla fall. Man berättar lite om sig själv, mellan allt prat om jobbet. De känner mig, de närmaste, och jag känner dem, lite i alla fall. Styrkor och svagheter, med- och motgångar, det har delats mellan oss, i små samtal över kaffet eller en lunch.

Nu – videokonferens kanske någon gång per dag, lite telefonsamtal, en  hel del chattande. I övrigt är man ensam vid sin dator.

Rutiner med att gå ut på sin matrast känns extra viktiga. Jag har strosat mina rundor kring stadsdelens kvarter, både före arbetet och under lunchen. Försökt träna lite efter jobbet någon gång också. Att komma iväg från hemmet, få friskluft, röra på benen. Viktigt viktigt.

Och det här lär fortgå i veckor, kanske månader. För att vi ska stoppa viruset så klart. Alla måste bidra, och det jag gör är ju inget svårt egentligen. Men det väcker tankar och sätter fokus på något viktigt.

Hur mycket vi behöver varandra. Vänner, släkt, kollegor. Vi är sociala varelser som inte får vara sociala. Tacka tusan för att det känns fel.

Gubbigheten vi alla har mött

Ska vi prata om gubbiga gubbar?

Låt mig utveckla.

Gubbigheten sitter inte i en siffra, i en ålder. Det sitter i en självklar självpåtagen egenskap och inställning. Den att jag kan göra lite som jag vill. För jag är gubbe. Och jag kommer undan med det.

Jag, som skriver alltså, är åldersmässigt nära gubbigheten men ser den mentala gubbigheten mer hos andra än hos mig själv. Jag är inte mental gubbe (än, vad jag vet, i alla fall – att jag skriver denna text borde vara ett litet tecken på att jag har rätt…)

Det handlar om den där gubbigheten som säger åt en kollega att han inte behöver lära sig nya saker. Han kan säga höhö, skämta bort det som yngre och kunnigare/mer snabblärda kollegor försöker lära honom – och bara strunta i det. Fortsätta som inget har förändrats, som ingen utveckling har skett sedan han lärde sig yrket.

Eller som idag, när en knapp timme återstår av arbetsdagen, säga: Jag går och duschar, ska på femtioårsfest i kväll. Efter duschen, återkommer han och avviker sedan en kvart före arbetsdagens slut. Då är han klar för dagen.

Dessförinnan har en yngre kvinnlig kollega med koll på våra arbetsverktyg fått jobba extra på lördagen, för att guida denne gubbe – typ vakta honom – som tydligen inte trots vuxen ålder ansågs kunna klara att jobba på egen hand en lördag. Sedan har han suttit i 1-2 timmar framför tv:n också och kollat på skidåkning. På arbetstid. Fanns inget att göra, tyckte han. Medan jag jobbade för fullt med mitt i andra änden av rummet.

Gubbigheten får många kvinnor att se rött så klart, men det får även oss manliga kollegor att se liknande färger av irrita- och frustration. Att det finns kollegor som ser sig som lite överstående de regler och rutiner som andra har att följa. När något nytt börjar gälla, då kan de säga ”sånt skit tänker jag aldrig göra” och ofta komma undan med det.

Det är obegripligt…

Jag har en kollega, kvinna, som är grym på att ta sådana gubbigheter i örat direkt de dyker upp. Hon ryar och ryter, säger stopp och belägg direkt. Gubben ifråga som jag nämnde ovan är lite rädd för henne tror jag. Men han är typen som aldrig kommer att ändra sig. Hur många dagars specialutbildning han än får, så inte kommer han att välja – ja säger välja – att ta in nya kunskaper och börja använda dem.

Nä. Han kommer att nästa gång han förväntas lösa något, säga höhö, och låta någon yngre, ofta kvinna, lösa uppgifterna som egentligen är hans.

Det stinker. Gubbigheten. Den som sitter i mentaliteten, inte i ålderssiffran.

Jobbar i motvind och tappar sugen

Jobbar med förändring i en bransch som är rätt seg på att röra sig i ny riktning. Nu har en stor omorganisation gjort att mycket av det nya gått i stå, och de gamla uvarna som alltid sagt att det var bättre förr har fått luft under vingarna.

Man kan bryta ihop för mindre. Varför ska man bry sig längre, när ledningen säger att det ”får vara så här ett tag” när allt faller tillbaka till det gamla, och de välmotiverade nya förändringarna som fungerat i några år plötsligt inte längre är lika viktiga. För att folk håller på att slita ihjäl sig som följd av en ogenomtänkt omorganisation. Med förutsebara negativa följder som ledningen ignorerade, tills det brakade ihop och folk gick itu. Typ.

Ja man funderar. Vad ska man bli när man blir stor? Ska man söka sig ny födkrok, nya vägar? Eller bara tänka: jag får lön ändå, varför vara så engagerad och ta diskussioner med motsträviga uvar när de ändå gör som de vill och jag inte får något för att vara ”duktig”? Det är dessutom jag, och inte uvarna, som sitter på de tunga OB-ytterpassen på jobbet och tar nyhetsvakten…

Snacka om att dra nitlotten i jobb-tombolan… jag trodde att jag med åren skulle få en bättre situation schemamässigt. Senaste tiden har allt blivit till det sämre.

Så. Man får se. Vad det blir.

Hur det än är, så är jobbet inte allt och jag har ett bra liv i det stora hela. Det ska man inte glömma.

Men det är frustrerande. Att när man tycker att saker börjar utveckla sig, den rätt stofila branschen tar steg mot att nå publiken på nya plattformar, kollegorna börjar haja. Då – då kommer en organisatorisk krasch, som gör att det blir okej och livsnödvändigt för medarbetarna att återgå till gammalt tankesätt, gamla mönster.

Det blir svårt att bryta tillbaka, igen.

The times they are a-changing – back….

DOKUMENT: Oboy-krisen

Hej Sverige. Finns ni kvar där ute? Ni var ju så nära att gå under för två månader sedan. När Oboy-krisen slog till och förlamade landet. Minns ni?

Inget var sig likt. Hur skulle skolbarnen överleva, utan sin dos av Oboy efter skolan? Så här såg det ut i Aftonbladet:

oboykrisen

Storyn blev medial i slutet av augusti 2018, när Aftonbladet brassade på om att det rådde stor brist på Oboy i hela landet. TT nappade, och nyheten spreds till tidningars webbsidor runt om i landet, alla medier med näsa för vad som är nära läsarna gjorde en ”grej” av detta faktum. Att en specifik leverantör av en sockerstinn chokladdryck hade leveransproblem.

Det är något som luktar lite illa där. Det är möjligt att det var en riktig leveransproblematik för företaget bakom drycken. Det är också möjligt att det hela var en PR-kampanj som medierna spelade med i. För att de visste att folk skulle älska denna story, en ”kris” som inte är så jobbig men en riktig snackis. Och för att Oboy är ett så känt ord, ett tydligt varumärke, en produkts namn som ”blev” drycken. Ungefär som att ”tugga toy” var samma som tugga tuggummi när jag var barn (länge sedan). Ni hajar. Vilka fler sådana produkter har vi? Kommentera gärna.

För vi alla vet nog, att det finns andra chokladdrycker i butikerna. Och att det går att blanda egen drickchoklad med mjölk, socker och kakao. (AB gjorde faktiskt en sådan vinkel, genom ett initiativ av räddningstjänsten som egentligen ville informera om brandsäkerhet, men ändå…) Ändå: en Oboy-kris.

Google har en sökfunktion för trender i sökningar, Google Trends. Där kan man se att krisen som härjade Sverige gick över ganska snabbt. Denna sökfunktion brukar smittskyddsläkare använda för att se hur influensa-sökningarna ökar varje vinter – det brukar stämma ganska bra med hur sjuka folk är ute i riket.

trends

Google Trends avslöjar rätt tydligt: Oboy-krisen var snabbt övergående. Ungefär när medierna slutade skriva om saken, var den över. (100 är lika med högsta intresse, 50 är halverat intresse etc).

Kanske var det inte mer än så att medierna, det vill säga journalistskrået jag tillhör, särskilt de kommersiellt inriktade medierna, visste att de hade en klickis. Något som når ut, väcker nyfikenhet, ger trafik online. Inte mer än så. Men det gäller att vara lite varsam tycker jag. Minns Tommy Black… alltså när PR blir nyheter.

Och minns alla riktiga kriser där ordet är befogat. När vi gör en kris av en ickekris, försvinner ordens betydelse till sist. Spara krisordet till rätt tillfälle.

Det påstods att folk köpte Oboy på Blocket för tusentals kronor. De där till salu-annonserna ligger ännu kvar. Jag tvivlar på om de sålde sin Oboy och glömde ta bort annonsen – eller om det kanske helt enkelt inte var någon som köpte Oboy för ockerpriser. Dock ska tilläggas: de annonser jag ser vid en spaning nu, har lagts ut efter att kris-peaken lagt sig. Kanske var det lycksökare som kom in för sent i matchen bara?

block

En sak jag ser nu, som inte varit lika smaskig att hugga – än – för massmedierna. Att Oboys Facebook-sida har fått in en del klagomål på hur produkten  blev efter deras nya leveranser kommit igång. Kanske är det bara en tidsfråga innan Aftonbladet kommer med nya Oboy-krisen? ”Oboyen klumpar sig – kris i landet”

oboykommentarer

Kanske är hela Oboy-krisen bara ett exempel på så kallad infotainment, där lättsmält information som flyter in i det kommersiella pumpas ut av journalister, bara för att man vet att det kommer att få spridning. Ingen blir skadad av det, tänker man. Men det är inte riktigt sant. Förtroendet för massmedia och journalistik blir nog inte stärkt av sådan här plojjournalistik. Och någon vinner säkerligen på detta: de kommersiella aktörerna. Oboys ägare Mondelez, exempelvis. De räknar nog hem ruschen efter Oboy i kronor och ören för fullt just nu. Bästa försäljningshösten någonsin?

Med detta har jag lättat mitt journalistiska samvete, gjort en privatspaning och serverar den nya chokladdrycks-sörjan i ett välblandat glas, för hugad massmedia att kasta sig över för en lite kritisk uppföljning måhända.

Men spara gärna de värsta katastrofrubbarna till riktiga kriser och katastrofer. De kommer att behövas, säkerligen.

 

Work hard, hard work

Slut efter tuff kvällsvecka.

Tuffast på slutet: helgpasset.

Idag: ledig, sov länge, utan ork.

Imorgon: jobba igen.

Lämnade jobbet i söndags kväll med ett skickat mejl till överordnade om ohållbara orimligt tunga helgpass.

Lär bli prat om det imorgon.

Bring it on… Jag står för det. Flera med mig också.

Billiga lösningar kortsiktigt, är ohållbara långsiktigt.

Tio års blogg

Noterar bara i förbifarten att jag varit bloggare i tio år, drygt.

Mars 2007 hade jag ett stort behov av att uttrycka mig, det var fullt upp med småbarn och allt. Jag fick ett utlopp i hemlighet för alla mina tankar och funderingar som aldrig fanns tid eller intresse för inom den relation jag hade då.

Jag skrev ofta inlägg då jag var på jobbet om kvällarna. Jag jobbade extremt mycket kväll på den tiden.

Jag ser nu att jag jobbade det nyåret också, 2007. Dessutom, konstigt nog, la man mig att jobba både jul- och nyårshelgen… otroligt. Personalvård njet, och på den tiden hade jag en betydligt sämre lön dessutom.

Well, håll till godo: här är min nyårsbetraktelse från tio år sedan.

 

Arv, val, slump, vilja – Tjacket

Man tänker ibland i banor om varför det blev så här?

Och det finns ju så många svar. Och så många saker som i vissa fall går att välja eller ändra, i andra fall inte alls går att justera i efterhand.

Varför kom det sig så att jag och en av mina systrar lever så olika liv, ekonomiskt? Hon med familj har råd att unna sig allt, framstår det som i alla fall. Jag och min familj kan inte det, långt därifrån.

Hon valde tidigt en tekniskt inriktad utbildning, har jobbat inom högre tjänstemannabranschen stor del av livet, tjänar bra.

Jag valde att bli journalist, ett yrke man väljer utan stora utsikter om att nå rikedom, snarare för att man vill något: skriva, påverka, vara kreativ.

Hon var smart. Och har en annan begåvning än jag, definitivt.

Men så tänker jag på annat. Hennes, deras liv har andra bekymmer. Just de bekymren har inte jag och de mina. Vi har våra saker att grubbla på, de har sina.

Men man glömmer lätt det. När man ser sina anhöriga göra spännande resor, ha nya fina grejor, satsa på sporter och upplevelser som man själv aldrig har marginal nog att lägga slantarna på.

Och visst har vi haft olika förutsättningar i livet, men det går inte att säga att någon haft sämre eller bättre. Det har varit olika, blivit olika, av många olika skäl. Och jag tycker mycket om henne såklart.

En faktor som spelar stor roll ekonomiskt är ju detta att leva ihop, att bygga en stark ekonomi tillsammans, och aldrig rasera den. Att jobba mot samma mål, satsa gemensamt.

Där har jag definitivt inte en chans längre. Man får börja om, bygga från grunden, försöka ta ikapp det som inte går att ta ikapp. Kämpa vidare. Prioritera om. Välja annat. Välja bort.

Det är välja bort som känns så tråkigt och så grymt mot de underbara förväntansfulla längtande barn man har ansvaret för.

Antingen väljer man bort (resor till exempel) så att de drabbas, blir besvikna, avundsjuka på andra. Eller så väljer man (att köpa något till dem) så att det påverkar den egna tillvaron (jag får skippa saker för att barnen ska få).

Jag pratar med dem om vad de har. Lite för att de ska tänka att det kunde vara så mycket värre. De har vad de behöver. Det finns barn som farit illa, som de är jämnåriga med, där familjerna är trasiga, kaos.

Livet. Det är livet. Att välja, välja bort, att väljas och väljas bort. Och en massa annat där emellan och utöver det. Såklart.

* * *

Nya året kommer. Det gamla försvinner.

Jag väljer att tro på lösningar. Det finns inget annat.

Vi kämpar vidare och söker möjligheterna. Jag, barnen, och de människor jag trivs med och gillar.

Kanske finns det någon där ute som jag ännu inte träffat, som kommer att betyda mycket för mig.

Kanske inte.

Jag undrar om nån älskar mig
som jag inte känner till
Som inte vågat säga nåt
Nej säg inte om det stämmer
Det är tjacket jag går vidare på
Att det ändå skulle kunna vara så

Julhelg -17

Ja, den julen gick också.

Firat själv med barnen. Mycket att fixa. Tajt budget.

Får ändå säga att det blev rätt bra. Mysigt. Gemenskap.

Sedan tillkommer förkylda barn, smågnabbande dem emellan och bara det där att man inte är van att umgås så mycket med varandra, inomhus till stor del, från morgon till kväll.

Inte utan att man längtar efter att återfå vardagen igen snart.

Men välbehövlig paus för oss alla från flängande, jobb, skola, stress.

Det har varit, när väl julmat och klappar var klart, en ganska soft halv vecka som gått.

Undviker delvis sociala medier. De gör inte bara gott åt ens mående sådana här storhelger. Se det man själv har, och vara glad för det. Bättre så.

Några dagar till kvar, sedan träder jag i tjänst över nyårshelgen.

Journalistens lott. Alltid blir det någon – eller några – storhelger per år som man sitter i tjänst ensam på redaktionen.

Bara att hålla i hatten och hoppas – peppar peppar – att inget speciellt händer innan passet avslutas.

#metoo – #deadline

Nu kommer berättelserna om trakasserier och sexualbrott även i mängd från min egen bransch, journalistkåren.

Uppropet #deadline publicerades ikväll, över 4 000 kvinnor står bakom.

Man får som kille återigen en aha-känsla. Visst vet jag rent logiskt om hur kvinnor kan utsättas, men i sådan omfattning… Och även en olustig känsla: vad är min del? Har jag bidragit? Hur?

Jag vill svara: nej. Jag har aldrig behandlat en kvinna dåligt på jobbet. Men vet jag säkert att inte motparten uppfattat situationer på annat vis? Det kan jag inte veta. Det som sägs på ett sätt kan uppfattas på annat vis.

Det jag vet är att jag alltid varit noga med att inte hamna i tveksamma situationer. Det gäller både privat och i arbetslivet. Som: Att stå för nära. Att upplevas som besvärande, närgången, kladdig. Kroppskontakt har aldrig inletts på mitt initiativ gentemot en kvinna på arbetet. Aldrig. (Och sällan från motsatt håll heller…)

Jag har ett antal gånger genom åren på jobb haft med mig unga tjejer som gjort praktik eller liknande på lokaltidning. Jag har varit mycket korrekt och strikt i mitt agerande mot dessa ungdomar. Då i början av min bana var de ofta bara några år yngre än jag själv. Aldrig att jag ville hamna i en situation där jag kunde anklagas för något. Men jag inser att det säkert finns män som kunde ha tagit tillfället i akt och gått över gränser som inte får passeras.

Mest blir jag arg på de män som utför detta, som förstör för både kvinnor och män. Förstör för oss män som sköter oss och visar respekt och vill ha en jämbördig relation oavsett kön och ålder. De män som istället vant sig vid att utöva makt och ta för sig av kvinnors kroppar, utan att det fått några konsekvenser för männen.

Tills nu då. Listan på män som nu står med byxorna vid knäna kommer nog att fortsätta växa en tid framöver.

Jo, en kvinna har också dragits med. Noterat. Men män är ju tyvärr huvudproblemet i den här frågan.

En gång för många år sedan hade jag ett kärleksstrul med en kollega. Det var en kort historia som slutade i smärta och förvirring. Men det var inte någon av oss som tvingades till det. Jag blev galet kär i henne, hon avvisade vänligt. Jag träffade någon annan, och då blev hon däremot intresserad av mig. Vi fick en vinrusig natt ihop. Inget mer, men komplikationer uppstod, vi fick inte samma kontakt igen, någonsin. Det var svårt en tid, glad att inte vara i den sitsen igen. Ung kärlek kan göra ont, så ont. Jag tänker på henne rätt ofta än idag. Undrar om hon minns mig.

Några rader om Säkerts musik och pensionering

Tänkte träna, men det blev en trött dag med föraning om förkylning. En rejäl storstädning och handling får duga. Kanske jag på lördag lyckas göra en långtur, på dagen för Cykelvasan. Vore trevligt med en egen niomilare…

Lyssnade igår kväll/natt lite på Säkerts album Däggdjur. Låten Almunecar är så vackert sorglig så tårarna kommer. https://open.spotify.com/track/4oKEXGSygjoeQrlAJfMJmO?si=rFab56jK

Hon har många gripande låtar, med fina igenkänningsbara texter och underbart ”norrländsk” (nåja, svepande uttryck men ni hajar)  frasering, betoning av ord som de inte uttalas söderöver. Det känns viktigt för den nordregionala stoltheten och identiteten, att en sång kan innehålla uttryck som ”nå” när det är ordet något som åsyftas. Lyssna på Diane Fossey: 

Eller underbara Allting flyter: https://open.spotify.com/track/26mg5XX5LBvXLRDtF3gvMB?si=jGgPFKfZ

Märkligt att Claes Elfsberg, som härom året jämrade sig över att ”tvingas” gå i pension från SVT, syns nästan lika mycket som vanligt i nyhetsankarstolen… Men delvis rätt förstås att behålla kompetent personal oavsett ålder. Men… lite känns det som att han snart borde inse själv att han jobbat klart nu. Livet är mer än bara jobb, förhoppningsvis. Fast säkert är det många som har svårt med att abrupt pensioneras från ett engagerande arbetsliv. Kanske bra att liksom slussas över, att få jobba lite extra under en övergångstid… men jag gissar att jag, när den dagen kommer, vill vara ledig helt, och kanske pyssla med helt andra saker. 

Men än är det  ett par decennier tills pensioneringen. Hinner fundera mer på det senare…

Åter till Säkert. Annika Norlin är en artist man kan bli kär i, på distans i varje fall. Punkt slut.