DOKUMENT: Oboy-krisen

Hej Sverige. Finns ni kvar där ute? Ni var ju så nära att gå under för två månader sedan. När Oboy-krisen slog till och förlamade landet. Minns ni?

Inget var sig likt. Hur skulle skolbarnen överleva, utan sin dos av Oboy efter skolan? Så här såg det ut i Aftonbladet:

oboykrisen

Storyn blev medial i slutet av augusti 2018, när Aftonbladet brassade på om att det rådde stor brist på Oboy i hela landet. TT nappade, och nyheten spreds till tidningars webbsidor runt om i landet, alla medier med näsa för vad som är nära läsarna gjorde en ”grej” av detta faktum. Att en specifik leverantör av en sockerstinn chokladdryck hade leveransproblem.

Det är något som luktar lite illa där. Det är möjligt att det var en riktig leveransproblematik för företaget bakom drycken. Det är också möjligt att det hela var en PR-kampanj som medierna spelade med i. För att de visste att folk skulle älska denna story, en ”kris” som inte är så jobbig men en riktig snackis. Och för att Oboy är ett så känt ord, ett tydligt varumärke, en produkts namn som ”blev” drycken. Ungefär som att ”tugga toy” var samma som tugga tuggummi när jag var barn (länge sedan). Ni hajar. Vilka fler sådana produkter har vi? Kommentera gärna.

För vi alla vet nog, att det finns andra chokladdrycker i butikerna. Och att det går att blanda egen drickchoklad med mjölk, socker och kakao. (AB gjorde faktiskt en sådan vinkel, genom ett initiativ av räddningstjänsten som egentligen ville informera om brandsäkerhet, men ändå…) Ändå: en Oboy-kris.

Google har en sökfunktion för trender i sökningar, Google Trends. Där kan man se att krisen som härjade Sverige gick över ganska snabbt. Denna sökfunktion brukar smittskyddsläkare använda för att se hur influensa-sökningarna ökar varje vinter – det brukar stämma ganska bra med hur sjuka folk är ute i riket.

trends

Google Trends avslöjar rätt tydligt: Oboy-krisen var snabbt övergående. Ungefär när medierna slutade skriva om saken, var den över. (100 är lika med högsta intresse, 50 är halverat intresse etc).

Kanske var det inte mer än så att medierna, det vill säga journalistskrået jag tillhör, särskilt de kommersiellt inriktade medierna, visste att de hade en klickis. Något som når ut, väcker nyfikenhet, ger trafik online. Inte mer än så. Men det gäller att vara lite varsam tycker jag. Minns Tommy Black… alltså när PR blir nyheter.

Och minns alla riktiga kriser där ordet är befogat. När vi gör en kris av en ickekris, försvinner ordens betydelse till sist. Spara krisordet till rätt tillfälle.

Det påstods att folk köpte Oboy på Blocket för tusentals kronor. De där till salu-annonserna ligger ännu kvar. Jag tvivlar på om de sålde sin Oboy och glömde ta bort annonsen – eller om det kanske helt enkelt inte var någon som köpte Oboy för ockerpriser. Dock ska tilläggas: de annonser jag ser vid en spaning nu, har lagts ut efter att kris-peaken lagt sig. Kanske var det lycksökare som kom in för sent i matchen bara?

block

En sak jag ser nu, som inte varit lika smaskig att hugga – än – för massmedierna. Att Oboys Facebook-sida har fått in en del klagomål på hur produkten  blev efter deras nya leveranser kommit igång. Kanske är det bara en tidsfråga innan Aftonbladet kommer med nya Oboy-krisen? ”Oboyen klumpar sig – kris i landet”

oboykommentarer

Kanske är hela Oboy-krisen bara ett exempel på så kallad infotainment, där lättsmält information som flyter in i det kommersiella pumpas ut av journalister, bara för att man vet att det kommer att få spridning. Ingen blir skadad av det, tänker man. Men det är inte riktigt sant. Förtroendet för massmedia och journalistik blir nog inte stärkt av sådan här plojjournalistik. Och någon vinner säkerligen på detta: de kommersiella aktörerna. Oboys ägare Mondelez, exempelvis. De räknar nog hem ruschen efter Oboy i kronor och ören för fullt just nu. Bästa försäljningshösten någonsin?

Med detta har jag lättat mitt journalistiska samvete, gjort en privatspaning och serverar den nya chokladdrycks-sörjan i ett välblandat glas, för hugad massmedia att kasta sig över för en lite kritisk uppföljning måhända.

Men spara gärna de värsta katastrofrubbarna till riktiga kriser och katastrofer. De kommer att behövas, säkerligen.

 

Annonser

Work hard, hard work

Slut efter tuff kvällsvecka.

Tuffast på slutet: helgpasset.

Idag: ledig, sov länge, utan ork.

Imorgon: jobba igen.

Lämnade jobbet i söndags kväll med ett skickat mejl till överordnade om ohållbara orimligt tunga helgpass.

Lär bli prat om det imorgon.

Bring it on… Jag står för det. Flera med mig också.

Billiga lösningar kortsiktigt, är ohållbara långsiktigt.

Tio års blogg

Noterar bara i förbifarten att jag varit bloggare i tio år, drygt.

Mars 2007 hade jag ett stort behov av att uttrycka mig, det var fullt upp med småbarn och allt. Jag fick ett utlopp i hemlighet för alla mina tankar och funderingar som aldrig fanns tid eller intresse för inom den relation jag hade då.

Jag skrev ofta inlägg då jag var på jobbet om kvällarna. Jag jobbade extremt mycket kväll på den tiden.

Jag ser nu att jag jobbade det nyåret också, 2007. Dessutom, konstigt nog, la man mig att jobba både jul- och nyårshelgen… otroligt. Personalvård njet, och på den tiden hade jag en betydligt sämre lön dessutom.

Well, håll till godo: här är min nyårsbetraktelse från tio år sedan.

 

Arv, val, slump, vilja – Tjacket

Man tänker ibland i banor om varför det blev så här?

Och det finns ju så många svar. Och så många saker som i vissa fall går att välja eller ändra, i andra fall inte alls går att justera i efterhand.

Varför kom det sig så att jag och en av mina systrar lever så olika liv, ekonomiskt? Hon med familj har råd att unna sig allt, framstår det som i alla fall. Jag och min familj kan inte det, långt därifrån.

Hon valde tidigt en tekniskt inriktad utbildning, har jobbat inom högre tjänstemannabranschen stor del av livet, tjänar bra.

Jag valde att bli journalist, ett yrke man väljer utan stora utsikter om att nå rikedom, snarare för att man vill något: skriva, påverka, vara kreativ.

Hon var smart. Och har en annan begåvning än jag, definitivt.

Men så tänker jag på annat. Hennes, deras liv har andra bekymmer. Just de bekymren har inte jag och de mina. Vi har våra saker att grubbla på, de har sina.

Men man glömmer lätt det. När man ser sina anhöriga göra spännande resor, ha nya fina grejor, satsa på sporter och upplevelser som man själv aldrig har marginal nog att lägga slantarna på.

Och visst har vi haft olika förutsättningar i livet, men det går inte att säga att någon haft sämre eller bättre. Det har varit olika, blivit olika, av många olika skäl. Och jag tycker mycket om henne såklart.

En faktor som spelar stor roll ekonomiskt är ju detta att leva ihop, att bygga en stark ekonomi tillsammans, och aldrig rasera den. Att jobba mot samma mål, satsa gemensamt.

Där har jag definitivt inte en chans längre. Man får börja om, bygga från grunden, försöka ta ikapp det som inte går att ta ikapp. Kämpa vidare. Prioritera om. Välja annat. Välja bort.

Det är välja bort som känns så tråkigt och så grymt mot de underbara förväntansfulla längtande barn man har ansvaret för.

Antingen väljer man bort (resor till exempel) så att de drabbas, blir besvikna, avundsjuka på andra. Eller så väljer man (att köpa något till dem) så att det påverkar den egna tillvaron (jag får skippa saker för att barnen ska få).

Jag pratar med dem om vad de har. Lite för att de ska tänka att det kunde vara så mycket värre. De har vad de behöver. Det finns barn som farit illa, som de är jämnåriga med, där familjerna är trasiga, kaos.

Livet. Det är livet. Att välja, välja bort, att väljas och väljas bort. Och en massa annat där emellan och utöver det. Såklart.

* * *

Nya året kommer. Det gamla försvinner.

Jag väljer att tro på lösningar. Det finns inget annat.

Vi kämpar vidare och söker möjligheterna. Jag, barnen, och de människor jag trivs med och gillar.

Kanske finns det någon där ute som jag ännu inte träffat, som kommer att betyda mycket för mig.

Kanske inte.

Jag undrar om nån älskar mig
som jag inte känner till
Som inte vågat säga nåt
Nej säg inte om det stämmer
Det är tjacket jag går vidare på
Att det ändå skulle kunna vara så

Julhelg -17

Ja, den julen gick också.

Firat själv med barnen. Mycket att fixa. Tajt budget.

Får ändå säga att det blev rätt bra. Mysigt. Gemenskap.

Sedan tillkommer förkylda barn, smågnabbande dem emellan och bara det där att man inte är van att umgås så mycket med varandra, inomhus till stor del, från morgon till kväll.

Inte utan att man längtar efter att återfå vardagen igen snart.

Men välbehövlig paus för oss alla från flängande, jobb, skola, stress.

Det har varit, när väl julmat och klappar var klart, en ganska soft halv vecka som gått.

Undviker delvis sociala medier. De gör inte bara gott åt ens mående sådana här storhelger. Se det man själv har, och vara glad för det. Bättre så.

Några dagar till kvar, sedan träder jag i tjänst över nyårshelgen.

Journalistens lott. Alltid blir det någon – eller några – storhelger per år som man sitter i tjänst ensam på redaktionen.

Bara att hålla i hatten och hoppas – peppar peppar – att inget speciellt händer innan passet avslutas.

#metoo – #deadline

Nu kommer berättelserna om trakasserier och sexualbrott även i mängd från min egen bransch, journalistkåren.

Uppropet #deadline publicerades ikväll, över 4 000 kvinnor står bakom.

Man får som kille återigen en aha-känsla. Visst vet jag rent logiskt om hur kvinnor kan utsättas, men i sådan omfattning… Och även en olustig känsla: vad är min del? Har jag bidragit? Hur?

Jag vill svara: nej. Jag har aldrig behandlat en kvinna dåligt på jobbet. Men vet jag säkert att inte motparten uppfattat situationer på annat vis? Det kan jag inte veta. Det som sägs på ett sätt kan uppfattas på annat vis.

Det jag vet är att jag alltid varit noga med att inte hamna i tveksamma situationer. Det gäller både privat och i arbetslivet. Som: Att stå för nära. Att upplevas som besvärande, närgången, kladdig. Kroppskontakt har aldrig inletts på mitt initiativ gentemot en kvinna på arbetet. Aldrig. (Och sällan från motsatt håll heller…)

Jag har ett antal gånger genom åren på jobb haft med mig unga tjejer som gjort praktik eller liknande på lokaltidning. Jag har varit mycket korrekt och strikt i mitt agerande mot dessa ungdomar. Då i början av min bana var de ofta bara några år yngre än jag själv. Aldrig att jag ville hamna i en situation där jag kunde anklagas för något. Men jag inser att det säkert finns män som kunde ha tagit tillfället i akt och gått över gränser som inte får passeras.

Mest blir jag arg på de män som utför detta, som förstör för både kvinnor och män. Förstör för oss män som sköter oss och visar respekt och vill ha en jämbördig relation oavsett kön och ålder. De män som istället vant sig vid att utöva makt och ta för sig av kvinnors kroppar, utan att det fått några konsekvenser för männen.

Tills nu då. Listan på män som nu står med byxorna vid knäna kommer nog att fortsätta växa en tid framöver.

Jo, en kvinna har också dragits med. Noterat. Men män är ju tyvärr huvudproblemet i den här frågan.

En gång för många år sedan hade jag ett kärleksstrul med en kollega. Det var en kort historia som slutade i smärta och förvirring. Men det var inte någon av oss som tvingades till det. Jag blev galet kär i henne, hon avvisade vänligt. Jag träffade någon annan, och då blev hon däremot intresserad av mig. Vi fick en vinrusig natt ihop. Inget mer, men komplikationer uppstod, vi fick inte samma kontakt igen, någonsin. Det var svårt en tid, glad att inte vara i den sitsen igen. Ung kärlek kan göra ont, så ont. Jag tänker på henne rätt ofta än idag. Undrar om hon minns mig.

Några rader om Säkerts musik och pensionering

Tänkte träna, men det blev en trött dag med föraning om förkylning. En rejäl storstädning och handling får duga. Kanske jag på lördag lyckas göra en långtur, på dagen för Cykelvasan. Vore trevligt med en egen niomilare…

Lyssnade igår kväll/natt lite på Säkerts album Däggdjur. Låten Almunecar är så vackert sorglig så tårarna kommer. https://open.spotify.com/track/4oKEXGSygjoeQrlAJfMJmO?si=rFab56jK

Hon har många gripande låtar, med fina igenkänningsbara texter och underbart ”norrländsk” (nåja, svepande uttryck men ni hajar)  frasering, betoning av ord som de inte uttalas söderöver. Det känns viktigt för den nordregionala stoltheten och identiteten, att en sång kan innehålla uttryck som ”nå” när det är ordet något som åsyftas. Lyssna på Diane Fossey: 

Eller underbara Allting flyter: https://open.spotify.com/track/26mg5XX5LBvXLRDtF3gvMB?si=jGgPFKfZ

Märkligt att Claes Elfsberg, som härom året jämrade sig över att ”tvingas” gå i pension från SVT, syns nästan lika mycket som vanligt i nyhetsankarstolen… Men delvis rätt förstås att behålla kompetent personal oavsett ålder. Men… lite känns det som att han snart borde inse själv att han jobbat klart nu. Livet är mer än bara jobb, förhoppningsvis. Fast säkert är det många som har svårt med att abrupt pensioneras från ett engagerande arbetsliv. Kanske bra att liksom slussas över, att få jobba lite extra under en övergångstid… men jag gissar att jag, när den dagen kommer, vill vara ledig helt, och kanske pyssla med helt andra saker. 

Men än är det  ett par decennier tills pensioneringen. Hinner fundera mer på det senare…

Åter till Säkert. Annika Norlin är en artist man kan bli kär i, på distans i varje fall. Punkt slut.

Samspel och frånvaron av det

Det finns en person i min yttre yrkeskrets som ogillar att andra lägger sig i. Hen vill sköta allt som hen har skött det under längre tid. Där hen fick vara ”den som vet” hur man gör.

Men tiden har förändrats. Den har snurrat vidare. Nu är vi flera som ska jobba ihop. Och flera som har andra kunskaper och som har till ansvar att driva på utvecklingen i en viss bestämd riktning. Men hen vill inte. Hen blir arg, provocerad, otrevlig, löjlig, undvikande.

Hen börjar bli ett arbetsmiljöproblem. I dag blev jag i fokus för hens inneboende ilska, rädsla eller diagnos-av-vad-det-vara-månne.

Jag fann mig inte i det, förde det vidare uppåt. Det kan leda till konsekvenser med ledningen inblandad. Det är inte första gången, inte första signalen om hens trots och ovilja. Jag hoppas att hen förstår att det är hen som drabbas.

Jag har inget personligt emot hen. Jag brukar inte hamna i svåra konflikter. Har ens aldrig träffat personen direkt, ansikte mot ansikte. För det har hen varit allför feg för att göra. Eftersom jag representerar en liten yrkesgrupp som klampar in på hens specialområde, vill hen inte träffa oss. Ser alltid till att inte vara på jobbet när vi besöker. Eller undviker möten via video, in i det längsta.

Hen verkar bli mycket provocerad bara av vår, av min, existens. Det är en ovanlig känsla, en obehaglig känsla. Man undrar om man själv har blivit tokig. Men jag har inte förtjänat detta. Vi har inte förtjänat det.

Det är rätt sorgligt, rätt dystert. Det sprider mycket tråkiga ringar på vattnet omkring sig, detta åskmoln som utgörs av hen som jag skriver om. Särskilt som vi alla jobbar i en bransch och i en tid som kräver mycket samarbete och mycket – väldigt mycket – förändring och anpassning till nya spelregler.

Finns säkert mycket bakom personens avoghet. Men i slutänden, på jobbet gäller bara: vi måste vara schyssta med varandra, respektera varandra – och vara professionella. Vi måste försöka samspela ihop – det måste lira. Oavsett hur vi ser på varandra rent personligt. Och oavsett hur tråkiga saker man har med sig i sitt mentala bagage.

Jag har lärt känna en rad nya kollegor de senaste två åren. Och många av dem är helt fantastiska människor, som jag trivs med och längtar efter att få ha kontakt med via jobbet. De är som goda vänner, och så är det väl med jobbet: där träffar man mer folk under mer tid än man gör utanför jobbet, i många fall.

Jag måste inte vara kompis med alla jag jobbar med. Men jag måste kunna både ge och ta information, ibland befogad kritik, utan att explodera. Det gäller för alla, men hen som jag skriver om i detta fall har skapat en värld där hen ska få göra på sitt eget vis. En värld där till slut lusten att ta kontakt för att ge och ta formell yrkesinformation till slut har försvunnit. För vem vill ta kontakt med en person som man sannolikt kommer att bli illa bemött av?

Det funkar inte bra i längden. Det förpestar tillvaron för kollegorna. Och jag gissar att hen inte själv mår så bra. I den extrema förlängningen, kommer hen att göra sig omöjlig på sin arbetsplats. Det är inte så taktiskt när man inte är så ung och flyttbar längre. Jag vore livrädd för att göra mig själv till den problemhärd som hen har sett till att bli.

Respektera de lokala medierna

Jag har på mitt nuvarande jobb stött på en lätt föraktfull, eller åtminstone okunnigt naiv, inställning till den verklighet som min tidigare arbetsgivare och mina tidigare kollegor kämpar i. Där jag är nu, kommer intäkterna till löner och annat av sig själv, eftersom det är beslutat enligt lag att alla som nyttjar public service ska betala. Där jag jobbade förut kämpar man för att dra in annonspengar och sälja abonnemang, i en digital tid då färre vill ha papperstidningen och fler vill läsa allt gratis.

Hörde nyss en mångårig anställd inom trygga public service yttra något i stil med: ”varför fattar dom inte att folk inte vill läsa plusartiklar, de går ju bara någon annanstans där det är gratis?” Allt medan han fnyste åt de webbsidor som publicerar lokala men plus-inlåsta nyheter i hela norra Sverige, lokala nyheter som aldrig ett ensamt public service (radio och TV) skulle kunna eller hinna klara av att ta fram själv.

Den inställningen är inte unik, särskilt inte bland de som jobbat länge inom de medier som får intäkterna utan ansträngning. Medan mediehus utan annat än kommersiella intäkter kämpar för överlevnad. Jag kan tycka att det är en dryg och ointelligent inställning. ”Varför ska de ta betalt för just det här och det här” klagade en dam på jobbet för några månader sedan. Hon liksom jag avlönad av public service-pengar som kommer från miljoner av tittare och lyssnare som är förpliktigade att betala sin avgift. Att håna de som kämpar för att bygga en fungerande affärsmodell som överlever, medan man själv sitter i en skyddad verkstad sedan många år – det är inte att respektera sina kollegor. Kollegor som i stort och smått gör samma slitsamma jobb som en själv, men under knaprare förhållanden i många fall.

Jag kunde inte låta bli att markera, att det de tar betalt för i lokala medier är deras guld. Deras värde. Det de tar betalt för, sparar till sina betalande kunder och inte skänker bort gratis, är det som gör lokaltidningarna viktiga. Kanske inte allt är viktigt för alla, och visst finns det ytligheter som är mer lättviktigt nöje än tung nytta. Men det är material som man lagt ned arbetstid, planering, kompetens och engagemang i, som ska kosta. Det som de jobbat hårt för att ta fram. Material som är journalistik, i bästa fall journalistik som gör samhället till en bättre plats. Som håller borta svågerpolitik, korruption, som avslöjar maktmissbruk och egoism bland de som styr över pengar och makt. Som sätter luppen på var pengarna tar vägen, egentligen. Vem som drar fördel av skatteintäkterna, när ingen ser på.

Det är på väg nya ekonomiska medielösningar, jag är inte helt uppdaterad om detaljerna men en utredning lades fram för inte så länge sedan. Klart är att det behövs ett nytt system för att värna om lokal journalistik utanför traditionell public service.

Glädjande i krisens USA är att stödet för traditionella och journalistiskt tunga massmedier har ökat kraftigt, de betalande prenumeranterna strömmar till tidningar som New York Times och Washington Post. Folk vill ha riktiga, faktabaserade nyheter. Inte trams, lögner och oväsentligheter.

Återseende

I dag lunchade jag med två gamla arbetskamrater som jag inte, genom jobbyte av oss alla, har sett så mycket de senaste två åren.

Väldigt trevligt, två manliga jobbarkompisar som jag trivts mycket bra med. De har båda gått vidare, på lite olika sätt, till nya verksamheter och nya utmaningar i livet. Liksom jag har gjort. Nya erfarenheter, värda att diskutera, och en turbulent nutid också värd att vädra över en tallrik. Det var en lunchdate som styrdes upp i all hast, och som kom att bli två timmar lång. Väldigt trivsamt som sagt. Ingen av oss längtade tillbaka till det gamla jobbet.

De är båda verksamma inom kreativa branscher, på flera sätt. En är utöver arbetet även musiker. Vi kom att prata om det där att man måste jobba hårt även med kreativa verksamheter. Det går inte att vänta på inspiration. Regelbundet nötande, på det igen, dag för dag, vecka för vecka.

Jag tog åt mig lite av det, en bra påminnelse. Jag vill ju skriva mer. Skriva något ur mitt huvud, inte återge sakliga fakta som en reporter. Skapa något eget. Jag har i åratal haft idéer, men har inte tagit mig tiden att jobba med det.

Kanske börjar bli dags. Som Seinabo Sey sjunger i en fantastisk låt (och även video som jag premiärser nu):

You ain’t getting any younger, are you?