90’s in replay

Återfaller i musik från min vuxna ungdomstid. Nostalgin som överfaller en… ljuvt, bittert, minnen, kärlekar och brustna drömmar, helt enkelt en del av mej, min tid mellan 20 och 30… innan det blev familj och en annan sorts liv.

Natalie Imbruglia blir jag fortfarande kär i när jag ser och hör denna sång…

Annonser

The Tallest Man on Earth

View this post on Instagram

Time of the marble

A post shared by The Tallest Man On Earth (@spkmatsson) on

Man behöver utsättas för nya intryck.

Det gjorde jag i söndags.

Gick på konsert med ganska outforskad artist.

The Tallest Man on Earth.

Det, mina vänner, golvade mig helt.

Denne man, en dalmas som gjort stor karriär i USA och lite varstans, med en klockren röst och ett briljant gitarrspel och en americanadoftande låtskatt.

Jag hade missat honom.

Han intog en fullsatt salong och förtrollade oss alla som kommit för att lyssna.

En intensiv, ödmjuk, vass, brinnande passionerad artist.

Det var intrycket. Man häpnade. Vilken glöd! Vilken jävla chock, på ett positivt sätt!

Fan-tas-tis-ka låtar! Enormt gitarrspel, helt ensam på scenen. Självsäker, skuttande runt som en narr, som mitt kära sällskap uttryckte det.

Jag har inte gått och sett och hört så mycket livemusik som jag gjort sedan i somras, då jag började umgås med den kära kvinna som jag träffat och trivs med.

Det här var ändå det bästa hittills i vår kulturella gemenskap.

The Tallest Man on Earth, döpt till Kristian Matsson. Kolla upp honom om ni missat.

Jag minns första gången jag hörde en låt med karln. I somras, under en bilresa. Tänkte: det låter som en ung kaxig Dylan. Det var förstås inte helt rätt, men så sa mitt första intryck. Det visade sig att denne sångare så klart har hämtat mycket av sin inspiration från Dylan, Guthrie och de klassiska singer/songwriters som verkat i de fårorna.

Avalon

En av de coolaste och mest avkopplande låtar jag vet: Avalon med Roxy Music.

Bryan Ferry. Eleganten. Posören.

Den underbara körsångerskans wailande på slutet. (Kul story på slutet om henne här).

Perfektion.

…minns en loj skön fredagskänsla på högstadiet, nian, gympaläraren spelade låten och eftermiddagssolen sken in genom fönstren i gympasalen… den känslan….

Den svulstigt tunga 80-talsvideon känns inte helt bekväm idag. Aldrig sett den tidigare tror jag…

open.spotify.com/track/7iWIdiJlKvJ4PjFYVrWLUU

Två noteringar

Två saker från senaste dygnen.

Såg av en slump, sen tv-tablå nattetid, amerikanska lättsamma relationsfilmen Liberal Arts. Med risk för att verka som en slemmig övre medelålders med smak för unga damer, men det var en charmig historia om hur en 35-årig man och en 19-årig tjej fick kontakt – men det slutar inte som man tror. Det är en ganska moralisk film, men den var charmig i sin enkelhet. Och ställer en del intressanta frågor, som jag kan relatera till i min situation i livet.

Och så ser jag nu att gamla popgudarna ABC (nåja, är väl bara Martin Fry kvar) (The Look Of Love, ni vet) kommit ut med ny skiva på Spotify. En jazzig historia. Really?! Jag gapar. Men går in på Twitter och ser att Spotify nog gjort en rejäl tabbe i denna taggning. Det är inte ABC as we know it, utan något helt annat bakom denna skiva. Jag andas ut. Men det hade inte varit helt omöjlig kombination, ABC har snuddat vid jazzen flera gånger i sina poplåtar. Fast denna jazz-sliskiga variant var nog lite too much…

Musik i tv-serie – perfect matches!

Två favoriter all times där populärmusik matchas snyggt till dramat:

Coldplay – Fix You – i The Newsrom.
En pressad stund på tv-redaktionen, chefen pressar på om att rapportera det som andra kanaler gör, medan det ännu inte finns någon officiell bekräftelse. Is i magen lönar sig och man lyckas att ha rätt när alla andra har fel… fin synkronisering mellan journalistspänningen och musiken! (Och repliken som följer är skön: ”You are a fucking newsman, Don! If I ever tell you otherwise, you punch me in the face!”)

 

Och i gamla West Wing – Vita huset – där presidenten Jed Bartlet ställs inför presskåren, oklart vad han ska säga om ett svårt beslut att kandidera  igen till presidentposten, till tonerna av Brothers in arms – Dire Straits. Det är mäktigt. Åskvädret bidrar starkt till känslan.

Båda serierna djupt saknade för övrigt.

Fan Pix – svunna musikminnen

Fick ett infall och sökte på Spotify på en av mina ungdoms guilty pleasures, eller vad man ska kalla det…. Under en tid i åldern kring 13 lyssnade jag enormt mycket på Boppers. The Boppers. Svenska femtiotalsimiterande bandet, som hade en storhetstid någon gång i skiftet 70-80-tal.

Minns hur jag satt och byggde och limmade och målade mina älskade flygplansmodeller, och spelade Fan Pix på LP-spelaren. 

När jag nu spelar låtarna igen, får jag tillbaka minnen av dofter från lim och färger, känslor, spänningen i att ha köpt en ny modell storlek 1:72 av Tunnan eller en Messerschmidt 109, lukten av att ha värmt upp en knappnål och smält små kulhål i en plastvinge på en Spitfire  storlek 1:48 (det var ett stort ögonblick när jag lade lite extra pengar på en större modell).

Min musikkatalog på den tiden byggde på B:n.

Beatles (Help och Greatest Hits).

Boppers (Fan Pix och News).

Buddy Holly (samlingsplatta – jag var aldrig riktigt nöjd med det köpet dock…)

Faktum är att låtarna med Boppers ekar i mitt huvud än.

Det är kanske inte det mest äkta och creddiga att ha diggat som ungdom. Men det var inget fel på musikglädjen i låtarna och bandet, The Boppers. Även om de hade snott allt från 50-talet….

Fan Pix första låt, troligen den mest spelade genom sin placering på plattan, var You:

Smoke Rings i den nya världen

Jag måste säga att jag verkligen älskade den stunden jag hade i går kväll, sent, då jag upptäckte att Leif ”Smoke Rings” Anderson fanns på Spotify. Med de klassiska rökiga låtarna. Med den klassiska skrovliga rösten.

De minner mig om min uppväxt, om min pappa, om nätter då jag inte kunde sova utan låg och lyssnade i mörkret på radion. På Smoke Rings.

Det kallas stämning och nostalgi.

Några rader om Säkerts musik och pensionering

Tänkte träna, men det blev en trött dag med föraning om förkylning. En rejäl storstädning och handling får duga. Kanske jag på lördag lyckas göra en långtur, på dagen för Cykelvasan. Vore trevligt med en egen niomilare…

Lyssnade igår kväll/natt lite på Säkerts album Däggdjur. Låten Almunecar är så vackert sorglig så tårarna kommer. https://open.spotify.com/track/4oKEXGSygjoeQrlAJfMJmO?si=rFab56jK

Hon har många gripande låtar, med fina igenkänningsbara texter och underbart ”norrländsk” (nåja, svepande uttryck men ni hajar)  frasering, betoning av ord som de inte uttalas söderöver. Det känns viktigt för den nordregionala stoltheten och identiteten, att en sång kan innehålla uttryck som ”nå” när det är ordet något som åsyftas. Lyssna på Diane Fossey: 

Eller underbara Allting flyter: https://open.spotify.com/track/26mg5XX5LBvXLRDtF3gvMB?si=jGgPFKfZ

Märkligt att Claes Elfsberg, som härom året jämrade sig över att ”tvingas” gå i pension från SVT, syns nästan lika mycket som vanligt i nyhetsankarstolen… Men delvis rätt förstås att behålla kompetent personal oavsett ålder. Men… lite känns det som att han snart borde inse själv att han jobbat klart nu. Livet är mer än bara jobb, förhoppningsvis. Fast säkert är det många som har svårt med att abrupt pensioneras från ett engagerande arbetsliv. Kanske bra att liksom slussas över, att få jobba lite extra under en övergångstid… men jag gissar att jag, när den dagen kommer, vill vara ledig helt, och kanske pyssla med helt andra saker. 

Men än är det  ett par decennier tills pensioneringen. Hinner fundera mer på det senare…

Åter till Säkert. Annika Norlin är en artist man kan bli kär i, på distans i varje fall. Punkt slut.

World peace is none of your business

Rubriken ovan är titeln på albumet av Morrissey, forne Smiths-sångaren, från 2014.

Det är ett starkt, bra album, låtar som fäster sig. Om man gillar Morrisseys bitska och vemodiga stil.

Brittisk musikpress hatälskar ju Morrissey sedan många år. NME skrev om albumet, efter någon invändning men ändå totalt som en hyllning: ”…reclaim his throne as the last of the famous international pop provocateurs”.

Men det här albumet har några egenheter. Det finns ingenstans att streama. Går inte att hitta via Spotify till exempel.

Orsaken är en tvist förstås. Morrissey och skivbolaget kom på kant, och albumet som borde ha haft flera hitsinglar, kan man tycka, försvann totalt. Det plockades ner från alla streamingtjänster. Detaljerna orkar jag inte utreda men… det är sorgligt.

För stark musik förtjänar att nå ut.

Men uppsidan i det hela är att jag – som antagligen sista skivinköp i CD-form – spontanköpte denna skiva en sommardag på stan – läs mer om det i inlägget Moz-sommar.

Ett problem dock. Jag har ingen  CD-spelare längre. Så jag kan inte spela den… jo, i bilen. Men frågan är om jag vill slita ut den i bilspelaren. Där nöts skivor hårt har jag märkt. I alla fall när de ligger och skakar i ett fack i bilen.

Och datorn som jag köpte häromåret har ingen DVD/CD-spelare. Insåg jag just. Försökte öppna en lucka på laptopen men det gick inte. För det var ingen lucka… Suck.

Har svårt att göra mig av med kartongen med CD-skivor som står i garderoben. Men det känns ju verkligen som om tiden sprang ifrån CD-skivan.

Men medan jag skriver detta så går ändå nämnda och rubricerade album i högtalaren. Eftersom någon – olagligen – lagt ut hela albumet på Youtube. Då jag ändå har köpt CD:n till fullpris så anser jag mig ha rätt att ful-lyssna på Youtube… Här är hela härligheten: